Ferdinand I

Ferdinand I (såsom konung af Ungern och Böhmen F. V), Karl Leopold Josef Frans Marcellinus, kejsare af Österrike, son af kejsar Frans I och Maria Teresia af Bägge Sicilierna, föddes d. 19 April 1793, kröntes d. 28 Sept. 1830 till konung af Ungern och efterträdde sin fader på kejsaretronen d. 2 Mars 1835. Han var en godmodig, välmenande och mild furste; men hans sjuklighet (han var behäftad med fallandesot), tröga uppfattningsförmåga och bristande sjelfständighet i karakteren gjorde honom föga egnad att leda ett stort rikes angelägenheter. Också sysselsatte han sig äfven efter sin tronbestigning hufvudsakligen med bokliga studier och välgörenhetsverk samt öfverlemnade statsärendenas ledning åt andra. Furst Metternich förblef den egentligen styrande, och hans absolutistiska regeringssystem följdes strängt. De liberala sträfvandena i Ungern, i Böhmen och i ärkehertigdömet Österrike möttes ofvanifrån med ett hårdnackadt motstånd, men kommo, efter den franska Februarirevolutionen, i Mars 1848, till ett våldsamt utbrott. Kejsaren måste aflägsna Metternich, samtycka till inkallandet af en konstituerande församling i Wien och ingå på ungrarnas fordringar på en sjelfständig ställning och omfattande liberala reformer. F. kom dock snart åter under inflytandet af den reaktionära hofkamarillan, och efter betvingandet af upproret i Wien (Okt. 1848) var reaktionens seger i Österrike fullständig. Endast ungrarnas underkufvande återstod. F., som ej var vuxen situationen, lät af sin sluga och ränkfulla svägerska, ärkehertiginnan Sofia, förmå sig att d. 2 Dec. 1848 nedlägga regeringen till förmån för hennes son, Frans Josef. Sjelf saknade F. i sitt äktenskap med Maria Anna af Sardinien barn. Sina återstående dagar framlefde F., "den gode" (der gütige), i största tillbakadragenhet, för det mesta i Prag, der han dog d. 29 Juni 1875.