Finnmarker

*Finnmarker. Hertig Karl erbjöd på 1580-talet dem, hvilka slogo sig ned som nybyggare i hans hertigdöme, frihet från alla skatter under de första 6 åren och gaf många äfven den första utsädesspannmålen till skänks. Bland kolonisterna befann sig ett stort antal finska familjer. En del hade, som det hette, flytt undan fienden och nöden i hemlandet, andra hade emigrerat till Sverige, lockade af hertigens anbud om fria jordlotter. Man har länge antagit, att de af Karl inkallade finnarna slogo sig ned endast i Värmland, men så var ej fallet. Inflyttningar skedde till många andra orter, ja t. o. m. till hjertat af Södermanland. Det ligger i sakens natur, att just dessa nybyggen voro de äldsta, ty de först öfverkomma finska familjerna stannade på de obebygda platser, som lågo närmast i deras väg, d. v. s. nära kusten, och först när der icke mer lämpliga torpställen kunde fås, drogo de senare ankomna längre vesterut. Den finska kolonisationen sträckte sig sålunda till bl. a. följande socknar i Södermanland: Lunda, Stigtomta, Helgona, Råby, Sättersta m. fl. I vestra Nerike och Värmland utbredde sig finnarna under Gustaf II Adolfs regering och likaså i Dalarna, Medelpad, Helsingland och Gestrikland. Historiska dokument utvisa, att finska nybyggare brutit bygd i icke färre än 138 socknar, hörande till 10 olika landskap. Minnet deraf har emellertid på de flesta ställen redan länge varit utplånadt, emedan finnarna efter ett par mansåldrar lärde sig sina grannars språk och det svenska presterskapet ej — på få undantag när — i kyrkböckerna antecknade de finska familjenamnen. Endast i vestra Värmland har intill våra dagar det finska språket hållit sig uppe; der funnos år 1887, Gru finnskogs i Norge bebyggare inberäknade, 3,000 pers., hvilka talade finska jämte svenska eller norska. Inflyttningen till Sverige afstannade fullständigt under drottning Kristinas tid. Regeringens omvårdnad om jernbruken och skogarna hade till följd, att finnarnas skogsödande svedjebruk förbjöds; samtidigt uppstodo häftiga tvister emellan de svenske och finske grannarna, hvilka tvister ofta nog urartade till blodiga strider. Finnarna ansågo sig förfördelade i sin hemortsrätt, och svenskarna klagade öfver, att deras vilda grannar utödde skogarna och villebrådet samt skadade dem genom trolldom. Flere af de finske deltagarna i dessa fejder nödgades biltoge fly öfver till Norge och funno der skydd hos sina stamförvanter, hvilka icke utan nöje åhörde berättelser sådana som »att halffemte svensk stupat», »att lodet löpte snällt genom svensken» m. m. Detta krigstillstånd, hvars plats hufvudsakligen Värmland var, sträckte sig inpå Karl XI:s regering. Med bildningsförhållandena bland »finnskogarnas» folk var det ända till midten af 19:de årh. klent bestäldt. Bristen på vägar och de milslånga afstånden, som skilde finntorpen från de svenska sockenkyrkorna, vållade, att finnarna ytterst sällan infunno sig till gudstjensterna. Det kunde hända, att begrafningar uppskötos i månadtal och barndop i åratal. Den som först började ifra för en förbättring af skogsfinnarnas upplysning var finske studenten K. A. Gottlund (se denne). Med ungdomlig entusiasm sökte han under och efter sina vandringar i Värmland verka för sina återupptäckta landsmäns ekonomiska och intellektuella väl. Om också resultaten af Gottlunds verksamhet i tal och skrift ej blefvo synnerligen stora, riktades dock derigenom regeringens uppmärksamhet på finnarna, och under de sista årtiondena hafva vägar, kyrkor och skolor (svenska) anlagts i finnskogarna. — Jfr P. Nordmann: »Finnarne i mellersta Sverige» (Helsingfors 1888).