Falster, dansk ö i Östersjön, skiljes från Själland genom Vordingborg-bukten, från Möen genom Grönsund och från Låland genom Guldborgsund, öfver hvilket leder en bro. Arealen 463 qvkm. Största längden (från Orehoved till Gjedserodde) 46 km.; bredden vexlar mellan 3,7 och 26 km. Omkr. 28,000 innev. Ön har formen af en triangel. Den mot s.
riktade spetsen slutar i en lång kil, på hvilken ligger den nu till största delen torrlagda sjön Bötönoer. Från öns södra spets framskjuter i sydöstlig riktning det en mil långa Gjedserrev. Ön, som i allmänhet är flack, är högst i n. och n. ö.; högsta punkten, Bavnehöi, stiger endast 44 m. öfver hafvet. Nordöstra kusten är skogbevuxen och stupar tämligen brant mot hafvet. Jorden, som nästan öfverallt är fruktbar, består i allmänhet af lera, i n. och n. ö. blandad med sand. Omkr. 1/8 af öns areal är skogbevuxen. F. har en jernväg, från Orehoved till Nykjöbing (öppnad d. 22 Aug. 1872), samt två städer Nykjöbing och Stubbekjöbing. F. bildar tillsammans med Låland och några mindre öar Låland-Falsters stift (sedan 1803) och Maribo amt; i judicielt hänseende indelas det i två stadsjurisdiktioner och tre härad (Stubbekjöbing, Nykjöbing och Falsters vestre herred). -- Under den tidigare medeltiden var F. ofta utsatt för anfall af de hedniske venderna och skall slutligen hafva affallit till dem. Valdemar den store ämnade 1159 bekriga ön. Under 16:de årh. slog sig en liten holländsk koloni ned på ön (vid Bötö). Från äldre tid hade konungarna gods på F., och efter hand blef nästan hela ön kronoegendom. Dessa kronogods indelades under Kristian V:s regering (1670--99) till ett af Danmarks tolf ryttaredistrikt. Genom ryttaregodsens försäljning, 1766, kommo egendomarna å nyo i enskild ego.