Flöjt

Flöjt (Ital. flauto, Fr. flûte), det sannolikt äldsta bland alla musikinstrument, hvilket i olika former förekommer hos alla gamla folk, såsom kineser, egypter, assyrier, greker m. fl. I Europa har man bland vapen från stenåldern funnit flöjter af ben. En för antiken egendomlig art var dubbelflöjten (se d. o.). Efter sättet för anblåsningen, som skedde antingen från spetsen -- då instrumentet hölls rakt ut från munnen -- eller från sidan -- då det hölls tvärs för munnen --, uppstodo två hufvudarter af flöjten, hvilka senare på italienska kallades flauto dolce och flauto traverso, eller på franska flûte douce och flûte traversière, hvaraf de förvridna svenska namnen flöjtdus och flöjttravär uppkommit. Den förra hade sitt namn af sin milda ton, åstadkommen medelst ett stämpipartadt munstycke, hvars näbbform äfven gaf åt instrumentet namnet flûte à bec. Detta instrument, som behandlades nära nog på samma sätt som oboen och klarinetten, förekom på 1500-talet i fyra storlekar och lägen: basflöjt, tenorflöjt, altflöjt och diskantflöjt (med gemensamt namn kallade blockflöjt) samt var ännu mot midten af 1700-talet den vanliga arten af flöjt. Sedermera undanträngdes flauto dolce alldeles af flauto traverso l. tvärflöjten, som nu är den enda brukliga. Detta instrument, den egentliga flöjten, är ett enkelt rör af buxbom, ebenholz, silfver e. d., hvilket i början var försedt blott med hål, men sedermera äfven erhöll klaffar, hvilkas system Th. Böhm i München 1832 bragte till den högsta fulländning. Flöjten förfärdigas af tre stycken: hufvudstycket med munhålet, mellanstycket (som äfven delats itu) och foten. Stämningen reglerades af Quanz 1726 genom en skrufpropp i öfre änden. Utom den vanliga flöjten, med omfång af omkr. d¹--c⁴, finnes en mängd afarter: flûte d'amour, stående en liten ters djupare, tersflöjten, en liten ters högre, qvartflöjten, en qvart högre, oktav- eller piccolaflöjten (It. flauto piccolo), en oktav högre, o. s. v. Flöjtens stora rörlighet och spelfärdighet äro bekanta: drillar, snabba passager, arpeggier, vida språng äro utan svårighet möjliga. Staccato utföres i långsam rörelse för hvarje ton genom en enkel tungstöt (enkel tunga), i snabb rörelse genom en dubbel (dubbeltunga, se d. o.). Flöjten har, i synnerhet i början af 19:de årh., varit mycket omtyckt såsom konsertinstrument. Bland virtuoser på och komponister för flöjt må nämnas: S. Bach, Quanz, Kulahu, Drouet, Berbiguier, Fürstenau, Tulou, Müller och Terschak. A. L.