Frans (François), franska konungar.
1. Frans I, son till Karl af Orléans, grefve af Angoulème, och Lovisa af Savojen, föddes d. 12 Sept. 1494 och efterträdde d. 1 Jan. 1515 sin faders kusin och sin svärfader, Ludvig XII, på franska tronen. Under sina första regeringsår leddes han af sin moder och hennes gunstlingar, konnetabeln af Bourbon och kansleren Duprat. Han förnyade gent emot huset Sforza sin företrädares anspråk på hertigdömet Milano, ryckte med en armé in i Italien, besegrade Sforzas bundsförvandter, schweizarna, vid Marignano (1515) och eröfrade hela hertigdömet Milano samt Genua. Den 13 Aug. 1516 slöt han i Noyon ett förbund med Spaniens och Nederländernas herskare, konung Karl I. Men det vänskapliga förhållandet mellan de båda monarkerna blef ej långvarigt. Efter kejsar Maximilian I:s död (1519) sökte F. vinna den tyska kejsarekronan, men de tyske furstarna stannade i sitt val på konung Karl (såsom kejsare Karl V). Det spända förhållande, som derigenom uppstod mellan F. och hans lyckligare medtäflare, samt de båda herskarnas stridiga intressen i Italien medförde förvecklingar, hvilka ledde till fyra stora krig mellan F. och Karl. I det första (1521--26) var F. särdeles olycklig. Ställningen försämrades i hög grad derigenom att F:s utmärkte fältherre, konnetabeln af Bourbon (se Bourbon, Charles de), gick öfver till fienden. Vid Pavia blef F. i grund slagen (1525) och råkade i krigsfångenskåp. Det var efter den mördande striden vid Pavia, som F. skref till sin moder "Tout est perdu, hors l'honneur" (Allt är förloradt utom äran). Genom fördraget i Madrid (1526) återfick han friheten, under edlig förpligtelse att afträda till Karl hertigdömet Burgund samt afstå från anspråken på Neapel, Milano och Genua. Under åberopande af de franska ständernas motstånd vägrade F., efter erhållen frihet, att uppfylla dessa vilkor och lät påfven Klemens VII lösa sig från sin ed. Detta ledde till det andra kriget (1527--29). Ehuru han i detta genom sin fältherre Lautrec eröfrade större delen af Neapel (1528), togo sakerna en olycklig vändning, då F. genom sitt hänsynslösa handlingssätt retade den genuesiske sjöhjelten Andrea Doria att öfvergå i kejsarens tjenst. Visserligen fick F. genom freden i Cambrai (1529) igenlösa Burgund, men det franska väldet i Italien kunde han icke återställa i detta, eller de båda följande krigen (1536--38 och 1542--44). Freden i Crépy (1544) afslöts på samma vilkor som den i Cambrai. Men om F., trots de största offer af menniskolif och penningar, ej kunde genomföra sin italienska politik, lyckades han dock häfda Frankrikes oberoende och upprätthålla den politiska jämnvigten, som habsburgska husets allför stora makt hotade att störa. För Frankrikes inre utveckling var F:s regering icke betydelselös: enväldet utbildades, den nyare tidens krigföringssätt utträngde helt och hållet riddaretidens. Konungen främjade i hög grad vetenskap och konst, hvilket förskaffade honom namnet Père des lettres (Vetenska-pens fader); han stiftade Collége de France (se Collége), prydde Fontainebleau med konstverk och byggde slottet Louvre i Paris. Humanismens idéer blefvo förherskande vid hofvet och i allmänhet hos de bildade. Äfven reformationens läror vunno insteg i Frankrike. Konungen sjelf tycktes i början ej vara obenägen för dem, men förföljde sedan, till en del af politiska skäl, grymt deras bekännare i sitt eget land, medan han stod på vänskaplig fot med de tyske furstar, som till protestantismens skydd ingått det Schmalkaldiska förbundet. Genom konkordatet d. 19 Dec. 1516 uppoffrade han den gallikanska kyrkans rättigheter för att sjelf få med påfven dela makten öfver henne. -- F. hade en öppen och ridderlig, men svag karakter samt var i högsta grad opålitlig och lättsinnig. Hans utsväfvande lefnadssätt har satt en fläck på hans namn och bidrog till hans död (jfr Ferronière), som inträffade d. 31 Mars 1547. Han var förmäld 1) med sin företrädares dotter, Claude (d. 1524), och 2), sedan 1530, med kejsar Karl V:s syster, Eleonora, enka efter konung Emanuel den store af Portugal. Några af F. författade skaldestycken och bref (Lettres) utgåfvos 1847, af Champollion.
2. Frans II, den föregåendes sonson, Henrik II:s och Katarinas af Medici äldste son, föddes d. 19 Jan. 1544, förmäldes 1558 med den skotska drottningen Maria Stuart och efterträdde sin fader d. 10 Juli 1559 på tronen. Han leddes helt och hållet af sin gemåls morbröder, Guiserna, mot hvilkas inflytande den af de franske protestanternas chef, prinsen af Condé, ledda hugenottsammansvärjningen i Amboise (1560) var riktad. F. afled plötsligt d. 5 Dec. 1560.