Faust, Johann l. Georg, vanligen kallad Doktor Faust, en ryktbar tysk svartkonstnär, som lefde i slutet på 15:de och början af 16:de århundradet samt studerade teologi och medicin i Wittenberg eller Krakov. Hans födelseort är okänd, och man vet ej häller när, hvar eller huru han dog, ej häller om han någonsin verkligen erhållit något doktorsbref. Det var nämligen ej ovanligt, att den tidens renommister -- kringstrykande studenter ("scholastici vagantes", "scholares erratici"), som voro på en gång disputationsakternas stridstuppar och professorer i magi -- togo eller af bruket erhöllo titeln magister eller doktor. Sjelfva namnet F. (af Lat. faustus, lyckobringande, lycklig) anses af
några hafva blifvit honom, liksom åtskilliga andra, gifvet på grund af lyckosamma utslag i de mest svårlösta uppgifter. Emellertid är F:s tillvaro såsom verklig person höjd öfver allt tvifvel genom vittnesbörd af flere samtida, bl. a. Luther och Melanchthon, likaså hans egenskap af irrande skolastiker och svartkonstnär (på hvilken sagor om andra trollkarlar med eller utan afsigt tillämpades) samt slutligen äfven tiden för hans lefnad. Enligt den äldsta Faustboken, Historia von Dr Johann Fausten, den weitbeschreyten zauberer und schwarzkünstler (Frankfurt a. M. 1587), i hvilken historiska och sago-element äro sammanblandade, var F. född i Roda vid Weimar, af fattiga, men fromma bondeföräldrar. Hans fader hade emellertid en välmående broder i Wittenberg, som i saknad af egna barn gjorde F. till sin arfvinge. Denne blef doktor i teologi, men råkade i dåligt sällskap, slösade bort sin förmögenhet, studerade derefter magi i Krakov, kallade sig doktor i medicin, sysslade med astrologi och praktiserade såsom läkare. Sedan han återvändt till Wittenberg, sträfvade han dag och natt efter att erhålla örnvingar, för att utforska himmelen och jorden, och begaf sig derför en afton till Spesserwald invid staden för att besvärja djefvulen. Besvärjelsen egde rum vid en korsväg, och djefvulen visade sig först såsom en grip eller drake, derpå såsom en eldkula, som förvandlades till en man af eld och slutligen till en grå munk. F. stämde honom hem till sin kammare följande natt kl. 12, och öfverenskommelsen dem emellan afslöts der på tjugofyra år. Fordringarna å F:s sida voro: att djefvulen skulle tjena honom ända till hans död, uppfylla alla hans önskningar, osynlig vistas i hans hus och, då han visade sig, antaga den gestalt F. önskade -- idel fordringar, som häntyda på karakteren af en tjenstaktig husande, såsom hvilken Mefistofeles (af Grek. Mefaustofiles, den som ej älskar det glänsande, ljushataren, emedan han både hatade ljuset och F., mannen af de lysande egenskaperna) i den gamla Faustboken allt igenom framställes. Deremot begärde anden, att F. skulle med sitt blod förskrifva sig till honom, förneka den kristna tron och vara alla kristnas fiende. Derefter företog F., åtföljd af Mefistofeles i en fransiskanmunks skepelse, tre resor för att vinna kunskap, en till helvetet, den andra genom moln- och stjernehimmelen och den tredje genom jordens flesta riken. Helvetet ser han dock ej verkligen, utan tror sig, insöfd af djefvulen, skåda det i en dröm. Folkbokens tredje del förtäljer en rad af trollerihistorier, hvarpå följer F:s förbindelse med sju älskarinnor, som han valt från olika land. Under överenskommelsens tjugotredje år inlät han sig i kärlekshandel med Helena, som födde honom sonen Justus. På tjugofjerde året insatte han sin famulus Wagner till sin arfvinge, och den dag, då öfverenskommelsen utgick, begaf han sig med några förtrogne till den nära Wittenberg belägna byn Rimlich, der han väl undfägnade dem och bad dem dröja natten öfver. Mellan kl. 12 och 1 på natten upphof sig öfver huset ett häftigt stormväder, och om morgonen, då man inträdde i F:s kammare, fanns han ligga der illa massakrerad och badande i sitt blod. -- Både för F:s födelse och död uppgifvas åtskilliga andra ställen än i denna folkbok, hvilken under de närmast följande åren upplades flere gånger och öfversattes på flere språk. Redan 1588 utkom i Köpenhamn en rimmad bearbetning deraf, och 1599 utgaf G. R. Widmann en af honom författad och med moraliserande anmärkningar försedd bearbetning af densamma, Wahrhafftige historien von den grewlichen und abschewlichen sünden und lasten etc. so D. Johannes Faustus etc. hat getrieben. -- Denna saga, hvaraf den ena upplagan efter den andra trängt ned till folket, begagnades i moraliskt syfte, såsom ett exempel på det förskräckliga öde, som väntar den, hvilken sysselsätter sig med svartkonster och hängifver sig åt ett sinligt lif. Hon har äfven varit ett älsklingsämne för poetisk, särskildt dramatisk, behandling och upptogs dertill redan 1588 af den engelske skalden Marlowe den störste af Shakspeares föregångare, i hans Tragical history of Dr Faustus, på svenska öfversatt af C. J. Lénström (1839). Från denna bearbetning, som genom engelska skådespelare fördes öfver till Tyskland, härstamma de många tyska "Puppenspielen von Dr Faust", som voro så omtyckta sedan midten af 17:de årh. Främst af alla bearbetningar af Faustsagan står Göthes verldsberömda Faust, eine tragödie, hvaraf första delen utkom 1790; den andra fullbordades 1831. Af detta storartade verk hafva svenska öfversättningar utkommit: 1:sta delen af J. Andersson (1853) och V. Rydberg (1876), 2:dra delen af H. M. Melin (1872). Dessutom har A. Th. Lysander gjort det till föremål för kritisk behandling i "Faust: en själshistoria efter Goethes sorgespel, jemfördt med flera idédramer" (1875). Bland många andra poetiska bearbetningar märkas Grabbes (1829), Lenaus (1836) och Heines (1851). Faustsagan har äfven blifvit illustrerad genom penseln eller ritstiftet af Rembrandt, Lichem, Cornelius, Retsch, Delacroix, Kaulbach, Kreling m. fl., liksom den inom musiken behandlats af Radzivill, Schumann, Berlioz, Liszt, Spohr, Gounod m. fl. -- Jfr Peter, "Die literatur der Faustsage" (3:dje uppl. 1857) och C. Engel, "Die literatur der Faustsage von 1510 bis mitte 1873" (i "Bibliotheca Faustiana", 1874).