Fleming

Fleming, svensk-finsk adlig, ursprungligen från Flandern härstammande ätt, hvars äldste med säkerhet kände svenske stamfader var riddaren Peder F. (d. 1395). -- Dennes ättlingar i femte led, syskonbarnen Lars F. och Klas F. (se F. 2) utnämndes, den förre vid Erik XIV:s kröning (1561), den senare vid Johan III:s (1569), till friherrar. Den förres linie, friherrliga ätten F. till Nynäs, utslocknade inom kort med stiftarens son; den senares, friherrliga ätten F. till Vik, utgick på svärdssidan 1599. Den adliga ätten introducerades 1625, med Henrik F. (se F. 4), på svenska Riddarhuset. Hans son, Erik F. (se F. 5), upphöjdes 1654 i friherrligt stånd och blef stamfader för friherrliga ätten F. af Lais, som 1786 utgick på svärdssidan. Från ofvannämnde Henriks syskonbarn, Klas F. (se F. 3), hvars barn 1651 fingo friherrlig värdighet, härstammar den ännu blomstrande friherrliga ätten F. af Liebelitz. En gren af denna ätt introducerades 1818 på finska Riddarhuset, men utgick 1852. Från ofvannämnde Klas F:s sonson, Klas (se F. 8), hvars enka och barn 1687 fingo greflig värdighet, härstammade grefliga ätten F., som 1689 introducerades och utgick på svärdssidan 1729. Äfven en annan greflig ätt F., som introducerades 1820 och utslocknade 1831 med stiftaren, Klas Adolf F. (se F. 10), var en gren af friherrliga ätten F. af Liebelitz. Den adliga ätten F. utgick 1825.

1. Fleming, Erik Joakimsson, krigare och statsman, sonsons sonson af Peder F., född under slutet af 15:de seklet, var en af Finlands främste adelsmän under Gustaf Vasas regering. Under befrielsekriget (1521--23) visade han stort nit för den fosterländska saken och sändes under sommaren 1523 i spetsen för 400 ryttare och 2,000 man fotfolk till Finland för att befria landet, som Norby hade i förläning, från det danska väldet. Kuustö slott eröfrades inom kort, och Åbo slott gaf sig efter någon tids belägring. Sedan äfven Viborgs slott underkastat sig, var F. herre i Finland. Till belöning för dessa tjenster utnämndes F. till riksråd (1523), lagman i Sydfinne lagsaga (1525) och riddare (1528). Han var Gustaf Vasas högt betrodde rådgifvare i alla angelägenheter, som rörde Finland, och kallades derför af sina samtida "flos et columna Finlandiae" ("Finlands blomma och pelare"). År 1535, under den s. k. grefvefejden, var F. befälhafvare öfver den svenska flotta, som i förening med elfva danska och tio preussiska fartyg slog lybeckarnas flotta vid Bornholm, samt derefter inspärrade Malmö och Köpenhamn. F. har verksamt bidragit till Finlands materiella förkofran. Ett mörkt drag i hans, likasom i andra samtida stormäns, historia är det öfvermod han ådagalade mot sina underlydande, isynnerhet mot bönderna, hvarför han ej sällan emottog skarpa varningar af konungen. F., som innehade betydande förläningar i södra Finland, dog d. 14 Dec 1548. M. G. S.

2. Fleming, Klas Eriksson, friherre till Vik, den föregåendes son, Finlands höfvitsman åren 1591--97, föddes mellan åren 1530 och 1540 och omnämnes första gången under Gustaf Vasas ryska krig. Han var en af de adelsmän, som 1563 belägrade Åbo slott, då hertig Johan der försvarade sig mot konung Erik XIV, men slöt sig sedermera till Johan i upproret mot Erik och blef vid Johan III:s kröning (1569) upphöjd till friherre. Han intog genom sin börd, sin rikedom och sitt giftermål med Ebba

Stenbock, syster till Gustaf Vasas tredje gemål, en betydande ställning i riket och steg, till följd af konungens gunst, oaflåtligt från värdighet till värdighet. År 1588 utnämndes han till riksamiral, 1591 till öfverbefälhafvare i kriget mot Ryssland och höfvitsman öfver Finland och Estland samt något senare till riksmarsk. Han var den mest betrodde af rikets höga ämbetsmän och visade sin tacksamhet derför, i det att han vid det bekanta mötet i Reval (1589) mellan Johan III och Sigismund ensam bland de församlade stod på konungens sida. Derigenom ådrog han sig de svenske rådsherrarnas ovilja, och äfven adelsmännen i Finland hade föga skäl att betrakta honom med välvilja. Den förföljelse, som år 1590 träffade den tappre Karl Horn, var nämligen till ej ringa del F:s verk. F. var öfver hufvud icke i besittning af de egenskaper, som framkalla förtroende och tillgifvenhet. Motståndarnas skildringar af hans råa seder äro kanske i mycket öfverdrifna, men det synes dock otvifvelaktigt, att han äfven för sin tids förhållanden stod på en låg bildningsgrad. Vid ett besök i Polen benämndes han af de polska adelsmännen Dominus Admirabilis ("Herr Besynnerlig") i st. f. Dominus Admiralis ("Herr Amiral"), och de finske bönderna kallade honom "Sot-näsan" eller "Svidje-Klas", efter hans gård Svidja i Pargas socken, der han ofta vistades. Af naturen hersklysten och befallande, förband han med dessa egenskaper en orygglig beslutsamhet och en stor hängifvenhet för den sak, åt hvilken han egnat sig, ett karaktersdrag, som väsentligen föranledde den rol han spelade under striderna mellan hertig Karl och konung Sigismund. F., som redan omedelbart efter erhållen underrättelse om Johan III:s död (1592) visat benägenhet att motsätta sig hertig Karls befallningar, beslöt, sedan hertigen och rådet egenmäktigt sammankallat Upsala möte (1593), att för framtiden betrakta konung Sigismund i Polen, icke regeringen i Stockholm, såsom sitt enda lagliga öfverhufvud. I ett bref till innevånarna i Upland, d. 27 Jan. 1593, uppmanade han dem bl. a. att förblifva konungen trogna, "om någon annan ville sticka sig emellan och tränga H. K. M. från det säte, som honom tillkommer". Han vägrade att, enligt hertig Karls önskan, efter afslutandet af stillestånd med Ryssland (1593) afskeda krigsfolket i Finland eller öfversända sin flotta till Sverige. Han begaf sig tvärt om under sommaren 1593 med en del af flottan till Danzig, hvarifrån han öfverförde konung Sigismund till Sverige. Efter konungens kröning (1594) följde han honom till Polen, hvarifrån han återvände försedd med ny, vidsträckt fullmakt till Finland. Förhållandet mellan honom och hertig Karl blef allt spändare. Hertigen sammankallade ständerna till Söderköping (1595), men marsken vägrade att infinna sig eller underkasta sig det beslut, som der blifvit fattadt. Hertigen sände några adelsmän till Finland för att förmå detta lands ständer till lydnad. Ville F. icke foga sig efter Söderköpings beslut, borde hans höfdingedöme beröfvas honom. Men F. sammankallade, i början af 1596, ett möte i Åbo, der man förenade sig om det svar att Söderköpings beslut skulle underställas konungens afgörande, och att finnarna, allt enligt hans önskan, skulle foga sig efter eller förkasta detsamma. Äfven andra omständigheter vittnade om, att marsken beredde sig till väpnadt motstånd mot hertigens planer. De få finnar, som infunnit sig i Söderköping, förföljdes; personer, som flytt från Sverige, fingo skydd i Finland; och äfven sedan freden i Teusina blifvit sluten (1595), af skedade marsken icke krigsfolket i Finland, utan förlade det i borgläger bland bönderna rundt kring landet. Allmogens klagomål hjelpte icke. Bönderna i Österbotten vände sig med anhållan om skydd och bistånd till hertig Karl, som berättas hafva uppmanat dem, att sjelfve, på hvad sätt som hälst, värna sin rätt. Under sådana förhållanden utbröt det s. k. klubbekriget. Underrättad om att bönderna i södra Österbotten rest sig, tågade F., mot slutet af år 1596, till norra Satakunta, der han vid Nokia i Birkkala socken slog en del af bondehären. Sedan upproret utbredt sig äfven till norra Österbotten, inryckte marsken, i början af 1597, i detta landskap, der bönderna skyndade honom till möte, men d. 24 Febr. 1597 vid Ilmajoki ledo ett nederlag, som med ens nedslog hela resningen. F:s makt var nu mera befäst än någonsin, och han beredde sig att med Finlands alla stridskrafter angripa hertig Karl, då han öfverraskades af döden, natten mellan d. 12 och d. 13 April 1597. -- Trots all sin ensidighet framstår F. såsom en af tidehvarfvets märkligaste personligheter genom den orubbliga hängifvenhet, hvarmed han förfäktade konungens rätt gent emot hertig Karls visserligen fosterländska, men revolutionära sträfvanden. M. G. S.

3. Fleming, Henrik Klasson, viceamiral, son till ståthållaren Klas Hermansson F., född på Åkersholm d. 15 Aug. 1584, bevistade under Gustaf II Adolfs befäl fälttågen mot Danmark och Ryssland samt afslöt såsom svensk fullmäktig freden i Stolbova, 1617. Samma år blef han ståthållare öfver Viborgs och Nyslotts fästningar och län, 1620 landshöfding i Ingermanland, 1622 öfverste för hela finska rytteriet och 1628 viceamiral. Jämte riksrådet Filip von Scheiding och Erik Gyllenstierna affärdades han 1634 såsom sändebud till ryske storfursten i Moskva. Såsom landtmarskalk ledde han ridderskapets och adelns öfverläggningar vid riksdagarna 1643 och 1644. I Mars 1644 underlade sig F. med några hundra man hela Jämtland och förmådde innevånarna att svärja Kristina tro och lydnad. Död d. 7 Nov. 1650. F. var en tapper krigare och skicklig ämbetsman samt efterlemnade en stor förmögenhet, som han förvärfvat dels i krigen, dels på affärsspekulationer. A. B. B.

4. Fleming, Klas Larsson, riksråd, amiral, son till ståthållaren Lars Hermansson F., född 1592, studerade vid flere utländska högskolor och deltog efter sin hemkomst, 1612, i kriget mot ryssarna, hvarunder han hade tillfälle att blifva känd och värderad af Gustaf Adolf. 1619 blef F. underamiral, 1625 riksråd, 1629 amiral, 1630 rikskammarråd, 1634 öfverståthallare i Stockholm och 1637 derjämte president i Kommerskollegium. Såsom ämbetsman utvecklade han

en stor och omfattande verksamhet, han satte bl. a. örlogsflottan åter i stånd, så att den kunde mäta sig med den danska, och flyttade hennes station från den trånga och farliga platsen vid Blasieholmen, l. den s. k. gamla Skeppsholmen, till nya Skeppsholmen, der ändamålsenliga byggnader uppfördes och större utrymme erhölls. Han var för flottan under Gustaf Adolf hvad H. Wachtmeister var för henne under Karl XI. Såsom rikskammarråd biträdde han i tre år verksamt pfalzgrefven Johan Kasimir, som 1630 fått styrelsen af kammarärendena om hand. Såsom öfverståthållare i Stockholm -- den förste i denna befattning -- inlade F. stora förtjenster. Han befordrade med kraft både stadens och malmarnas, i synnerhet Norrmalms, refning och planering samt bestämde gatornas, gårdarnas och qvarterens läge. Vid Söderström byggdes den första ordentliga slussen, slottet återställdes efter en detsamma 1642 öfvergången svår vådeld, Jakobs halffärdiga kyrka fullbordades, allmänna barnhuset uppfördes m. m. År 1644 erhöll F. befälet öfver den flotta, som till stor del var hans verk och som han förde med lika stor skicklighet, som han ådagalagt vid dess iståndsättande. Efter att i Kjögebukt länge förgäfves hafva väntat på förening med en holländsk flotta under Martin Thiessen, lemnade han Sundet, eröfrade Femern (d. 29 Juni 1644) och sammandrabbade (d. 1 Juli) vid denna ö i den vidtbekanta sjöstriden med konung Kristian IV; kampen, som varade från middagstiden till sent på aftonen, blef oafgjord. Han förlade derefter flottan i Kielbukten och träffades der, ombord på sitt amiralskepp, d. 26 Juli, af en förflugen dansk kula samt dog efter två timmar. -- Hans barn hugnades 1651 med friherrlig värdighet. A. B. B.

5. Fleming, Erik Henriksson, friherre F. af Lais, riksråd, president, son af F. 3, föddes på Edeby i Helgarö socken, Södermanlands läny d. 19 Febr. 1616. Han åtföljde 1634 under titeln kammarherre sin fader på beskickningen till Moskva. 1635 blef han auskultant och 1637 assessor i Bergskollegium, hvarpå han åren 1639--42 gjorde en vetenskaplig resa till Tyskland, Holland, Spanska Nederländerna, England, Skotland och Frankrike samt underrättade sig om bergverkens tillstånd och drift i dessa land. 1643 befordrades han till kommissarie i Bergskollegium och rikets bergslag, 1651 till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län samt 1652 till president i Bergskollegium och kammarråd. 1654 var F. landtmarskalk vid riksdagen i Upsala, der drottning Kristina afsade sig regeringen, och 1655 vid riksdagen i Stockholm. Landtmarskalkens ställning vid denna riksdag var föga angenäm, ty splittringen inom adeln var stor, och öfverläggningarna voro häftiga, men F. sökte medla mellan partierna, så godt sig göra lät. Vid frågan om reduktionen af omistliga gods fick han tillfälle att lägga i dagen sin grundliga kännedom om det svenska bergsväsendet. F. blef 1654 upphöjd i friherrligt stånd, 1655 riksråd, med bibehållande af sitt presidentsämbete, och s. å. kommissarie i Reduktionskollegium. F. var en af dem, som, ehuru förgäfves, under förmyndarestyrelsen (1660--72) motsatte sig rådets beslut att låta tills vidare anstå med reduktionen. Han insattes 1672 i den kommission, som kort före detta års riksdag inkom med en fullständig redogörelse för statsverkets ställning. F. erhöll på egen begäran afsked från Reduktionskollegium 1678 och dog på Riksten, i Botkyrka socken, d. 19 April 1679. A. B. B.

6. Fleming, Herman Klasson, friherre F. af Liebelitz, president, riksråd, son till F. 4, föddes d. 17 Sept. 1619 på Villnäs gård i Finland, studerade 1637--40 i Upsala och begaf sig derefter på utländska resor, hvarunder han i två år studerade skeppsbyggnadskonsten i Amsterdam. 1644 utnämndes han till skeppskapten och bevistade i denna egenskap den sjöexpedition, som kostade fadern lifvet. 1645 blef F. amiral-löjtnant, 1650 riks- och amiralitetsråd samt öfverståthållare i Stockholm, hvilket ämbete han förestod i tvänne år. 1653--60 var han president i Kammarkollegium, 1654--57 derjämte generalguvernör öfver drottning Kristinas underhållsland, och 1657 blef han lagman i södra Finland. Den 12 Okt. 1654 uppdrog konungen åt F. att jämte Karl Soop m. fl. anställa undersökning om kronans gods, räntor och inkomster samt hvad deraf kommit i andra händer och derom afgifva en noggrann redogörelse, en första antydning om en blifvande reduktion. Den 9 Juli 1655 utnämndes F. till ordförande i Reduktionskollegium och blef själen i detta verk samt genomdref med oblidkeligt nit reduktionsbeslutets ordagranna tillämpning, utan afseende på hög eller låg. Derigenom ådrog han sig mycken ovilja, hvilken hans sträfva lynne icke var egnadt att förminska. F. hade i Karl X:s testamente (1660) blifvit utnämnd till riksskattmästare och blef väl vid riksdagen i Stockholm 1660 af rådet insatt i detta ämbete, men då adelns påstående att rådet blott hade att föreslå, ständerna att välja ledamöter i regeringen segrade, och då adeln ej ville veta af F:s utnämnande till denna post, blef han, ehuru understödd af de tre ofrälse stånden, alldeles olagligt förbigången. Han drog sig nu nästan helt och hållet tillbaka från den politiska skådeplatsen, men hans planer öfverlefde honom. 1664--69 var F. generalguvernör i Finland. Han dog i Stockholm d. 28 Sept. 1673. -- 1651 blefvo han och hans syskon upphöjda i friherrligt stånd. -- Under ett frånstötande sätt dolde F. den outtröttligaste verksamhetslust och det varmaste nit, men såsom statsman var han framstående egentligen blott genom sitt arbete för reduktionen; i sina andra ämbeten spelade han ej någon framstående rol. A. B. B.

7. Fleming, Lars Klasson, friherre F. af Liebelitz, riksråd, den föregåendes broder, född på Norrnäs i Upland d. 3 Jan. 1621, blef 1651 kammarråd och 1652 landshöfding öfver Stockholms län, hvartill 1654 äfven lades Upsala län, men förordnades s. å. till landshöfding öfver Dorptska kretsen. Då ryssarna 1656 med en armé af 18,000 man belägrade Dorpt, försvarade han och öfverste Valdemar Unger i tio veckors tid denna stad med en garnison af 600 man, tills de tvungos att gifva sig af brist på

krut. Efter Dorpts fall kallades F. till Polen och utnämndes 1657 till öfverkrigskammarpresident vid svenska hären, hvilket ämbete han förestod både under polska och danska kriget. År 1665 blef han president i Dorpts hofrätt och 1668 riksråd. I rådet varnade han (1670) förgäfves för flere donationers bortgiftande, enär en svår efterräkning en gång kunde komma. 1676 blef han såsom rikskammarråd förordnad att biträda riksskattmästaren Sten Bielke i Kammarkollegii förvaltning. 1678 sändes han till Estland för att med ridderskapet och adeln derstädes öfverenskomma om en särskild bevillning till det då pågående kriget mot Danmark. 1680 utnämndes F. till lagman i södra Finland. Under de sista åren af sitt lif bevistade han, till följd af sin svaga helsa, sessionerna i rådet endast sällan. -- 1651 upphöjdes han i friherrligt stånd. -- Död i Stockholm d. 9 Mars 1699. A. B. B.

8. Fleming, Klas Hermansson, friherre F. af Liebelitz, president, kungligt råd, son till F. 6, föddes i Stockholm d. 15 Febr. 1649 och erhöll i likhet med de fleste manliga medlemmarna af de stora slägterna denna tid, en till hälften civil, till hälften militärisk uppfostran. Efter slutade studier vid Åbo akademi 1669 tjenstgjorde han i Riksarkivet och Svea hofrätt samt invigdes af sin fader i kännedomen af statsverket, kammarväsendet och landets näringsförhållanden. 1671--74 vistades han utrikes och tjenstgjorde derunder vid svenska beskickningen i Paris och Köln. 1674 blef han hofråd i kungliga kansliet. Vid 1675 års riksdag i Upsala understödde han ett yrkande att rådet borde redogöra för sin förvaltning och utnämndes till medlem af den kommission, som skulle granska drätselverkets räkenskaper, samt till fullmäktig i Riksens ständers bank. 1677 befordrades F. till kansliråd och utnämndes 1678 till öfverste för ett finskt värfvadt regemente till häst. Det stora förtroende, som konungen hyste för hans ovanliga duglighet och arbetsförmåga, beredde honom en mängd uppdrag. Såsom landtmarskalk vid den vigtiga 1680 års riksdag visade han sig väl underrättad om konungens önskningar och fullkomligt villig att befordra dem samt var en af enväldets och reduktionens ifrigaste främjare. För att om möjligt bespara konungen det förhatliga ansvaret (med egen hand har F. rättat utkastet till det förslagtill reduktion, som ligger till grund för 1680 års riksdagsbeslut), som de tilltänkta stora förändringarna kunde framkalla, sökte han ställa så till, att yrkandena på deras företagande skulle komma från ständerna sjelfva. F. ville emellertid ej utsträcka reduktionen till det yttersta. Det visade sig vid riksdagen 1682, då han icke understödde de ofrälse ståndens förslag om en ytterligare reduktion från adeln, utan i stället, för att hejda dem, visade sig böjd för ett nytt förslag till reduktion, drabbande äfven dem. F. utnämndes 1680 till landshöfding öfver Nerike och Värmland samt president i Reduktions- och Liquidations-kommissionerna. 1681 förflyttades han till Upsala höfdingedöme och blef tillika president i Kammar- och Kommers-kollegierna samt kungligt råd. Han var nu Sveriges mest framstående statsman, som näst konungen starkast påtryckte regeringen dess prägel. Han rådfrågades i allt, deltog i allt, räckte till öfverallt; hans ihärdighet brottades med alla hinder, han uppbar en arbetsbörda utan like (han utarbetade t. ex. sjelf saker, som det ålåg hans underordnade att uträtta) och dref med otrolig kraft alla sina tunga arbeten framåt. 1683 förordnades F. att hafva uppseende äfven öfver det gamla Reduktionskollegium. Han var således på en gång president i fem kollegier. Äfven för F:s arbetsförmåga var detta för mycket, hvarföre konungen genom ett särskildt bref måste ordna hans verksamhet och tillåta honom att vara frånvarande från Liquidationskommissionen, när mindre vigtiga mål der förekommo, samt bevista Kammar- och Kommerskollegiernas sammanträden endast då, när han hade någon tid öfrig. Efter riksskattmästaren Sten Bielkes död, 1684, öfvertog F. helt och hållet ledningen af rikets kammarverk, och 1684--85 var han derjämte kansler för Lunds universitet. Men hans helsa var nu svårt angripen. Icke blott mödorna, äfven bekymren, anfallen, hatet hade tärt på hans lifstråd. En resa till de varma baden i Aachen gagnade till intet. Han dog i nämnda stad d. 31 Juli 1685. -- F. var otvifvelaktigt, för att begagna Karl XI:s ord, "af Gud synnerligen begåfvad"; han satte sitt högsta beröm och sin största ära uti att tjena sin konung och sitt fädernesland, och för arbetet glömde och eftersatte han, såsom en minnestecknare säger, helsa, ro och timlig välfärd. Karl XI tillerkände enkan tvänne nådar -- boet var fattigt -- "för hennes mans oförtrutne, hulde och mycket considerable tjenster". 1687 upphöjdes F:s enka och barn "för hans fortjenster om riket" i grefligt stånd. A. B. B.

9. Fleming, Otto Hermansson, friherre F. af Liebelitz, riksråd, den föregåendes brorson, född d. 20 Dec. 1696, ingick 1715 vid lifgardet, der han 1740 blef kapten, och utnämndes 1748 till öfverste i armén samt s. å. till svenskt sändebud i Köpenhamn. F. deltog lifligt i Frihetstidens politiska strider och tillhörde hattpartiet. Vid 1746--47 och 1751--52 års riksdagar satt han i Mindre sekreta deputationen. Vid sistnämnda riksdag uppfördes han på rådsförslag och blef 1755 riksråd. I rådet röstade han för kriget mot Preussen 1757. I finansiella frågor tyckes han hafva haft sundare åsigter än sina medbröder, ty 1758 afstyrkte han, ehuru förgäfves, uppgörandet af nya vexelkontrakt för att reglera kursen samt utfärdandet af stränga införselförbud. 1765 blef han, i anledning af mösspartiets seger, entledigad från rådsämbetet. Sedan hattarna, vid riksdagen 1769, återfått makten, erbjöds honom att åter inträda i rådet, men han vägrade att mottaga anbudet. Död på Satuna i Upland d. 24 Nov. 1778. A. B. B.

10. Fleming, Klas Adolf, grefve, statsråd, riksmarskalk, son af hofmarskalken Johan Kasimir F., föddes d. 24 April 1771 på Lydinge gård i Upland. 1781 kom han till Upsala, der

han, med undantag blott för en kortare militärisk tjenstgöring, fullföljde sina studier till 1794, då han kallades till hofvet. Redan följande år utnämndes han till öfverstekammarjunkare hos den unge konungen, som visade honom synnerlig vänskap och använde honom i åtskilliga ceremonibeskickningar. F. var konungen följaktig på dennes ryktbara friareresa till Petersburg (1796), der han stärkte Gustaf Adolf i beslutet att afstå från förbindelsen med den ryska prinsessan. I det politiska lifvet inträdde han först vid 1809 års riksdag, då han var ordförande först i stats- och sedan i konstitutionsutskottet. Vid riksdagen 1810 var han landtmarskalk och utnämndes i Nov. s. å. till statsråd, hvilket ämbete han beklädde till 1824, då han blef president i Kammarrätten. F. utnämndes 1814 till En af rikets herrar, upphöjdes vid kröningen 1818 i grefligt stånd och blef 1824 riksmarskalk. F. blef hedersledamot af Vitt. Hist. o. Ant. akad. 1810, Landtbruksakademien 1812 och Vetenskapssocieteten i Upsala 1821 samt ledamot af Sv. akademien 1799, Samfundet för utg. af handskr. rör. Sk. hist. 1816 och Vetenskapsakademien 1824. Död i Stockholm d. 12 Maj 1831. -- F. var i besittning ej blott af en fin verldsmannabildning, utan ock på vissa områden, särskildt historieforskningens och bibliografiens, af verklig lärdom. För sitt tidiga inval i Sv. akademien ansågs han i första rummet hafva haft konungagunsten att tacka, men hans omfattande literära studier och intressen, hans vältalighet och sällsynt smakfulla föredrag, understödt af den mest välljudande stämma, rättfärdigade det likväl i viss mån. Sjelf tillgifven den franska smaken, var F. dock ej ogynsamt stämd mot den nya vitterheten och säges hafva bidragit till Karl Johans beslut att göra dess främste målsman, Atterbom, till kronprinsen Oskars lärare i tyska språket och literaturen. Af F:s många tal vid skilda tillfällen är blott en mindre del tryckt. -- Lefnadsteckningar af F. förekomma i Sv. akad:s Handl. XV, (Inträdestal af K. A. Agardh, 1833) samt i Vitt. Hist. o. Ant. akad:s handl. XV (af E. G. Geijer, 1832).