Fehmdomstolar (T. femgerichte, fehmgerichte, vehmgerichte, af Gammalt. fem, straff, dom) kallades vissa under medeltiden arbetande brottmålsdomstolar i Tyskland (i synnerhet i Westfalen), hvilka ännu efter gau-författningens upplösning bibehöllo sig såsom en qvarlefva af det forngermanska rättsväsendet, med en omedelbart af kejsaren åt dem uppdragen domsrätt i lifssaker. Under det tillstånd af allmän upplösning, som inträdde i Tyskland efter den stora striden mellan påfve- och kejsaremakten, och som nådde sin höjd i 14:de och 15:de århundradena, vunno fehmdomstolarna en stor betydelse och upprättades här och der öfver hela Tyskland. Genom den hemlighetsfullhet, med hvilken de omgåfvo sig, och genom sin snabba rättsskipning blefvo de en skräck för mäktige våldsverkare och för de af desse hotade och förorättade den sista utvägen att vinna rättvisa. Domstolarnas förnämsta verksamhetsområde förblef den "röda jorden", d. v. s. Westfalen, der, till följd af landets och folkets egendomligheter, ingen furstedynasti kunnat uppstå, och der således den landsherrliga domsrätten ej kunnat utbilda sig. Medlemmarna af förbundet kallades de "vetande". Bland dem valdes "fridomarena" (T. freischöffen), hvilka jämte sitt åliggande att fälla dom äfven voro skyldiga att bringa utslagen till verkställighet. Vid sessionerna presiderade en "frigrefve" (T. freigraf). Lägsta graden bland de "vetande" innehade freifonen l. fronboten, hvilka skulle uträtta "frigrefvens" uppdrag och upprätthålla ordningen vid sessionerna. För att blifva upptagen bland de "vetande" måste man vara en oförvitlig medborgare och af äkta börd. Uppsigten öfver fehmdomstolarna fördes af landsherren -- i Westfalen af ärkebiskopen af Köln a-- såsom "stolherre". Öfverinseendet tillhörde kejsaren. Fehmdomstolarna dömde i synnerhet öfver trolldom, kätteri, våldtägt, stöld, rån och mord. Proceduren försiggick efter gammal tysk rätt. Tortyr förekom aldrig. Den anklagade uppfordrades genom ett på hans dörr fäst plakat eller genom tre starka slag på dörren att infinna sig inom en viss tid. På ett bestämdt ställe och under bestämda nätter väntades han på den utsatta platsen af några "vetande". Dessa förde honom till rättegångsstället. Blef den anklagade fälld, följde genast straffet (böter, landsflykt eller döden). Dödsstraffet verkställdes med dolk eller rep. Infann sig icke den anklagade, blef han dömd in contumaciam (verfehmt), och hvarje "vetande" var förpligtad att döda honom. Till tecken att den döde var afrättad på grund af ett utslag af den hemliga domstolen instacks en dolk i trädet, der han hängde, eller lades bredvid den dödade. Under tider af laglöshet voro dessa domstolar till nytta. Men då de utbredt sig öfver hela Tyskland, och de "vetandes" antal (slutligen öfver 100,000) ofantligt ökats, var
det omöjligt att förekomma många ovärdigas upptagande. Sålunda urartade dessa domstolar och blefvo verktyg för personligt hat och förföljelse. Sista gången en fehmdomstol veterligen utöfvat sin verksamhet var 1568 i Celle i Westfalen.