Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Fiskgjuse-slägtet

Ämne: Fågelfamiljer, fågelsläkten och fågelarter · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 1383–1384 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Fiskgjuse-slägtet, Pandion, zool., igenkänligt på fiskgjusarnas kännetecken (se Fiskgjusar). Dithörande groft byggda foglar uppehålla sig i närheten af vatten, der de nästan uteslutande lefva af fisk. Den vanliga fiskgjusen, äfven kallad fiskörn l. fiskhök (P. haliaëtus), är ofvan mörkbrun, har magen och låren hvita samt vaxhuden och den obefjädrade delen af benen blåaktiga. Längden är omkr. 60 cm. Fiskgjusen är utbredd öfver hela Europa och förekommer i nästan alla trakter af Sverige, från sydligaste Skåne till långt inom polcirkeln. Vanligen förer han ett ganska ensligt lefnadssätt; högst sällan träffas flere tillsammans. Derjämte är han rädd och ytterst försigtig. Till vistelseort utser han hälst skärgårdar eller sjö- och flodstränder, bevuxna med tät och gammal barrskog. Han flyttar i början af vintern, då det faller sig svårt för honom att förskaffa sig föda. Redan tidigt på våren återkommer han och börjar då genast att undersöka sina fiskevatten. Till följd af sin uthålliga flygt är fiskgjusen i stånd att timtals sväfva af och an öfver sitt vattenområde, och på grund af sin ovanligt skarpa synförmåga kan han från en ansenlig höjd upptäcka de fiskar, som komma upp till vattenytan. De synnerligen starka fötterna, med de stora, hvassa, äfven undertill trinda klorna, egna sig särdeles väl till att gripa rofvet. De stora och kraftigt byggda vingarna sätta honom i stånd att utan svårighet upplyfta och bära det tagna bytet. Ett vackert skådespel erbjuder fiskgjusen, då han uppe i luften ser sig om efter ett rof och, sedan han fått sigte på ett dylikt, kastar sig ned öfver detsamma. Vanligen far man i nästa ögonblick se honom komma upp ur vattnet med en ofta ganska stor börda mellan klorna. (I förbigående må nämnas, att äfven vissa mås-foglar förfara på samma sätt, dock med den

skilnad att dessa senare gripa sitt byte med näbben.) Icke sällan händer det emellertid, att fiskgjusen slår ned på större fiskar, hvilka han icke förmår upplyfta, utan sjelf blir af dem neddragen under vattnet. Man har nämligen påträffat fiskar, t. ex. gäddor, hvilka, då de fångades, ännu buro fogelns klor eller skelett på sina ryggar. Sitt bo bygger fiskgjusen af qvistar i toppen af något högt träd och fodrar det invändigt med mossa. Vanligen får samma bo göra tjenst under flere år, men blir då årligen något förbättradt. Äggen, 2--3 till antalet, äro gulhvita med mörkbruna fläckar, hvilka äro tätast omkring tjockänden. Man har anklagat fiskgjusen för att vara en skadlig fogel, och det kan ej nekas, att han plundrar fiskevattnen på en icke obetydlig mängd matnyttig fisk. I vissa trakter skattas emellertid hans bo på den fisk, han hemfört till sina ungar. J. G. T.