Waldeck

Waldeck, Georg Fredrik, grefve, sedermera furste af W., krigare, son af grefve Vollrad IV af Waldeck-Pyrrnont och markgrefvinnan Anna af Baden-Durlach, född i Arolsen d. 31 Jan. 1620, gick 1641 i holländsk militärtjenst och gifte sig i Holland 1642 med Elisabet Charlotta, en dotter till generalstaternas fältmarskalk grefve Vilhelm af Nassau-Dillenburg. 1652 blef han i Brandenburg generallöjtnant och geheimeråd och utöfvade några år ett betydligt inflytande på politiken i anti-habsburgsk anda. Sedan kurfurst Fredrik Vilhelm 1656 ingått förbund med Karl X Gustaf, vardt W. befälhafvare för de hjelptrupper, som opererade tillsammans med svenskarna i Polen. I Juni 1658 blef han svensk general af kavalleriet. När kurfursten af Brandenburg bröt med Sverige, fordrade han, att W. skulle lemna den svenska tjensten. Då W. ej hörsammade detta, indrogos hans på brandenburgskt område belägna andliga län (johannitkomturiet Lagow och domprosteriet i Halberstadt). 1658--59 förde han befäl å det af svenskarna ockuperade Fyen och en del af Jylland. I Sept. 1659 begaf han sig till Tyskland i en hemlig beskickning med uppgift att förmå Hessen-Kassel att medla emellan Sverige och Brandenburg och, om en sådan medling ej kunde komma till stånd, deltaga i en af svensk-franska trupper i förening med trupper från Sveriges allierade i sydvestra Tyskland tilltänkt diversion mot Österrike och Brandenburg. Freden 1660 gjorde W:s tjenst ej vidare nödig, och d. 30 Maj s. å. gafs honom afsked med en pension af 3,000 (sedan d. 1 Okt. s. å. 4,000) rdr. (Jfr W:s i Riksarkivet befintliga stora samling bref till K. M:t 1656--65.) Efter sin brorsons död 1664 blef W. regerande grefve af Waldeck, deltog s. å. såsom riksarméns fältmarskalklöjtnant i slaget vid S:t Gotthard, gick 1665 i lüneburgsk tjenst och var 1672--78 holländsk fältmarskalk och Wilhelm III:s af Oranien militäre rådgifvare i kriget emot Frankrike. Sedermera återvände han till sitt grefskap, kastade sig in i politiken såsom en oförsonlig fiende till Ludvig XIV och lyckades bringa till stånd en mot Frankrike riktad defensivallians mellan kejsaren, kurfursten af Bajern samt de bajerska, öfverhessiska och öfverrhenska kretsarna (recessen i Laxenburg 1682; »Waldeckska recessen») »hans lifs största triumf», som förskaffade honom furstetitel. I spetsen för alliansens trupper bidrog han till Wiens befrielse från turkarna (1683) och kämpade sedermera i Ungern. Såsom generalkapten kommenderade han 1688--90 holländarna mot fransmännen, segrade 1689 vid Walcourt (i Namur), men blef 1690 slagen vid Fleurus. 1691--92 var han Vilhelm III:s generalstabschef. Död, sonlös, i Arolsen d. 19 Nov. 1692. Enligt P. L. Müllers omdöme (i »Allg. deutsche biographie») var W. »näst store kurfursten måhända den bäste man, som Tyskland då egde». -- En kusin till W., grefve Josias af W., och en annan frände, grefve Johan af W., tjenade samtidigt med honom i svenska hären, den förre som öfverste, den senare som generalmajor.