Frans, tyska furstar.
1. F. Albert, hertig af Sachsen-Lauenburg, son till hertig Frans II, föddes d. 31 Okt. 1598. Om hans ungdomsår är icke något med visshet kändt. Påståendet att han någon tid uppehållit sig i Sverige synes sakna all grund. Sannolikt deltog han på pfalzgrefvens sida i det böhmiska kriget (1618--20) och derefter, under ligans fältherre, Tilly, i striden emot Kristian af Braunschweig. 1625 var F. kavalleriöfverste i Wallensteins armé, sändes 1626 till Ungern; hvarifrån han snart återvände, och begaf sig derefter till norra Tyskland, hvarest han trädde i förbindelse med hertig Adolf Fredrik af Mecklenburg-Schwerin och å dennes vägnar underhandlade med Wallenstein om Mecklenburgs utrymmande. 1629 kämpade han under Gallas uti Italien, och endast en kort tid före slaget vid Lützen öfvergick han i Gustaf Adolfs tjenst. Han deltog i detta slag och befann sig i Gustaf Adolfs närhet, då denne stupade. Denna omständighet gaf anledning till ryktet om att han mördat konungen, ett rykte, som uppstod kort efter slaget, och som vann i styrka till följd af hertigens skiftande lefnadsbana och oroliga karakter samt länge gällt för att vara sant. En senare tids forskare hafva dock ådagalagt, att det saknar hvarje skymt af bevis och trovärdighet. Icke långt efter konungens död öfvergaf F. A. den svenska tjensten. Redan i Jan. 1633 underhandlade han såsom sachsisk fältmarskalk om fred med kejsaren. Han misslyckades väl i sin underhandling, men ifrade fortfarande för freden och framlade i Nov. s. å. för Wallenstein Sachsens och Brandenburgs fredsanbud. I Febr. 1634 var lian åter i Wallensteins tjenst och användes af denne såsom sändebud till hertig Bernhard af Weimar. Under tiden blef hans herre mördad, och vid återkomsten från sin beskickning blef han sjelf fängslad och förd till Neustadt, der han jämte sin broder Julius Henrik qvarhölls till Aug. 1635. Om han efter sitt frigifvande inträdt i österrikisk tjenst är ovisst. Under åren 1637--40 vistades han ofta i Lauenburg och Mecklenburg, i hvilket senare lands inre angelägenheter han mycket ingrep. Han anklagade, ehuru utan framgång, Mecklenburgs hertig inför kejsaren för stämplingar med Banér. I Febr. 1640 gifte han sig med en prinsessa af Mecklenburg-Güstrow och belånades s. å. med Pinneberg, hvaraf han dock icke kom i besittning. Efter Arnims död (1641) öfvertog han såsom generalfältmarskalk befälet öfver den kejserliga armén i Lausitz och lyckades för kort tid befria Schlesien från svenskarna, men blef vid Torstenssons anryckande slagen vid Schweidnitz (1642). Svårt sårad föll han i svenskarnas händer, kunde med möda skyddas för soldaternas raseri, hvilka i honom sågo sin store konungs mördare, och dog till följd af sina sår, d. 30 Maj 1642. J. Fr. N.
2. F. Leopold Fredrik, hertig af Anhalt-Dessau, Leopold Maximilians son, föddes d. 10 Aug. 1740, efterträdde 1751 sin fader på tronen, men öfvertog först 1758 vid myndig ålder sjelf regeringen. 1798 ökades hans rike med tredjedelen af Anhalt-Zerbst. 1807 inträdde han i Rhenförbundet och antog hertigtiteln. F. var en af Anhalt-Dessaus bäste regenter. 1767 förmälde han sig med Lovisa Vilhelmina af Brandenburg-Schwedt. Död d. 9 Aug. 1817.
3. F. Karl Josef, ärkehertig af Österrike, kejsar Frans I:s son, föddes d. 7 Dec. 1802. Då hans broder kejsar Ferdinand 1848 nedlade regeringen, afsade sig F., som var närmast arfsberättigad, sina anspråk på tronföljden i Österrike till förmån för sin äldste son, Frans Josef. F. var gift med Sofia af Bajern. Död d. 8 Mars 1878.