Flagg

Flagg l. Flagga, sjöv., en af glest ylletyg tillverkad, vanligen fyrkantig, duk, som ombord på fartyg eller eljest hissas såsom tecken på rang, befäl, nationalitet m. m. Kunglig flagg och amiralsflagg nyttjas, hissad på masttopp, för att visa, att fartyget förer kunglig person eller flaggman. Är kunglig flagg eller örlogsflagg, försedd med vimpel öfver, hissad på stortoppen eller på flaggspel i förstäfven af båt, angifves dermed, att konungen, drottningen, enkedrottningen, kronprinsen eller kronprinsessan befinner sig ombord; är annan kunglig person ombord, föres vimpeln under flaggen. (Angående flaggmans befälstecken se Amiralsflagg.) Nationalflagg, den flagg, som både krigs- och handelsfartyg begagna för att angifva sin nationalitet. De flesta lands örlogsflagg skiljer sig till färger eller form från handelsflaggen. I äldre tider hade krigsfartyg sina flaggor och standertar ”blåsande” på sidorna, på masttopparna och på rårnockarna; sedermera fick flaggen sin plats på flaggspel akterut, hvilken plats den ännu tämligen allmänt intager, i synnerhet i hamn; till sjös föra tacklade fartyg merendels nationalflaggen under den aktersta gaffeln. – Till nationalflaggor räknas äfven ”gösen”, hvilken, såvidt ej särskild lotsgös är föreskrifven, af örlogsfartyg begagnas hissad på flaggspel, ”gösstake”, vid änden af bogsprötet och stundom hissad på förtoppen, såsom signal efter lots. Gösen är ock den reglementerade konsulsflaggen. – Parlamentärflagg, en hvit flagg, som hissas i strid för att tillkännagifva önskan om fientligheternas tillfälliga inställande och underhandlingars inledande. – Signalflaggor nyttjas af fartyg, då de vilja på längre eller kortare afstånd meddela sig med hvarandra. Se Signal. – Flagg i schau benämnes en vid midten hopbunden nationalflagg, hissad af fartyg såsom tecken på nödställd belägenhet. – Stryka flagg, hala ned flaggen såsom tecken till undergifvenhet. Jfr Banér, Gös, Standert, Vimpel. o. e. g. n.