Filistéer (Hebr. Pelisthim), semitisk, enligt någras mening indo-europeisk, folkstam, bebodde sydvestra kuststräckan af det efter dem uppkallade Palestina, från egyptiska gränsen till berget Karmel. De skola i den förhistoriska tiden hafva bott på ön Kreta (Hebr. Kaftor), hvarifrån de utvandrat till Nedre Egypten och derifrån till sydvestra Palestina. Filistéerna voro ett krigiskt, men tillika åkerbruks- och handelsidkande folk. De bebodde bl. a. de fem, af egna furstar styrda, befästa städerna Asdod, Askalon, Ekron, Gath och Gassa, hvilka stodo i förbundsförhållande till hvarandra.
Filistéernas religion var en asiatisk naturdyrkan. Dagon och Derketo voro deras förnämsta gudomligheter. De lågo i ständig strid med hebréerna och lyckades under domareperioden (omkr. 1400--1100 f. Kr.) en tid vinna öfverhanden, men besegrades af Samuel, Saul och David. Efter Israels rikes delning (omkr. 950 f. Kr.) blefvo de åter farliga grannar. Under striden mellan egypter och assyrier var deras land ofta krigets skådeplats. Under makkabéerkrigen (efter 163 f. Kr.) voro de seleucidernas undersåtar. Pompejus införlifvade deras land med provinsen Syrien (64 f. Kr.). Efter den tiden omtalas de icke vidare i historien.