Fissur (Lat. fissura, spricka, af findere, klyfva), med., kirurgernas benämning på sår, hvilka hafva form af smala sprickor, vanligast iakttagna å benen och huden. Sprickor i benen kunna vara enkla eller sammansatta (multipla); de uppkomma genom yttre våld af alla slag, stötar, inverkan af kulor, fall o. s. v. Ett bland de vanligare ställena, der de visa sig, är hufvudskålen i hela dess utsträckning, således äfven dess bas, för öfrigt de platta liksom de rörformiga benen. Om huden öfver dem är oskadd, kunna fissurerna vara ganska svåra att med bestämdhet igenkänna, särdeles om ej stycken eller skifvor af benet blifvit verkligen lösgjorda. Behandlingen sammanfaller med den af andra benbrott, till hvilka de ofta sälla sig. Endast sprickorna på hufvudskålen kunna i vissa fall nödvändiggöra särskilda och mera ingripande åtgärder, såsom trepanation. -- Fissurerna å huden hafva vanligen sitt säte i kanterna på mynningarna för de inre håligheterna, således i läpparna, näsborrarna samt tarmkanalens, urinrörets och slidans mynningar. Dessa fissurer äro väl ej sällan följder af yttre våld, men hvilket visst icke behöfver vara synnerligen stort; ofta uppkomma de sjelfständigt. De äro i allmänhet ganska svårläkta, synnerligen om de bero på allmänna sjukdomar, och de framkalla vanligen krampaktiga samt ytterst smärtsamma sammandragningar i den muskelring, som omgifver de flesta af dessa mynningar. Mest känd är den kramp i ändtarmens mynning, som ofta beror på dylika fissurer, och som utgör ett mycket svårt lidande för dermed behäftade patienter. Lyckligtvis är hjelpen att vinna på ett sätt, som är på en gång alldeles ofarligt och nästan fullständigt säkert, en oblodig operation. Rsr.
Nordisk familjebok · första upplagan
Fissur
Ämne: Hudsjukdomar och hudbehandling · Sjukdomar, anatomi och läkekonst
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 1389 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗