Frans (Franz), romersk-tyska och österrikiska kejsare:
1. Frans I Stefan, romersk-tysk kejsare, son till hertig Leopold Josef af Lothringen och Elisabet Charlotta af Orléans, föddes d. 8 Dec, 1708 och efterträdde 1729 sin fader såsom regerande hertig i Lothringen. Då genom freden i Wien 1735 detta hertigdöme tilldelades den polske exkonungen Stanislaus Leczinsky, erhöll F. i stället successionsrätt till Toscana, hvars storhertig han blef 1737. 1736 förmälde han sig med kejsar Karl VI:s dotter, Maria Teresia. 1738 anförde han utan framgång österrikiska hären mot turkarna. Då hans gemål, 1740, efterträdt sin fader i de österrikiska arflanden, gjorde hon F. till sin medregent, men lät honom dock aldrig få något verkligt inflytande på dessa lands styrelse. Efter kejsar Karl VII:s (af Bajern) död, 1745, valdes F. till romersk-tysk kejsare. Genom lyckliga spekulationer samlade han en betydlig enskild förmögenhet. Genom sin vänlighet och välgörenhet gjorde han sig populär. Han dog i Innsbruck d. 18 Aug. 1765. -- Af F:s och Maria Teresias många barn hafva kejsar Josef II, kejsar Leopold II, Marie Antoinetta (Ludvig XVI:s gemål) och Karolina Maria (Ferdinand IV:s af Neapel gemål) spelat betydande roler i sin tids historia.
2. Frans I Josef Karl, kejsare af Österrike, (såsom romersk-tysk kejsare Frans II), den föregåendes sonson, son af storhertig Leopold af Toscana (sedermera kejsar Leopold II) och Marie Louise af Spanien, föddes i Florens d. 12 Febr. 1768. F. uppfostrades från 1784 i Wien, deltog 1788 och 1789 i fälttåget mot turkarna och tillträdde efter sin fader d. 1 Mars 1792 regeringen öfver de österrikiska arflanden. Den 5 Juli s. å. valdes han till romersk-tysk kejsare. S. å. började kriget mellan Österrike och Preussen å ena sidan samt Frankrike å den andra. F. fortsatte detsamma, äfven sedan Preussen afslutit separatfreden i Basel (1795), men måste genom freden i Campo Formio (1797) till de segrande fransmännen afträda Österrikiska Nederländerna (Belgien) och Lombardiet. Det nya krig mot franska republiken, som han i förbund med Ryssland och England började 1799, aflopp ej lyckligare. Han måste afsluta freden i Lunéville (1801) på grundvalen af den förra. Efter det ärftliga kejsaredömets införande i Frankrike (Maj 1804) utfärdade F. en lag (d. 11 Aug. 1804), i hvilken han förklarade sig för "ärftlig kejsare af Österrike", och sökte förgäfves att i förening med andra europeiska makter motverka Napoleon I:s förstoringsplaner. De strider, hvilka han utkämpade mot denne 1805 och 1809, medförde blott nya förödmjukelser och nya landafträdelser. Då genom det under Napoleons protektorat stående Rhenförbundets stiftande (1806) Tyska riket i sjelfva verket upplöstes, nedlade F. den romersk-tyska kejsarekronan, d. 6 Aug. 1806. Det var icke nog med att F. fick göra landafträdelser till Napoleon; nöden tvang honom till andra åtgärder, som gingo honom djupt till sinnes: han nödgades 1810 gifva segraren sin dotter Marie Louise till äkta och 1812 med 30,000 man understödja honom i ryska fälttåget. Men efter detta fälttågs misslyckande slöt sig F. till den nya koalitionen mot den franske kejsaren (1813). Efter Napoleons fall (1814) icke endast återvann Österrike ett lika stort område, som det förlorat, utan erhöll ett mera sammanhängande och afrundadt område, än det förut haft. Under furst Metternichs ledning följde F. en strängt konservativ politik både i den österrikiska monarkiens inre styrelse och i dess förhållande till utlandet. Alla frihetssträfvanden undertrycktes genom ett organiseradt spionsystem och en sträng censur, men de olika österrikiska landens gamla och häfdvunna rättigheter respekterades. I förening med Ryssland och Preussen gjorde Österrike sin frihetsfientliga politik så mycket som möjligt gällande i hela Europa. F. dog d. 2 Mars 1835. Han var fyra gånger förmäld: 1) med Elisabet af Würtemberg (1788--90), 2) med Maria Teresia af Bägge Sicilierna (1790--1807), moder till tretton barn, bl. a. Marie Louise, Napoleon I:s gemål, och kejsar Ferdinand I, 3) med Maria Ludovica Beatrix af Este (1808--16), 4) med Karolina Augusta af Bajern (1816, död 1873). -- F. var en redbar, kunskapsrik man, men främmande för alla högre sträfvanden, småsinnad, inskränkt och en fiende till all sjelfständighet.
3. Frans Josef I Karl, kejsare af Österrike, konung af Ungern, den föregåendes sonson och son af ärkehertig Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern, föddes d. 18 Aug. 1830. Hans uppfostran leddes i en strängt katolsk och klerikal anda. Utvecklingen af de tilldragelser, som följde på 1848 års revolution, förde honom tidigt på tronen. Då efter undertryckandet af Oktoberupproret i Wien (1848) de ledande personerna vid hofvet förmått hans farbroder, kejsar Ferdinand I, att abdikera, och då hans fader afsagt sig sina anspråk, tillträdde han d. 2 Dec. 1848 regeringen. Den 4 Mars 1849 utfärdade han en representativ helstatsförfattning för österrikiska monarkien, men den ungerska riksdagen, som ej ville uppgifva Ungerns rättigheter såsom en stat för sig, förklarade d. 14 April det habsburgska huset afsatt. Sedan likväl Ungern (med rysk hjelp) och det äfvenledes revolutionära Lombardiet-Venetien s. å. kufvats, genomförde kejsaren, med bistånd af furst Felix Schwarzenberg och, efter dennes död (1852), af grefve Buol och friherre Bach, ett strängt absolutistiskt och centralistiskt styrelsesystem, med upphäfvande af helstatsförfattningen och med afskaftande af tryck- och församlingsfriheten. 1855 afslöt han med påfven ett konkordat, som lade en stor makt i det katolska presterskapets händer. (Detta konkordat inskränktes 1868 och upphäfdes alldeles 1870.) I Tyskland lyckades Österrike omintetgöra planerna till en separat-union under Preussens ledning och häfda sin gamla ställning på den Tyska förbundsdagen. Genom sin hållning under Krimkriget (1853--56) ådrog det sig
Rysslands ovilja, utan att vinna Vestmakternas bevågenhet. I Österrikes krig mot Sardinien och Frankrike 1859 deltog F. J. personligen och visade vid Solferino stort mod. Genom fördraget i Villafranca s. å. måste han afträda Lombardiet. Sedan detta krig blottat rikets svaghet, fann kejsaren sig föranlåten att ändra system och införa representativa författningar så väl för de särskilda "kronlanden" som för monarkien i dess helhet. Med Ungern kunde ingen uppgörelse komma till stånd, så länge F. J. afböjde dess kraf på en själfständig ställning inom monarkien. 1864 deltog Österrike med Preussen i kriget mot Danmark. En tvist om de från detta rike eröfrade hertigdomena Slesvig och Holstein blef närmaste anledningen till 1866 års krig mellan de båda tyska stormakterna, ett krig, i hvilket äfven Italien deltog, såsom Österrikes fiende, och hvilket ändade med Österrikes uteslutande ur Tyskland och dess förlust af Venetien. Till följd af den fruktansvärda kris, som monarkien genom detta krig undergick, gaf F. J. (på grefve Beusts råd) 1867 efter för ungrarnas fordringar på sjelfständighet och kröntes d. 8 Juni s. å. i Budapest till Ungerns konung. F. J. blef nu herskare öfver ett statsförbund, konungariket Ungern med dess biland å ena sidan och kejsaredömet Österrike (de öfriga kronlanden) å den andra. Magyarer och tyskar blefvo de herskande folken, hvaremot slaverna kommo till korta och grepos af missnöje. Kejsaren sökte i någon mån tillmötesgå deras önskningar efter en sjelfständigare politisk ställning inom monarkien genom att (för monarkiens österrikiska del) tillsätta, en federalistisk ministèr under grefve Hohenwarts ledning (Febr. 1871). Men emedan det tyska elementet var öfvervägande i representationens deputeradekammare, afgick kabinettet redan i Okt. s. å., då det tyska s. k. författningspartiet åter kom till styret, med kabinettet Auersperg. Men 1879 vann det slaviska elementet åter inflytande genom ministèren Taaffe. Ledningen af monarkiens gemensamma angelägenheter och särskildt af dess utrikespolitik förblef hos Beust till 1871 och sedan hos ungraren Andrassy. 1878 besatte F. J., i enlighet med Berlinkongressens beslut, Bosnien och Herzegovina med österrikiska trupper och har sedan dess hållit dem besatta. F. J. berömmes för mildhet och moderation, men har mycket höga tankar om sin herskaremakt. De klerikala sympatier han i början af sin regering hyste, till följd af sin uppfostran, hafva småningom försvunnit. I Febr. 1853 var F. i Milano utsatt för ett mordförsök af ungraren Libenyi. -- F. förmäldes d. 24 April 1854 med prinsessan Elisabet, dotter af hertig Maximilian af Bajern.