Filosofi (af Grek. filos, vän, och sofia, vishet), vetenskapen om alltings yttersta grund. Anledningen till namnet skall Pytagoras hafva gifvit, hvilken, då han tillfrågades, om han vore sofos (vis), skall hafva svarat, att han endast vore filosofos (vän af vishet). Hos Plato betecknar det hela menniskans, viljans ej mindre än förståndets, hänvändning åt det öfversinliga. Den ofvan anförda definitionen förskrifver sig från Aristoteles. Under den senare antiken användes ordet såväl i denna betydelse som äfven i en annan, hvilken mer närmade sig den platonska. Under medeltiden och den nyare tiden har det företrädesvis användts för att beteckna den menskliga forskningen, såvidt den ej har afseende på något särskildt praktiskt syfte. (Deraf den vid våra universitet brukliga benämningen "filosofisk fakultet".) I betydelsen af en särskild vetenskap nyttjas ordet egentligen blott hos tyskar och skandinaver. -- Filosofiens uppgift är att förklara den i erfarenheten gifna verkligheten. I denna erfarenhet eger hon följaktligen sin utgångspunkt och sträcker sig aldrig utom eller utöfver denna i den mening, att hon, oberoende af det i erfarenheten gifna, skulle framkonstruera sina läror. Detta hindrar likväl ej, att filosofien kan ådagalägga, att den sinliga erfarenheten för sin förklaring hänvisar på en erfarenhet af annat slag än denna. I detta afseende intager filosofien alldeles samma ställning som de öfriga vetenskaperna. Men skilnaden består deruti att då dessas uppgift är att förklara detta eller detta i verkligheten, går filosofien ut på en förklaring af verkligheten i det hela, så långt hon öfver hufvud kan tarfva förklaring. Detta är dock icke så att förstå, som skulle filosofiens ändamål vara att förklara verkligheten allt igenom, så att, om hon vore fulländad, ingen vidare uppgift skulle återstå för de empiriska vetenskaperna. Hennes uppgift är verklighetens förklaring, blott så långt denna ur den yttersta grunden är möjlig. Icke häller innebär det att filosofien skulle taga vid, der de öfriga vetenskaperna slutat, att hon först skulle kunna begynna sitt arbete, när de empiriska vetenskaperna fullbordat sitt. Hon utgår väl från en analys af den gifna verkligheten, men måste dervid fästa sig vid vissa allmänna sidor i denna, från hvilka den visar sig icke blott i den eller den företeelsen, utan från hvilka verlden i det hela tarfvar en förklaring. I och med detta äro också gränserna emellan filosofiens och öfriga vetenskapers arbetsfält angifna. Någon kollision mellan båda är tänkbar, endast om endera eller båda öfverskrida dessa gränser. Detta hindrar dock ej att båda i mångfaldigt afseende inverka på hvarandra. -- Det är sjelfklart att, huru alltings yttersta grund än må fattas, hon alltjämt måste tänkas så, att hon icke i sin ordning hänvisar på någonting annat, ur hvilket hon skulle härledas eller få sin förklaring. Den yttersta grunden måste vara det alltigenom sjelfständiga och fullkomliga väsendet eller det absoluta. Filosofien blir följaktligen vetenskapen om det absoluta väsendet och om den relativa verkligheten, såvidt den derur förklaras.
Filosofien indelas allmännast i teoretisk och praktisk. Det absoluta kan nämligen betraktas icke blott såsom det sant varande, utan äfven såsom det högsta goda, icke blott såsom det, hvilket i sig sjelf i fullaste mening är, utan äfven såsom det, hvilket i och för menniskan ovilkorligen bör vara. I förra fallet tänkes det såsom en bestämning hos menniskans teoretiska förmåga (hennes förnimmande), i det senare såsom en bestämning hos hennes praktiska förmåga (hennes vilja). För de båda vetenskaperna är följaktligen objektet detsamma, ehuru synpunkten för betraktelsen är olika i hvardera. -- Den teoretiska filosofiens första uppgift måste blifva att söka angifva den yttersta grundens väsende. Hon måste dervid lemna en redogörelse för hvad sann och sjelfständig verklighet öfverhufvud innebär och betyder, samt vidare huru beskaffad den verklighet är, som kan anses absolut fullkomlig (det teologiska problemet). Sedermera blir hennes uppgift att derur förklara det relativa (det kosmologiska problemet). Vid lösningen af den förra uppgiften ligger särskild vigt uppå att man undviker att som yttersta grund sätta något, som sjelf kan vara i behof af förklaring ur något annat, följaktligen sjelf är relativt. Det är derför först af allt nödvändigt att klart och bestämdt göra sig reda för förståndets fordringar på en sjelfständig och fullkomlig verklighet. Vid behandlingen af det kosmologiska problemet visar sig den funna principens duglighet deraf att ur henne en tillfredsställande verldsförklaring kan lemnas, så långt det tillhör filosofien att gifva en sådan. -- Vid längre drifven reflexion ledes menniskans uppmärksamhet på henne sjelf såsom den, för hvilken både det absoluta och det relativa är till. Hon måste söka göra sig reda för hvad hon sjelf är (det antropologiska problemet), och huru det är för henne möjligt att i sitt förnimmande fatta verkligheten (det kunskapsteoretiska problemet). Filosofiens historia lärer, att i den mån uppmärksamheten bestämdare riktats på dessa sistnämnda frågor, hafva fullständiga revolutioner inträdt i hela det filosofiska åskådningssättet. (Beträffande den praktiska filosofiens hufvudproblem se Etik, Rättslära, Religionslära.)
För öfrigt är det en gifven sak att såväl filosofiens begrepp som dess särskilda problem måste fattas väsentligen olika på olika filosofiska ståndpunkter. De historiskt gifna filosofiska åsigterna kunna indelas ur olika synpunkter. Af dessa indelningar äro följande de vigtigaste: 1. realism, som anser, att den sanna verkligheten är kroppslig, och att förnimmandets sanning innebär, att den förnimmande står i relation till något yttre, och idealism, som anser den sanna verkligheten vara till väsendet andlig (icke bestämd af rummet) och förnimmandets verklighet blott förutsätta, att den förnimmande är bestämd af ett inre; samt 2. empirism (ej att förblanda med empiri), enligt hvilken den i tiden varande verkligheten är den enda, och det absoluta endast en sida af denna, och rationalism, enligt hvilken den i tiden gifna
verkligheten har sin grund i och hänvisar på en annan art af verklighet, hvilken senare ensam kan anses vara absolut, och hvilken följaktligen är filosofiens egentliga föremål, hvadan denna vetenskap här, med afseende på sjelfva arten af sitt innehåll och icke endast med afseende på fullständigheten af den förklaring hon lemnar, skiljer sig från de öfriga vetenskaperna. Empirismen säges vara lägre, om hon ser ett absolut i de enskilda, sinliga tingen, och högre, om hon tillägger sinneverldens allmänna lagar och former en absolut betydelse. En fullständigt genomförd idealism leder visserligen till rationalism och tvärtom, men å andra sidan finnas i principen idealistiska åsigter, som stannat vid empirism, och rationella, som ej öfvervunnit realismen. Jfr Idealism, Realism, Rationalism. L. H. Å.