Fibeset. Se Bubastos.
1. Fibiger, Johan Adolf, dansk militär, f. 1791, d. 1851, var 1813--30 lärare i matematik och krigskonst vid "Landkadetakademiet" samt blef 1830 "kommandör" för "den militäre höiskole" och 1836 "land- og sökrigskommissär". 1842 tog han afsked som öfverstelöjtnant. 1818--31 var han medutgifvare af tvänne militära tidskrifter och skref i dem ett stort antal uppsatser, bl. a. Lovtale over Daniel Rantzau (1819; särsk. utg. 1838). E. Ebg.
2. Fibiger, Jakob Scavenius, dansk artillerigeneral, den föregåendes broder, född på Snoghöis gård, nära Fredericia, d. 23 Jan. 1793, blef 1811 löjtnant, 1812 lärare i artilleri vid "Landkadetakademiet", 1820 vid "Artilleriskolen" och 1830 vid "den militäre höiskole". 1842 blef han major, 1844 stabschef och 1849 öfverste för artilleriet (hvilket han anförde vid Fredericia 1849 och vid Isted 1850), 1852 öfvertygmästare och 1856 chef för artilleribrigaden. 1848--49 var F. kungavald medlem af den grundlagstiftande riksförsamlingen och 1851 under några månader (Juli--Oktober) krigsminister. Död d. 11 Okt. 1861. -- Som lärare vid den militäre höiskole gaf F. sitt ämne en strängt vetenskaplig behandling. -- 1842 utgaf han en Lärebog i ballistik och lade derigenom grunden till danska artillerikårens teoretiska utbildning. Men jämväl på annat sätt inlade han stor förtjenst om artilleriets förbättring. 1831 konstruerade han nämligen en ny kanonmodell (af svenskt gjutjern), och 1834--48 genomförde han sina idéer med stor konseqvens samt skapade ett förträffligt artillerisystem, som gjorde stor nytta under kriget 1848--50. E. Ebg.
3. Fibiger, Ilia, dansk författarinna, dotter till J. A. Fibiger, f. 1817, d. 1867, utöfvade en visserligen icke epokgörande, men ganska beaktansvärd och originel skaldeverksamhet. Hennes skrifter utgöras af Tre dramer ("Niels Ebbesen", "Marsk stig" och "Hagbarth og Signe", lustspelet Modsätninger, dramat Sorg og tröst, flere berättelser och "eventyr" samt ett litet band dikter, som utgafs efter hennes död. -- F. var en ovanligt kraftfull och sjelfständig personlighet. Under kolera-epidemien i Köpenhamn 1853 gjorde hon så utmärkta
tjenster som frivillig sjuksköterska, att hon derefter ställdes i spetsen för sjukvården vid stadens största sjukhus. Efter någon tids förlopp lemnade hon denna plats och förtjenade sedermera sitt uppehälle med att måla blommor på terra cotta och porslin -- en konst, hvari hon var en stor mästarinna. Samtidigt egnade hon sig på ett uppoffrande sätt åt barnuppfostran. Från "födselsstiftelsen" tog hon hem till sig späda, af föräldrarna öfvergifna barn -- slutligen hade hon sex sådana på en gång --, hvilka hon, med stora försakelser och ansträngningar, uppfostrade. C. R.
4. Fibiger, Johannes Henrik Tauber, dansk prest och skald, den föregåendes kusin, son till Peder Grib F. (känd som öfversättare af Sofokles' arbeten, död 1833), föddes 1821. Först uppträdde han med en följd af bibliska läsdramer: Jephtas dotter, Jeremia och Johannes den döber (1857), af hvilka i synnerhet det sistnämnda utmärker sig genom djupsinnig anläggning och stark lokalfärg. Under senare tider har han hemtat sina ämnen från nordens medeltid (dramat Kors og kjärlighed, en familietragedie). Troligen är F. författare till en 1880 utkommen cykel af tre längre dikter (under den gemensamma titeln Den evige strid), hvilka synas hafva vunnit intresse inom vidsträcktare kretsar än hans tidigare arbeten, som lästes och uppskattades blott af en jämförelsevis liten publik. C. R.
5. Fibiger, Mathilde, dansk författarinna, syster till Ilia F., den föregåendes kusin, f. 1830, d. 1876, var den första, som i Danmark upptog frågan om qvinno-emancipationen, nämligen i en liten halft novellistisk skrift: Tolv breve fra Clara Raphaël (1851). Derjämte utgaf F. två noveller: Et besög och Minona, som -- i synnerhet den sistnämnda -- stå betydligt öfver hennes första arbete, men hvilka föga uppmärksammades af publiken. Några bref och en liten uppsats, Den eensommes hjem, i "Tidskrift for hemmet" var det enda hon sedermera offentliggjorde. Äfven genom sina handlingar sökte hon verka för att åt den danska qvinnan öppna nya vägar till sjelfständigt förvärf. Hon var nämligen en af de första qvinnor i Danmark, hvilka utbildade sig till telegrafister, och såsom telegrafist var hon anställd vid sin död. C. R.