Filip (Felipe), spanska konungar: 1. F. I, den sköne, konung af Kastilien, son af kejsar Maximilian I och Maria af Burgund, föddes d. 22 Juli 1478. Han ärfde 1482, genom sin moders död, de burgundiska landen, hvilka under hans minderårighet styrdes af hans fader. 1496 förmälde han sig med Johanna af Kastilien, Ferdinands och Isabellas dotter. Efter Isabellas död antog han titeln konung af Kastilien, men råkade derigenom i strid med sin svärfader, som ville öfvertaga styrelsen i den sinnessvaga dotterns namn. Icke dess mindre blef F. erkänd som konung, men väckte sina undersåtars missnöje genom att gynna nederländarna. Han dog d. 25 Sept. 1506. F. var fader till de romersk-tyske kejsarna Karl V och Ferdinand I.
2. F. II, den föregåendes sonson och son till kejsar Karl V och Isabella af Portugal, föddes i Valladolid d. 21 Maj 1527. Han erhöll under Siliceos och Zuñigas ledning en omsorgsfull uppfostran samt hölls framför allt till sträng lydnad under den katolska kyrkans dogmer. Redan vid sexton års ålder förmäldes han med den portugisiska prinsessan Maria och förordnades 1543 att, under faderns vistelse i Tyskland, med Alba vid sin sida, föra styrelsen i Spanien. Då Karl V, som på riksdagen i Augsburg (1550) förgäfves sökt utverka hans val till sin efterträdare såsom romersk-tysk kejsare, tröttnade vid regeringsbördan, afträdde han till F. 1555 Nederländerna och sina italienska besittningar
(Milano, Neapel, Sicilien) samt 1556 Spanien med dess ofantliga kolonier. Eget nog nödgades F., kyrkans hängifne försvarare, börja sin regering med att bekriga påfven, Paul IV, som dock, sedan Alba två gånger ryckt mot Rom, fick fred på billiga vilkor (1557). I förbindelse med England, hvars drottning, den honom svärmiskt hängifna Maria Tudor, han äktat 1554, bekämpade han från år 1556 fransmännen. Dessa, som genom påfvens tillskyndelse brutit sitt nyss ingångna stillestånd med Spanien, besegrades vid S:t Quentin (Aug. 1557), af Filibert af Savoyen, och vid Gravelingen (Juli 1558), af Egmont, samt tvungos till freden i Château-Cambresis (April 1559). I sammanhang med detta fredsslut förmälde sig F. med franske konungen Henrik II:s dotter, Elisabet, sedan han efter Maria Tudors död (1558) förgäfves anhållit om hennes halfsysters, Elisabets, hand. F:s politik antog derefter en allt mer utpräglad karakter af förföljelse mot religiös och borgerlig frihet, hvarhälst den framträdde, inom hans eget rike eller utom dess landamären. I Spanien och de italienska besittningarna utrotade den blodiga inqvisitionen protestantismen i grund, och de skränkor, som möjligen stodo enväldet i vägen, nedbrötos. I Nederländerna stötte dock hans absolutistiska och katolska sträfvanden på ett motstånd, som klädde sig i vapen (1568) och ledde till en del af dessa provinsers fullständiga affall (1581). Hans utrotningskrig mot Andalusiens och Granadas för muhammedanism misstänkte innebyggare, moriskerna, invecklade honom i kamp med turkarna. Ehuru hans halfbroder, Don Juan d'Austria, i förening med flere italienska staters flottor slog de otrogna i den ryktbara drabbningen vid Lepanto (Okt. 1571), fullföljde dock icke F. segern: kristenhetens gemensamma fiender bekymrade honom mindre än fienderna till hans makt och hans kyrka. Han öfverföll och eröfrade Portugal, då detta land efter den der regerande konungaättens utslocknande (1580) icke ville godkänna de anspråk på tronen, hvilka han framställde i egenskap af Emanuel den stores dotterson. Mot tro och lofven kränkte han sedermera portugisernas rättigheter samt beredde deras handel och kolonialvälde en obotlig skada genom att indraga dem i striden mot Nederländerna. Kriget mot dessa fortgick utan afbrott under F:s hela regering. Emedan det protestantiska England, sjelf omhvärfdt af F:s intriger, sände Nederländerna hjelp, och Elisabet låtit dödsdomen gå i fullbordan (1587) öfver Maria Stuart, F:s skyddsling, sökte han rikta ett dråpslag mot protestantism och frihet i såväl England som Nederländerna genom den "oöfvervinneliga armadan" (1588). Det var en kraftansträngning, hvars misslyckande kostade pyreneiska halfön dess öfvervälde till sjös. Holländarna plockade bort de portugisiska besittningarna i Ostindien, och Spaniens kuster hemsöktes af engelsmännen (spanska flottans sänkning i Cadiz' hamn och denna stads förstöring, 1596). Icke häller till lands var lyckan F. bevågen, då han (1585--98) på Guisernas sida gjorde Henrik af Bourbon franska kronan stridig och bekämpade hugenotterna. Ända till det aflägsna Sverige sträckte sig hans rekatoliseringsplaner. Han dog i Escorial, i en af utsväfningar åsamkad sjukdom, d. 13 Sept. 1598, samma år som nantesiska ediktet utfärdades, hvilket gaf Frankrikes protestanter religiös och borgerlig frihet, samma år som slaget vid Stångebro befäste protestantismens ställning i Sverige. -- F. var sin tids mäktigaste furste, men icke genom egen utmärkthet, utan genom sina arffångna lands massa och rikedom. Han förstod icke att bibehålla, långt mindre att förkofra sitt arf. Spaniens stormaktsställning undergräfdes genom hans till ytterlighet ensidiga politik. För sin egen allmakt och -- så vidt det kunde ske utan intrång i hans egen myndighet -- för den allena saliggörande kyrkans herravälde arbetade han utan återvändo, till sitt rikes ruin -- trots Perùs och Mejicos skatter --, men till den katolska reaktionens fromma. Han var denna reaktions huggande svärd, och det torde vara vanskligt att säga, huru den förbittrade striden mellan Rom och "affällingarna" vändt sig, om han ej funnits. Han ville lägga "sitt eget rike och hela kristenheten under en jernhård verldslig och andlig despotism, och han hade tillräcklig blick att inse bådaderas sammanhang". F. utvecklade en rastlös arbetsamhet, men visade sig långsam och vacklande vid besluts fattande. Af misstro till andras duglighet eller afsigter ledde han i egen person ärendena från Madrid, som han gjorde till sitt rikes hufvudstad, från Escorial eller Aranjuez, under det att hans gunstlingar, hertigen af Alba, fursten af Eboli och Antonio Perez, utöfvade föga eller intet betydande inflytande på riktningen af hans politik och allenast voro hans verktyg. F:s fanatism, som dock icke lade band på hans sinlighet, hans af naturen högdragna och inbundna väsende, hans hersklystnad samt med åren tilltagande misstänksamhet och menniskoförakt spredo skrämsel och kyla öfver hans omgifning, äfven då han umgicks med sina närmaste, samt gjorde honom i det offentliga lifvet hård, oförsonlig och ej sällan oädel. Öfver hans enskilda lif breder hans äldste, af hans första gemål födde, son Don Carlos' sorgliga öde en djup skugga. Denne exalterade yngling hatade sin fader till ursinne och blef af honom inspärrad i fängelse, hvarest han dog en, såsom det numera antages, naturlig död (d. 24 Juli 1568). Huru högt F. aktade den offentliga moralen, derom vittna bl. a. lönmorden på nederländska sändebudet i Spanien de Montigny (1568) och på Vilhelm af Oranien (1584).
3. F. III, den föregåendes son, föddes d. 14 April 1578. Han fick en dålig uppfostran, och hans viljekraft blef tidigt bruten genom det förtryck, hvari hans misstänksamme och despotiske fader höll honom. 1598 mottog han regeringen efter denne. Statens styrelse öfverlemnade han till hertigen af Lerma och, sedan denne af folket hatade minister blifvit störtad, till hertigen af Uzeda. Genom fördrifvandet af moriskerna fullbordade han Spaniens ruin. Han efterlemnade landets finanser i det uslaste tillstånd. F. dog d. 31 Mars 1621.
4. F. IV, den föregåendes son, född d. 8 April 1605, tillträdde regeringen 1621.
Han öfverlemnade 1623 ledningen af statens angelägenheter helt och hållet åt hertigen af Olivarez. Åtskilliga åtgärder vidtogos för åkerbrukets upphjelpande. Främmande kolonister inkallades för att bota den skada det lidit genom moriskernas fördrifvande. Men krigen för bevarandet af habsburgska husets makt (Trettioåriga kriget, 1618--1648) och för Nederländernas underkufvande uppslukade statens inkomster. Holländarna tillintetgjorde Spaniens utländska handel. Dertill kommo krig med Frankrike (till 1659) och dess bundsförvandt England samt uppror i Kastilien och Andalusien. F. dog d. 17 Sept. 1665.
5. F. V, den föregåendes dottersons son, född d. 19 Dec. 1683, var sonson af Ludvig XIV och son af dauphin Ludvig och Maria Anna af Bajern samt bar såsom fransk prins titeln hertig af Anjou. Af sin farmors, den spanska prinsessan Maria Teresias, broder, Karl II, konung af Spanien, insattes han genom ett testamente 1700 till arfvinge af hela spanska monarkien. Efter Karls död (d. 1 Nov. s. å.) tillträdde han sitt rike, men måste i spanska successionskriget försvara det mot den österrikiska grenens af habsburgska huset arfsanspråk. Aragonien och Katalonien, hvilka utropade den habsburgske pretendenten till konung, underkufvades, det sistnämnda landet likväl efter ett långvarigt och fortvifladt motstånd, som bröts först sedan det spanska successionskriget var slutadt (1714). Katalonien förlorade sina fri- och rättigheter. Men Milano, Neapel och Spanska Nederländerna (Belgien) stannade genom Rastadtfreden (s. å.) i Österrikes händer. Efter att hafva kommit i lugn besittning af sitt rike försjönk F. alltmera i en fullständig overksamhet. Han lät helt och hållet styra sig af sin andra gemål Elisabet af Parma (sedan 1714) och hennes gunstling, kardinal Alberoni. Hennes önskan att till förmån för sina och F:s barn återvinna de forna spanska besittningarna uti Italien blef nu bestämmande för Spaniens utrikespolitik och invecklade landet i krig (1717--20; se Alberoni). 1724 nedlade F. regeringen till förmån för sin son Ludvig, men återtog den efter dennes död (Aug. s. å.). Derefter regerade han under Elisabets och gunstlingen Ripperdas inflytande. 1731 erkände han den pragmatiska sanktionen mot det att Parma och Piacenza tillförsäkrades hans son Karl. I det polska successionskriget (1733--38) sände han 30,000 man till Italien samt lyckades verkligen vinna Neapel och Sicilien för Karl (1735). F. led af ett dystert och svårmodigt lynne, som än försänkte honom i viljelöshet, än öfvergick till vansinne, i hvilket han endast genom sin gunstling Farinellis sånger rönte någon lindring. Han dog d. 9 Juli 1746. 2. J. Th. W.