Fehrbellin, stad i preussiska provinsen Brandenburg, regeringsområdet Potsdam, vid Rhin, ett tillflöde till Havel. 2,056 innev. (1875). Staden är historiskt bekant genom den strid, som i dess närhet utkämpades d. 18 Juni 1675. Då Sverige uppträdde såsom Frankrikes bundsförvandt i dess krig med Österrike, Brandenburg m. fl. stater, inryckte i slutet af April 1675 en svensk arme under den gamle riksmarsken Karl Gustaf Wrangel i Brandenburg och besatte Havelberg, Rathenow och Brandenburg vid Havel, bakom hvilken linie trupperna förlades i qvarter, der de utmärkte sig genom allahanda våldsgerningar. Slutligen beslöt man att den 17 Juni samla trupperna vid Havelberg, öfvergå Elbe för att förena sig med hannoveranarna och gå emot kurfursten af Brandenburg, Fredrik Wilhelm, som med sina trupper stod vid Rhen. Denne hade emellertid uppbrutit från Schweinfurth och i hast marscherat öfver Magdeburg samt öfverraskat och tagit ett kavalleriregemente i Rathenow, d. 15 Juni. Riksmarsken samlade sina trupper vid Fehrbellin, men största delen af dessa, omkring 10,000 man, mest infanteri, under generallöjtnanten Woldmar Wrangel, upphanns på morgonen den 18 af kurfursten med 6,500 ryttare, 500 infanterister samt 10 kanoner och måste hålla stånd vid byn Hakenberg, 10 km. från Fehrbellin. Svenskarna höllo sig der några timmar; men sedan deras högra flygel blifvit bragt i oordning, måste de på två kolonner draga sig tillbaka till Fehrbellin, hvilket återtåg utfördes med stor skicklighet, ständigt oroadt af det efterföljande brandenburgska kavalleriet. Vid Fehrbellin höllo svenskarna stånd hela dagen, under det bron öfver den bakom dem varande Rhinbäcken iordningsattes. Under natten drogo de sig öfver denna, förstörde bron och gingo tillbaka till Pommern. Kurfursten förföljde icke. C. O. N
1. Fehrman, Daniel, medaljör af tysk slägt, föddes i Stockholm d. 12 Jan. 1710. Hans första lärare i teckning var den på sin tid ansedde löjtnant-dessinatören Torshell. Vid sexton års ålder sattes han i lära hos Hedlinger, den europeiskt berömde medaljören, som då skänkte den svenska medaljgravörskonsten ett lysande tidehvarf. 1732 följde F. sin mästare till Danmark och 1735 till Ryssland, der han qvarstannade till midten af 1737. F. hade då hunnit en sådan grad af skicklighet, att han 1739 fick i uppdrag att sköta Hedlingers syssla såsom medaljör vid kongl. myntet under en ny resa, som denne företog; och då slutligen (1745) Hedlinger för alltid lemnade Sverige, för att bosätta sig i Schweiz, afstod han, med konungens och Kammarkollegii bifall, sin befattning och en del af sin lön åt sin älskade lärjunge. I femton år fortfor detta förhållande, tills F. 1760 sökte och erhöll en extra medaljörslön (dock utan förfång för sin lärare), och s. å. utnämnde Adolf Fredrik honom till kongl. medaljör med försäkran om survivans på alla med sysslan förknippade förmåner. I början af 1764 träffades F. af ett slaganfall, hvilket satte honom ur stånd att vidare arbeta. Hans unge son, Karl Gustaf, kunde emellertid öfvertaga skötandet af faderns befattning, och dermed fortfor han till dennes död, som inträffade i Stockholm d. 8 Juni 1780.
F:s arbeten äro omkr. 30 medaljer och 80 jettoner, många sigill för kungliga och enskilda personer samt modelleringar i vax. Hans bilder ega stor förtjenst genom modelleringens kraft och elegans samt den fulländade behandlingen af hår och drägter, i hvilken han står Hedlinger nära. Liksom denne lyckades han, hvad frånsidorna angår, bäst i emblemen; men äfven i figurerna förstod han utveckla en ganska bestämd hållning och en riktig teckning. Hans yppersta verk äro måhända de små täcka jettoner, som han i stort antal utfört. Bland hans bästa arbeten kunna för öfrigt nämnas medaljerna öfver Fredrik I:s död, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, Stålfabriken å Drottningholm (1762), Kronprinsen Gustafs förmälning (1766), Ehrenpreus, Axel von Fersen, K. Gyllenborg, N. Keder, Linné och Thegner m. fl. -- F:s lärjungar voro K. J. Wikman, G. Ljungberger och sonen Karl Gustaf F. -rn.
2. Fehrman, Karl Gustaf, medaljör, den föregåendes son, föddes i Stockholm 1746 och egnade sig allt ifrån unga år åt konsten, i det han 1759 blef lärjunge af Larchevesque i ritande och modellering samt äfven erhöll undervisning vid målare- och bildhuggare-akademien, der han eröfrade tvänne pris. Då faderns olycka 1764 inträffade, var han så pass utbildad, att han genast kunde fullgöra allt hvad denna syssla vid kongl. myntet kräfde. Dessutom utförde han några konstnärliga arbeten af ej ringa förtjenst, ehuru Ljungberger, som snart derefter hemkom, sedan fördunklade den yngre medtäflaren. För att vidare förkofra sig sökte F. och erhöll af K. M:t 1774 ett årligt reseunderstöd af 1800 livres för tre år samt afreste i slutet af Maj s. å. till Rouen och vidare till Paris, der han skulle å konungens vägnar till prinsen af Condé öfverlemna ett mineraliekabinett, förvaradt i ett präktigt skåp, utfördt af den berömde Haupt. I Paris modellerade han för Pajou och besökte Lépiciers akademi samt, längre fram, den franska målareakademien. I Okt. 1775 begaf han sig till Rom. Der studerade han dels på egen hand, dels hos Sergel, äfvensom tillsammans med Wertmüller. Jämväl Masreliez tillhörde hans umgänge. Med dessa vänner företog han flere små utflykter och gjorde ensam ett besök i Neapel. I Juni 1778 lemnade han Rom och anträdde hemresan öfver Frankrike. Hans hemkomst inträffade året derpå. Efter faderns död bibehölls han vid dennes lön; men medaljörstjensten vid myntet innehades af Ljungberger, och F. var således hänvisad till mindre vigtiga arbeten, medaljer för enskilda samt poussering af porträtt, en genre i hvilken han utvecklade stor talang. Då Ljungberger 1787 dog, var F. sjelfskrifven till hans sysslor och förrättade sedan sin tjenst med mycken heder. Han
utnämndes tillika till professor i k. Målareoch bildhuggare-akademien och qvarstod i dessa befattningar till sin död, hvilken inträffade i Stockholm d. 24 Dec. 1798. -- F:s många arbeten visa en grundlig konstnärsbildning och tillhöra inom den mindre skulpturen samma riktning, som representeras af Sergel inom den högre och af Masreliez inom måleriet. Det är också bekant, att han ofta arbetade efter utkast af den senare. Hans porträttsidor lida af en något fyllig och uppblåst ansigtsmodellering, men äro väl arbetade, liksom oftast frånsidorna, med deras, enligt den nya riktningens smak, något långdragna och spinkiga figurer. Utom många medaljer, hörande till "Gustaf III:s medaljhistoria", hvilket företag kort efter konungens död råkade i stockning, arbetade F. många minnespenningar öfver enskilda samt jettoner och belöningspenningar. Bland de senare må nämnas de öfver Höpken, P. Alströmer, D. Fehrman, J. af Bjerkén och P. Wargentin. -rn.