Familj (Lat. familia). 1. I social mening, den form af personligt samlif menniskor emellan, hvars naturliga underlag och förutsättning äro könsmotsatsen emellan mannen och qvinnan samt de närmaste fysiska slägtskapsförhållandena emellan menniskor. Ehuru mindre egentligt, räknas stundom dit jämväl förhållandet emellan husbonde och tjenare, hvilket förhållande dock inom det moderna samhället alltmera förlorar karakteren af familjeförhållande. Familjelifvet refererar sig sålunda visserligen till en natursida hos menniskan, men dess väsende ligger dock i det personliga samlifvet. De väsentligaste förhållandena inom familjen äro förhållandet emellan mannen och qvinnan (makarna) samt mellan dessa (föräldrarna) och barnen. Dessa båda former af familjelif vet böra dock, liksom alla de öfriga, återföras till samma enhet och fattas såsom yttringar af samma sedliga princip. Man gör sig skyldig till mycken ensidighet, om man förbiser, att föräldrarnas pligter emot den förhandenvarande eller väntade afkomman oupplösligt sammanhänga med deras inbördes pligter, och att de förra måste fattas som en väsentlig sida i sjelfva deras samlif sins emellan. -- Familjelifvet, såvidt det direkt har afseende på könsmotsatsen och bestämmer förhållandet emellan man och qvinna -- familjens konstitutiva moment --, benämnes äktenskap. Äktenskapets natursida är icke blott den fysiska, utan jämväl den psykiska motsatsen emellan könen. Denna motsats är likväl ej endast motsättning, utan involverar i sig tendenser till ömsesidigt kompletterande samverkan i såväl fysiskt som psykiskt afseende. Från sin etiskt personliga sida kännetecknas äktenskapet deraf att det, för att motsvara sin bestämmelse, a) måste vara frivilligt ingånget och grundadt på personlig böjelse, b) är till sitt väsende en fullständig lifsgemenskap makarna emellan och i följd deraf monogamiskt, förpligtar till ömsesidig trohet samt ålägger pligt och gifver rätt till att gemensamt vårda och uppfostra barnen, och c) är till väsendet oupplösligt. Såsom äktenskap erkännes dock stundom, särskildt i fråga om folk på lägre odlingsståndpunkt, hvarje af lag och sed auktoriserad, t. ex. äfven en på tvång grundad eller polygamisk, förbindelse emellan könen, men ej gerna en sexuell förbindelse på behaglig tid (jfr Konkubinat). Hos de förkristna folken fattades äktenskapet väsentligen såsom en mannens rätt till hustruns person, hvilken han på ett eller annat sätt förvärfvat (t. ex. genom aftal med hennes anförvandter), och dess helgd hvilade på aktningen för denna rätt. Denna rätt behöfde dock icke fattas såsom alldeles gränslös, utan kunde i flere afseenden bestämmas och inskränkas, t. ex. genom det ofvannämnda aftalet. Huru olika än emellertid allt detta hos olika folk gestaltade sig, kom dock, till följd af nämnda grunduppfattning af äktenskapets väsende, icke något förkristet folk fram till ett fullständigt erkännande af den monogamiska principen såsom allena berättigad. Ehuru bland lågt stående folk exempel ej saknas på att flere män gemensamt ega en hustru (polyandri), är dock det motsatta förhållandet, nämligen att en man har flere hustrur (polygyni), det vanligaste bland dem. Det är bekant, att månggifte i sistnämnda bemärkelse i österlandet varit och är, om ej vanligt, dock tämligen allmänt erkändt som berättigadt. I vesterlandet utbildades visserligen ett slags monogami, men huru bristfällig denna i sjelfva verket var, inses lätt, om man besinnar, att intet förkristet folk blifvit fullt genomträngdt af den tanken att hustrun eger att fordra äkta trohet af mannen. -- Det kristna äktenskapet har sitt väsende i det personliga samlifvet emellan makarna. Det är ock till sin natur strängt monogamiskt och förpligtar båda makarna till äkta trohet mot hvarandra. I sammanhang dermed förbjuder den kristna sedeläran hvarje sexuell förbindelse könen emellan utom äktenskapet. I sin fulländning utvecklas det till fullständig lifsgemenskap mellan man och qvinna. Frivilligheten i dess
ingående och hvad i öfrigt kan vara förutsättning för denna lifsgemenskap har ock småningom börjat införlifva sig med de kristna folkens sedliga föreställningssätt. De åsigter, som på den kristna bildningens ståndpunkt framställts rörande äktenskapets väsende och grunden till dess helgd, hafva dock ofta velat härleda den senare ur någonting annat än det personliga samlifvet sjelf. Så har man sökt den än i en auktorisation från kyrkan eller staten (t. ex. enligt den katolska uppfattningen, som i äktenskapet ser ett sakrament), än i ett "trohetslöfte", som makarna gifvit hvarandra; eller har man fattat äktenskapet såsom en anstalt för ett eller annat ändamål, t. ex. såsom "ett läkemedel mot okyskheten" (Luther), såsom en institution för att skydda qvinnan mot förnedring eller för slägtets förökelse och uppfostran. Ehuru det är onekligt, att alla dessa förklaringsförsök haft till syfte att framhålla någon sida i äktenskapet, så lida de dock alla af betänkliga ensidigheter. Intet af dem har, med bibehållen konseqvens, kunnat i sig upptaga alla de bestämningar, hvilka vi angifvit vara för ett äktenskap i sann mening väsentliga. -- Andra hafva väl ansett sjelfva det personliga samlifvet utgöra äktenskapets väsende, men antingen förnekat dess specifika karakter och i äktenskapet sett en vänskapsförbindelse, eller ock erkänt den specifika karakteren hos samlifvet, men fattat den på ett ensidigt sätt. Bland förfäktarna af åsigten att äktenskapets väsende är en specifik form af personligt samlif mellan makarna intager Fichte d. ä. -- denna åsigts egentlige upphofsman -- ett framstående rum. Fichte och än mer hans närmaste efterföljare, den nyromantiska skolan, gjorde sig skyldiga till ett ensidigt betonande af äktenskapets subjektiva sida (den personliga sympatien). De sköto äfven pligterna mot barnen helt och hållet i bakgrunden och betraktade det hela såsom ett kärlekssvärmeri. Beslägtad med denna åsigt är den, som förnekar äktenskapets natursida och i s. k. platonisk kärlek ser den egentligen sedliga formen af samlif mellan könen, en åsigt, som, grundad på sjelfbedrägeri, i lifvet brukar leda till raka motsatsen af det åsyftade. Den objektiva sidan i äktenskapet (trohetsprincipen) såsom en af allt godtycke oberoende institution betonades deremot af Hegel, men på ett så ensidigt sätt, att den personliga innerligheten fattades såsom mer eller mindre oväsentlig. -- Ehuru till väsendet etiskt, har dock äktenskapet äfven sin juridiska sida och medför vissa juridiska rättsverkningar. Staten har till följd deraf rätt att uppställa vissa fordringar med afseende på äktenskapets ingående och upplösning samt att reglera egendomsförhållandena makar emellan.
Beträffande förhållandet emellan föräldrar och barn, är de förras rätt öfver de senare, enl. den kristna sedeläran, grundad på deras pligt att vårda och uppfostra barnen och har i denna pligt sina gränser såväl med afseende på sjelfva sin art som sin utsträckning i tiden. De kristna folken hafva ock derför förkastat ej mindre den i allmänhet inom antiken rådande åsigten, enligt hvilken fadern egde obegränsad rätt öfver barnens personer (patria potestas), än äfven sådana utopistiska läror, som uppfattade barnauppfostran såsom helt och hållet en statsangelägenhet. Sådana åsigter hyllades af bl. a. Plato.
Bland öfriga familjeförhållanden må syskonförhållandet särskildt nämnas. Aflägsnare stamförvandter kunna ej gerna sägas tillhöra samma familj, endast samma slägt. Då äktenskapet är familjens väsentligaste moment, anses ofta egentligt familjeförhållande till föräldrar och syskon upphöra genom giftermål. Efter detta qvarstår till dessa endast ett slägtskapsförhållande. (Om den juridiska sidan se hänvisningarna från art. Familjerätt.) I dagligt tal brukas ordet familj vanligen för att beteckna summan af de menniskor, som lefva i familjeförhållande till hvarandra. -- 2. Inom naturalhistorien förstår man med ordet familj sammanfattningen af alla de naturföremål, som med afseende på vissa väsentliga karakterer öfverensstämma med hvarandra och således bilda genom naturlig frändskap väl begränsade grupper af slägten, hvilka grupper man derför också kallat naturliga familjer. En familj indelas vidare i ordningar och i slägten med deras arter; flere familjer bilda tillsammans klasser, serier o. s. v. Så är t. ex. rödklöfvern, Trifolium pratense, en art af slägtet Trifolium, som tillhör ordningen Trifolieae af familjen Papilionaceae, hvilken åter hanföres till klassen Rosiflorae af serien Calyciflorae (enl. E. Fries' naturliga system). 1. L. H. Å.