Gallas, Matthias, grefve, kejserlig fältmarskalk under 30-åriga kriget, föddes (antagligen i Trient) 1584 och gjorde sina första krigiska lärospån i Flandern och Italien. Vid trettioåriga krigets utbrott (1618) tog han tjenst i ligans armé, men fästes 1627 såsom generalmajor vid kejsarens. Sedan han, under Collaltos befäl vid sin vän och svåger Aldringens sida, deltagit i mantuanska arfföljdskriget (1629--31),
der han vid Mantuas stormning tog rikt byte, återvände han till Tyskland. Det är ovisst, om han deltog i slaget vid Breitenfeld (1631). 1631--33 stred han, företrädesvis mot sachsarna, i Böhmen, Sachsen, Lausitz och Schlesien samt gjorde sig känd för plundringar och grymhet. I slaget vid Lützen tog han, i strid mot gängse uppgifter, icke del. Under tiden utnämndes han till kejserlig generalfälttygmästare (1631), grefve (1632) och generallöjtnant (1633), d. v. s. högstkommenderande näst generalissimus. För sina befordringar hade han att tacka det stora förtroende, som Wallenstein skänkte honom. Vid brytningen mellan denne och kejsaren gick G. dock öfver på den senares sida och bedrog Wallenstein med låtsad vänskap. Redan i Jan. 1634 bar G. på fickan fullmakten såsom den kejserliga härens öfverbefälhafvare, men stannade qvar i Wallensteins läger till några dagar före dennes mord (Febr. 1634). Af Wallensteins och dennes mördade vänners qvarlåtenskap föll sedan en högst betydlig del (bl. a. Friedland) på G:s lott. Genom segern vid Nördlingen (1634) vann G. egentligen sitt rykte som krigare, men det visade sig snart, att han mera passade att spela en underbefälhafvares än en sjelfständigt ledande fältherres rol. 1635--36 kämpade han uti Rhentrakterna, i början lyckligt, sedan med motgång. Hans försök att tillintetgöra Banér (1637) under dennes ryktbara återtåg från Torgau ändades med hans egen armés upplösning, och 1639 afsattes han från öfverbefälet. 1643 återfick han detsamma, "till fiendernas glädje", och visade genast sin oförmåga, då han icke kunde hindra Torstensson att genomströfva kejsarens arfland ända fram till Wien. När den svenske generalen drog upp emot Danmark, följde G. emellertid sommaren 1644 efter och sökte i Holstein spärra honom återvägen -- men Torstensson gick honom förbi. Med sin af deserteringar och sjukdomar sammansmälta här förskansade G. sig i Bernburg, der han inneslöts af Torstensson, och hvarifrån han med knapp nöd kunde rädda sig undan först till Magdeburg -- under denna reträtt blef hans kavalleri fullständigt slaget vid Jüterbogk (1644) -- och sedan till Böhmen. I början af 1645 måste han åter afstå från öfverbefälet, återtog det i Dec. 1646, men öfvergaf det å nyo efter några månader och dog i Wien d. 25 April 1647. -- Orsaken till G:s senare motgångar låg bl. a. deruti att han genom manövrerande och intagande af befästa ställningar sökte uttrötta fienden, men dervid aldrig lyckades skaffa sina trupper goda qvarter och riklig tillförsel, hvilket hade till följd att trupperna förstördes. G. kallades med anledning deraf "härförderfvaren". J. Th. W.