Färgtryck, konsten att medelst tryckpress i andra färger än svart återgifva skrift, ornament eller bilder. -- Såsom boktryck är färgtrycket en fortsättning af den under medeltiden vanliga seden att vid skrift utföra begynnelsebokstäfver, öfverstycken, afslutningsprydnader o. d. med annan färg än det öfriga, vanligen rödt. Det förekommer också redan i 1400-talets äldsta tryckta böcker och har i våra dagar, som bekant, erhållit en ganska vidsträckt användning, i synnerhet då det är fråga om prydligare publikationer. -- Såsom bildtryck förekommer färgtrycket såväl inom träsnittets (xylografiens) som koppargravyrens (kalkografiens) och stentryckets (litografiens) områden. Äldst är det xylografiska färgtrycket, som förekommer redan i början af 1500-talet. Dettas alster, de s. k. clairobscur-snitten, äro åstadkomna genom användandet af två eller flere (ända till 8) stockar, hvilka efter hvarandra aftryckas på samma pappersyta. I en stock äro sålunda konturerna och stundom strecklagen för de djupaste skuggpartierna inskurna, i den andra vissa skuggpartier, i den tredje -- om nämligen aftrycket sker på färgadt papper -- de ljusaste dagrarna o. s. v. Svårigheten ligger i att passa in stockarna noga efter hvarandra, utan att papperet sträcker sig eller krymper. Resultatet blir en bild, som närmast liknar en i olika nyanser af samma färg, vanligen grått, gulbrunt, blått, grönt, utförd laverad teckning, och förfaringssättet har hufvudsakligen blifvit användt för att mångfaldiga teckningar af berömda mästare. De äldsta daterade clairobscurerna af eller efter L. Cranach (1506), H. Baldung (1510), Burckmair (1511) och A. Dürer äro tyska; det äldsta daterade italienska bladet bär årtalet 1518 och är utfördt af Ugo da Carpi, länge nämnd såsom denna konstarts uppfinnare. Senare har den haft åtskilliga framstående utöfvare, såsom Goltzius, Businck, Zanetti, Prestel o. a. Corn. Bloemaert (d. 1688) förenade koppargravyr och träsnitt, i det konturerna utfördes medelst den förra, skuggorna och hufvudtonen deremot med det senare. -- I våra dagar har det xylografiska färgtrycket å nyo och med framgång blifvit upptaget och användt för konstnärliga ändamål (t. ex. af "Die gesellschaft für vervielfältigende kunst" i Wien). I hufvudsak hvilar det på samma principer som det äldre, men genom användande af ett större antal stockar eller klichéer och de olika färgernas anbringande icke endast öfver, utan äfven jämte hvarandra har man kunnat återgifva jämväl mångfärgade framställningar (t. ex. efter v. Dyck, A. v. Ostade). I regeln fordrar hvarje färg sin stock, således en för de röda partierna, en för de blå, o. s. v. Men olika toner af samma färg kunna åstadkommas i en tryckning, derigenom att stocken för de ljusare partierna punkteras eller sgrafferas, hvarigenom papperets hvita färg på dessa ställen kommer att skimra igenom, mildrande lokalfärgens intensitet. Vissa mellanfärger kunna återgifvas derigenom att en hufvudfärg täcker
en förut anbragt. Så t. ex. kan gredelint framkallas derigenom att rödt får sammanfalla med blått; för dessa tre färger erfordras således endast två stockar. -- De första försöken till färgtryck medelst koppargrayyr gjordes på 1600-talet och äro skäligen otympliga. Endast en plåt nyttjades, och på denna upplades de olika färgerna (d. v. s. plåten målades) före hvarje tryckning, eller trycktes hvarje färg för sig (t. ex. de blå partierna) hela upplagan igenom, hvarefter man öfvergick till en ny färg o. s. v., ett ytterst mödosamt och tidsödande arbete. Färgtryck af detta slag (H. Zeghers, Lastman, P. Schenk) äro mycket sällsynta. Senare tillämpade man för koppartrycket samma principer, som för det xylografiska färgtrycket, d. v. s. man använde i regeln en plåt för hvarje färg. Chr. le Blond, Gaultier-Dagoty, L'admiral, Lasinio, Janinet, Benazech m. fl. åstadkommo inom denna konstart mycket framstående och numera högt värderade verk. -- Ett annat slag af färgtryck är det s. k. Congreve-trycket (1824), i hvilket visserligen endast en plåt användes, men söndersågad i lika många bitar som de olika färgpartierna. -- Till det kalkografiska färgtrycket plägar man äfven hänföra "en camaïeu", d. v. s. i nyanser af samma, men någon annan färg än svart, såsom rödt, brunt, grönt, utförda gravyrer. Till principen skilja de sig ej från det vanliga kopparsticket, men förekomma i allmänhet endast inom vissa tekniska afarter af detsamma, såsom aqvatinta-, punkterings- och crayon-manéret. Ofta återgifva de handteckningar och voro mycket omtyckta under den senare hälften af det 18:de och början af det 19:de årh. -- Från färgtrycket äro att skilja de färglagda kontur-etsningarna, som under sista delen af 1700-talet voro ganska vanliga. Endast teckningen utfördes här medelst radering i koppar, färgerna anbragtes för hand i aqvarellmanér. Dessa blad framställa vanligen utsigter. I Sverige arbetade bröderna Martin inom denna konstart. -- Sin ojämförligt största användning har dock färgtrycket erhållit inom litografiens område (litokromi, kromolitografi). Principen är här alldeles densamma som för det xylografiska färgtrycket, sådan den ofvan skildrats. Den oerhörda produktionen på detta område (t. ex. gratulationskorten) och dermed följande vårdslöshet i utförandet hafva satt dessa alster, som företrädesvis pläga kallas färgtryck, i en misskredit, hvilken genren i sig sjelf ingalunda förtjenar. Konstnärlighet är med dem på intet sätt oförenlig, men det mödosamma och ömtåliga arbetet med någon gång ända till 30--40 färgstenar blir dyrbart och förutsätter stora upplagor. Med det litografiska färgtrycket återgifvas bl. a. äfven aqvareller och oljemålningar (s. k. oljetryck). Bäst torde det lämpa sig för det förra ändamålet, hvarvid papperet genom pressning ofta erhåller en kornig textur. Vid oljetryck plägar man anbringa färgerna på grundad duk, eller ger man papperet genom pressning en väflik textur. Glansen erhålles genom fernissa. Det litografiska färgtrycket var kändt redan i början af 1800-talet, men har först i våra dagar erhållit sin egentliga utbildning. Upk.