Fallandesot l. Epilepsi, med., en egendomlig sjukdom hos nervsystemet, hvilken i sin mest utpräglade form består af mer eller mindre ofta upprepade anfall af medvetslöshet och konvulsioner, vid hvilka den sjuke faller omkull, om han, när anfallet börjar, befinner sig i upprätt ställning. Men jämte denna s. k. "grand mal" förekommer äfven en "petit mal", i hvilken konvulsionerna kunna inskränka sig till ett minimum, vid hvilken den sjuke icke faller omkull, utan till och med kan automatiskt fortsätta sina göromål, och i hvilken anfallet hufvudsakligen består af en medvetslöshet, som ganska hastigt försvinner, en ögonblicklig "absence" eller svindel (vertigo epileptica). Denna sedan äldsta tider kända sjukdom, som af Hippokrates kallades morbus sacer och af Stahl morbus caducus, är utbredd öfver hela jordklotet, från Sibirien, Island och Grönland till Indien, Afrika, Söderhafsöarna och Syd-Amerika. Man har sökt skilja mellan primär eller idiopatisk epilepsi och sekundär eller symtomatisk epilepsi. Till den senare har man räknat den epilepsi, som framkallas af en annan bestående sjukdom, t. ex. af tumör eller annan anatomisk förändring i hjernan, tryck på en nerv genom ärr eller dylikt, retning i tarmkanalen o. s. v. ("reflex-epilepsi"). Till den förra har man deremot räknat sådana former, i fråga om hvilka man icke kan spåra eller misstänka någon anatomisk förändring, utan måste antaga en blott funktionel rubbning i nervsystemets centra. Ofta möter det emellertid stora svårigheter att bestämdt uppdraga gränsen mellan dessa hufvudformer, hvilket kan medföra stora praktiska olägenheter, då lagstiftningen förutsätter möjligheten af en sådan skilnad (k. brefvet d. 25 Nov. 1757 förbjuder äktenskap för den, som lider af "den rätta fallandesoten eller epilepsia idiopathica", om hvilket provinsialeller stadsläkare jämte medicinalstyrelsen skall afgifva utlåtande). Epilepsiens rätta natur och väsende, som i alla tider varit dunkla, har man dock på senare tider i någon mån kommit på spåren, i synnerhet genom experiment på djur (marsvin), hos hvilka man lyckats framkalla epileptiska anfall. Man har nu goda skäl till det antagandet att sjukdomen uppkommer genom en retning (eller genom brist på retning), förmedlad af blodöfverfyllnad eller blodbrist, i de s. k. krampcentra, sannolikt pons Varoli och medulla oblongata, eller i de öfversta, under hjernan belägna delarna af ryggmärgen. -- Epilepsiens orsaker kunna vara af många slag. Oftast ligger till grund för densamma en ärftlig retlighet i nervsystemet (ascendenterna må i närmare eller fjärmare led hafva lidit af samma sjukdom eller af sinnessjukdom eller af annan på nervsystemet inverkande sjukdom). En annan, icke ovanlig, orsak är missbruk af rusdrycker, vare sig af den sjuke sjelf eller af hans föräldrar. Icke sällan påträffas sjukdomen hos barn af konsanguina äktenskap. Stundom uppkommer den efter häftiga sinnesrörelser, vållade af förskräckelse, särdeles af fasa vid åsynen af andras anfall, stundom efter stötar på hufvudet, lesioner af nervstammar, akuta febrar, tärande sjukdomar, excesser in venere o. s. v. Sjukdomen börjar oftast vid yngre år, från femte till tjugonde året, och räcker vanligen i många år; blott i sällsynta fall uppträder den hos ålderstigna personer. Från den äkta kroniska epilepsien har man skilt en akut epilepsi l. eklampsi. Den kroniska epilepsien verkar vanligen efter hand förslöande på hjernan och själsförmögenheterna (särdeles på minnet, som alltmer aftager), ja till och med på de moraliska egenskaperna, så att jämväl karakteren förändras och en ny, s. k. "epileptisk karakter" utbildar sig. Vid ännu djupare inverkan på hjernans funktioner framkallar den ofta verklig sinnessjukdom, häftiga maniakaliska anfall och slutligen slöhet, dementia; ja epilepsien kan t. o. m. uteslutande yttra sig i snart öfvergående anfall af sinnesrubbning (t. ex. mania transitoria) och kallas då epilepsia larvata. -- De epileptiska anfallen (paroxysmerna) påkomma ofta (flere gånger om dagen) eller mera sällan, räcka från några sekunder till 15 à 20 minuter, sällan längre, och hafva mycket olika styrka. Stundom föregås anfallen af en egendomlig förkänning (aura), som är af olika slag för olika patienter. Merendels kommer emellertid anfallet så plötsligt, att den sjuke icke hinner intaga en skyddande ställning, utan, ofta med ett anskri, störtar omkull, der han befinner sig, i det han förlorar medvetande och känsel, så att han kan få en lem förbränd, utan att märka det. Musklerna blifva säte för en häftig kramp, i början vanligen stelkramp ("tonisk kramp"), under hvilken armar och ben sträckas ut, tummarna vanligen böjas in i handen och kroppen blir stel och hård som ett bräde. Kort derefter inträda "kloniska konvulsioner" eller skakningar. Under dessa kastas kroppen och extremiteterna hit och dit. Ögonen blifva stirrande, ofta blodsprängda. Pupillerna, än sammandragna, än utvidgade, äro alltid okänsliga för ljusintryck. Respirationen och cirkulationen hämmas genom krampen i bröstkorgens muskler och i diafragma, hvilket har till följd att ansigtet får en rödblå färg; tungan blir ansvälld och sönderbites, saliven åstadkommer ett rosslande läte i halsen eller bildar fradga kring munnen och pulsen påskyndas. Efter anfallet äro stundom ansigte och ögon ännu blodsprängda, hvilket utgör ett vigtigt tecken att uppdaga ett nattetid, under sömnen, påkommet anfall (epilepsia nocturna). Slutligen upphör krampen, den sjuke vaknar utan ringaste medvetande om hvad som passerat, känner sig tung och trött i hufvudet eller faller omedelbart efter anfallet i en eller ett par timmars tung, välgörande sömn, ur hvilken han icke bör väckas. Stundom är den sjuke, längre eller kortare tid efter anfallet, förvirrad och slö. -- Låtsade anfall ("simulerad epilepsi") förekomma stundom, t. ex. hos rekryter, som vilja undandraga sig krigstjenst. Dessa "anfall" kan man vanligen lätt upptäcka genom att pröfva pupillerna, som i det låtsade anfallet äro känsliga för ljusintryck, eller genom att räta ut tummarna, som af simulanten alltid böjas tillbaka, aldrig af den verkligt sjuke, eller genom att pröfva sensibiliteten i huden med stickningar, med vatten o. d., då simulanten svårligen kan undgå att röja sin bibehållna känslighet. -- Att
alla möjliga och omöjliga medel blifvit försökta mot en så svårbotlig sjukdom som epilepsien faller af sig sjelf. Det är emellertid endast några få medel, af hvilka man på senare tider haft någon verklig nytta, t. ex. bromkalium, belladonna och atropinsalter, zink och silfversalter, curare, dragmedel på nacken o. s. v. De af tyskar så ofta i tidningarna utpuffade hemliga medlen mot sjukdomen innehålla vanligen bromkalium eller atropin och skilja sig endast genom tiodubbelt dyrare pris från de medel, som genom läkare fås från apoteken. F. B.