Fichel, Benjamin Eugène, fransk målare, f. 1826, lärjunge af P. Delaroche, målar i Meissoniers stil miniatyrartade taflor, hvilka ofta komma denne mästares arbeten ganska nära i både uppfattning och utförande: Violoncellspelaren, Bonaparte öfverlemnar till Eugène Beauharnais hans faders värja, Bartolomei-natten m. m.
1. Fichte, Johann Gottlieb, tysk filosof, föddes i Rammenau i Oberlausitz d. 19 Maj 1762. Efter att hafva fått sin första undervisning i Meissen och Schulpforta begaf han sig 1780 till universitetet i Jena och derefter till Leipzig. 1788 antog han en huslärarebefattning i Zürich, hvarest han stiftade bekantskap med Lavater och Pestalozzi samt med Klopstocks systerdotter, som senare blef hans maka. 1790 lemnade han Schweiz och lefde någon tid i Leipzig, der han studerade Kants filosofi. 1792 begaf han sig till Königsberg, och för att introducera sig hos Kant skref han i hast och sände till denne Versuch einer kritik aller offenbarung (1792; 2:dra uppl. 1793). Denna skrift, som väckte stort uppseende och allmänt ansågs vara författad af Kant, tills denne sjelf namngaf författaren, gjorde med ens F. till en berömd man och förskaffade honom 1793 kallelse till professor i filosofi vid universitetet i Jena. De obehagligheter, för hvilka han utsattes genom en anklagelse för ateism, förmådde honom 1799 att taga afsked, hvarefter han höll privata föreläsningar i Berlin. 1805 fick han anställning som professor i Erlangcn, med tillåtelse att tillbringa vintrarna i Berlin. Der höll han vintern 1807--08, medan staden var besatt af fransmännen, sina varmhjertade Reden an die deutsche nation (tryckta 1808), hvilka gåfvo väckelse till det tyska folkets kamp mot det Napoleonska verldsherraväldet. För att utveckla nationalkänslan yrkade han på upprättandet af ett universitet i Berlin, men hade ursprungligen tänkt sig det anlagdt på en bredare bas, än det sedan blef. När universitetet öppnades (1810), blef F. professor derstädes. Död d. 27 Jan. 1814. F. var en sedligt sträng, men hänsynslös och våldsam karakter, i sitt lefverne en trogen representant för den kantiska sedelärans grundsatser. I det politiska lifvet deltog han ifrigt, och var en lika varm som oförskräckt fosterlandsvän. Sin filosofiska uppfostran hade F. gjort under inflytande af Spinozas verldsåsigt. Sedermera blef han bekant med kantianismen, hvars praktiska del gjorde så mäktigt intryck på honom att, ehuru Spinozas inflytande alltjämt är märkbart, den kantiska verldsåsigten likväl blef den egentliga utgångspunkten för hans sjelfständiga filosofiska forskning. Men under det Kant lärde, att till grund för sinnesintrycken ligger ett af medvetandet oberoende "ting i sig", som utifrån inverkar på sinnet, förkastade F. denna lära såsom obevislig och sjelfmotsägande. Hans uppgift blef att ur det menskliga medvetandet, eller, såsom han kallade det, 'jaget", förklara hela den verklighet, som förefinnes, och att dymedelst vindicera detta "jag" såsom i fullaste bemärkelse fritt eller rent af absolut ("jaget sätter sig sjelf"). Hans verldsåsigt blir till följd deraf en apoteos af den menskliga personligheten och ett förnekande af den oändliga personlighetens verklighet. Gudsidén motsvaras ej af ett verkligt väsende, utan är att fatta som en oändlig uppgift, hvilken menniskan har att under oändlig sträfvan söka närma sig, utan att likväl kunna uppnå dess fulla förverkligande. Men icke i alla afseenden röjer "jaget" omedelbart sin frihet. Endast som sedlig vilja är menniskan i fullaste mening fri; som förnimmande är hon bunden eller beroende af ett "icke-jag", d. v. s. den omedvetna verkligheten eller naturen. Men detta "icke-jag" är "satt" af "jaget", naturen är ingenting annat än en menniskoandens sjelfinskränkning. Men just i och genom denna sjelfinskränkning röjer anden sin absoluta karakter. Detta sker derigenom att han såsom sedlig vilja nedbryter hvarje, på naturen och de naturliga tendenserna beroende, gräns för sitt lif. Inskränkningen eller gränsen blir derför aldrig en "bestämd" eller oöfverstiglig gräns. Den kan i oändlighet utflyttas, utan att dock kunna fullständigt upphäfvas. Det sedliga arbetets väsende ligger just i ett sådant i det oändliga fortgående "utflyttande" af den för andens lif satta gränsen, ett nedbrytande af hvarje bestämd gräns. Det sedliga lifvet har följaktligen, enligt F., karakteren af oändlig sträfvan, en sträfvan för sträfvandets egen skull. Först derigenom blir det begripligt, huru den i sig sjelf oändlige anden kan inskränka sig sjelf och i så måtto vara både ändlig och oändlig. Han är det förra med afseende på hvad han faktiskt är, det senare med afseende på den uppgift, som föreligger honom. Först genom att taga hänsyn till denna den sedliga synpunkten kan man lösa menniskolifvets gåtor. -- F:s sedelära är i öfrigt närbeslägtad med den kantiska, hvars principer han i detalj lyckats fullständigare genomföra, än Kant sjelf. Genom hvarje del af henne går ett drag af sedligt allvar och en stränghet, som stundom öfvergår till verklig hänsynslöshet. Det subjektivt personliga intresse för dygdens och lycksalighetens slutliga förening, hvilket Kant velat tillgodose genom att hänvisa till ett lif efter detta, der denna förening skall åstadkommas, sköts af F. åt sidan. Det oändliga, som för individen återstår i förverkligandet af den sedliga uppgiften, skall, enligt F., fyllas derigenom att individen åt slägtet öfverlemnar det sedliga arbete han sjelf ej kan utföra. -- Af intresse äro för öfrigt hans åsigter om äktenskapet, hvilka måste betraktas såsom verkligen epokgörande. Med vida större skärpa och eftertryck än någon bland sina föregångare gör han gällande, att äktenskapets sedliga helgd ej beror på någonting annat än sjelfva det personliga samlifvet emellan makarna. Utmärkande för hans åsigt i detta afseende är för öfrigt, att han betraktar den äktenskapliga kärleken som en enhet af sedliga och sinliga moment, af hvilka de första
dock ursprungligen skulle förefinnas endast hos qvinnan, hvaremot mannens äktenskapliga lif, i sig sjelf rent sinligt, först genom inverkan från qvinnans sedlighet kan erhålla sedlig betydelse. (Jfr Familj.) Som en af F:s lärjungar i detta fall kan Hwasser betraktas. -- Som rättsfilosof sökte F. häfda den juridiska rättens sjelfständighet gent emot sedligheten. Bestämdare än sina föregångare framhåller han den juridiska lagens specifika karakter. Dennes förklaring söker han dock finna i det menskliga förnuftet. För att "jaget" skall erhålla den första väckelsen till sjelfständigt lif tarfvas dess sammanlefnad med andra jag, som kunna gifva det en sådan väckelse. Men sammanlefnaden åter kan vara möjlig endast under förutsättning att ett rättstillstånd upprättas. För detta ändamål har man ingått samhällsfördraget, hvarigenom man dels bestämt hvad en hvar har rätt till (egendomsfördraget), dels öfverenskommit att samfällt skydda hvarandras rätt genom att upprätta staten (skyddsfördraget och det borgerliga föreningsfördraget). -- Hvad statsförfattningen angår, förordar F., att regeringsmakten skall anförtros åt en enväldig regent, gent emot hvilken dock skall ställas ett eforat, hvars medlemmar ega att, då de anse regenten hafva missbrukat sin makt, sammankalla folket, för att döma emellan dem och regenten. För öfrigt yrkar F., att polisen skall utöfva sträng uppsigt öfver medborgarna, på ett för den personliga friheten synnerligen inskränkande sätt. -- Efter anklagelsen för ateism modifierade F. sina åsigter så till vida, att han bestämdare utförde de panteistiska tendenser, som redan förut förefunnos i hans verldsåsigt. Bestämdare framhålles nu, att det är det abstrakta, ej i individuel form framträdande jaget, som är absolut. I samhällsläran framträdde äfven under slutet af hans lif en bestämdare socialistisk tendens. -- De förnämsta af F:s skrifter äro: Ueber den begriff der wissenschaftslehre (1794; 2:dra uppl. 1798), Grundlage und grundriss der gesammten wissenschaftslehre (1794; 3:dje uppl. 1802), Ueber die bestimmung des gelehrten (1794), Grundlage des naturrechts (1796--97), System der sittenlehre (1798), Ueber die bestimmung des menschen (1800), Der geschlossene handelsstaat (s. å.), Anweisung zum seligen leben (1806), Die wissenschaftslehre in ihrem ganzen umfange (1810) och Die staatslehre (1820). Hans Sämmtliche werke utgåfvos 1845--46 af hans son. -- F:s framställningssätt är tungt och ytterst svårbegripligt, hvilket gör hans lära svårtillgänglig och menligt inverkat på hennes spridning. Egentliga anhängare hade han inga. L. H. Å.
2. Fichte, Immanuel Hermann von, tysk filosof, den förres son, född i Jena d. 18 Juli 1797, studerade filologi och filosofi i Berlin, blef 1822 lärare vid gymnasiet i Saarbrücken, sedermera professor vid gymnasiet i Düsseldorf, 1836 professor i filosofi vid universitetet i Bonn och 1842 i Tübingen. 1867 nedlade han sin professur, upphöjdes i adligt stånd och lefde sedan såsom privatman i Stuttgart, der han dog d. 8 Aug. 1879. -- Såsom filosof intog han en förmedlande ställning mellan idealism och realism, panteism och deism. I motsats till den hegelska filosofien, som gör hela den ändliga verlden till en försvinnande genomgångspunkt i den absoluta idéns inre sjelfutveckling, tänker sig F. denna verld bestående af oförgängliga, preexisterande ur-realiteter eller monader, hvilkas högsta mål är den absoluta personligheten, Gud, som är allt medvetandes princip och hvars väsende är kärlek. Denna verldsåsigt kallar han konkret teism, till skilnad från den abstrakta teismen å ena sidan och panteismen å den andra. I sina tidigare skrifter sökte han häfda denna åsigt på spekulationens väg, i de senare på erfarenhetens, genom hänvisande på fakta, som ådagalägga närvaron af ett "öfverempiriskt" i det empiriska, en högre andlig individualitet i den lägre jordiska. Denna högre individualitet betecknas såsom "genius" och betraktas såsom föreningslänken mellan det gudomliga och det menskliga. Dess närvaro i den sinliga menniskan söker han ådagalägga genom vissa fakta af klarseende och inspiration samt handlingar af sjelfuppoffrande hängifvenhet. I de förra spårar han ett högre vetande, i de senare ett högre viljande än det vanliga -- en gudomlig kärna i det jordiska omhöljet. Genom detta åberopande af fakta, hvilka icke allmänt erkännas såsom sådana, ådrog han sig beskyllningar för mysticism. På grund af sin förmedlande ståndpunkt beskylldes han för eklekticism och halfhet. F:s omutliga sanningskärlek och hans karakters fläckfria renhet erkännas äfven af hans motståndare. -- Bland F:s skrifter må nämnas: Sätze der vorschule zur theologie (1826), Beiträge zur charakleristik der neueren philosophie (1829; 2:dra uppl. 1841), Die idee der persönlichkeit und der ideelien fortdauer (1834; 2:dra uppl. 1855), Die speculative theologie (1846--47), System der ethik (1850--53), Anthropologie (1856; 3:dje uppl. 1876), Psychologie (1864--73), Die seelenfortdauer und die weltstellung des menschen (1867) och Der neue spiritiualismus, sein werth und seine täuschungen (1878).