Falk

Falk, Herman, hofjägmästare, föddes d. 15 Dec. 1785 på Risäter, Nedre Ulleruds socken, Värmlands län. 1808 ingick han som volontär vid Nerikes och Värmlands regemente, avancerade till fänrik och tog 1812 afsked ur krigstjensten. 1816 blef han öfverjägmästare i Värmland, hvilken befattning han innehade till sin död och utnämndes 1823 till hofjägmästare. Död på Risäter d. 20 Nov. 1865. -- F. vann anseende såsom en af Sveriges mest framstående jägare. I synnerhet är han bekant såsom björnjägare och ledare af större björnjagter, s. k. skallgångar, och han är i detta hänseende jämförlig med det 18:de århundradets storman på samma område, svenske konungen Fredrik I:s hofjägmästare, Andreas Schönberg. Fullständiga uppgifter om antalet af björnar, som stupade vid Falks större och smärre jagter, finnas ej; emellertid är det kändt, att han med egen hand fällde omkr. 100 stycken. Från år 1817, då han bosatte sig på Risäter, var denna egendom ett jägarehem, dit under årens lopp många, äfven utländska, jagtamatörer ställde kosan. -- Både i inre och yttre måtto var F. en imponerande personlighet. -- Hans Underrättelser om de i Wermeland brukliga björnskall (1819; ny uppl. 1828) innehåller åtskilliga för den tiden nya upplysningar om björnens lefnadssätt, och dylika upplysningar förekomma äfven i uppsatsen Något om björn och björnjagt ("Tidskrift för jägare och naturforskare", 1834). Mer än de fleste bland sina samtida nitälskade han för en bättre jagtvård och framlade sina tankar rörande detta ämne i en Promemoria vid förslag till ny jagtstadgas uppgörande ("Svenska jägarförbundets nya tidskrift", 1863). J. W. L.