Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Fistel

Ämne: Kemiska och fysikaliska ämnen · Kemi, läkemedel och färgämnen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 1389–1390 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Fistel (Lat. fistula, rör), med., egentligen ett rörformigt sår, som förbinder en naturlig eller tillfällig hålighet med den yttre verlden. Dylika sår kunna förekomma hvar som hälst på kroppen; utgångshålan kan vara såväl hjernkaviteten som någon af de andra, större eller mindre hålorna, tårsäcken, munnen, tandhålorna, bröstet (lungsäcken och lungan), buken (magsäcken och tarmarna, särskildt ändtarmen), urinröret o. s. v. Från en tillfällig hålighet, en abscess, synnerligast om sjukt ben finnes i dess botten, kan en lång och smal kanal leda ut till den yttre öppningen, hvilken, då den blifvit gammal och visar ringa eller intet anlag för läkning, visserligen ock kallas fistel. Slutligen kallas fistlar eller fistelgångar sådana kanaler, som både börja och sluta i huden, men emellan sina båda öppningar hafva en lång och smal väg att gå. Fistlarnas allmänt kända svårläklighet härrör deraf att främmande ämnen från utgångshålorna ständigt passera igenom

dem: luft, tårar, spott, var, födoämnen, exkrement, urin o. s. v., hvarigenom deras väggar slutligen blifva förtjockade. Till sist kan t. o. m. i vissa fall den onaturliga utgångskanalen, fisteln, helt och hållet öfvertaga den normalas rol; så är t. ex. ej sällan fallet vid tår-, spott- och urinfistlar. Ofta kan en fistelgång bringas till läkning derigenom att en i dess botten befintlig främmande kropp (ett dödt benstycke, en tand) uttages; understundom är det nog att återställa den naturliga utförsgångens ränna, om den är förträngd eller helt och hållet tilltäppt. Vissa fistlar låta utan svårighet läka sig genom att man uppskär dem i hela deras längd (de vanliga "fistelgångarna", ändtarmsfistlar); men för många fordras mycket komplicerade operationsmetoder. Ordet fistel utgör för öfrigt hos en viss del af den "lidande menskligheten" en källa till förskräckelse, som oftast är obefogad, alltid öfverdrifven. Rsr.