Folk-lore

Folk-lore [-lår; eng. uttal: fåklår], Eng., egentl. »folkets vetande», en på senare tiden från engelskan till andra språk öfvergången vetenskaplig term, med hvilken betecknas dels materialet för en viss ny vetenskap, dels den vetenskapliga bearbetningen af detta material. Dels betecknar nämligen folklore sammanfattningen af alla hos det lägre folket fortlefvande sagor och sägner, fabler, visor, barnrim och »ramsor», melodier, ordspråk och ordstäf, gåtor, lekar och danser, vidskepelser och skrock (mest qvarlefvor af forna mytologier), besvärjelser, folkmedicin, seder och vanor, rättsbruk, folkspråk o. dyl., alltså m. a. o. den af literär kultur nästan oberörda och naturen närastående allmogens »vetande» och vitterhet i muntlig tradition. Dels och oftare tages folklore i betydelsen af sjelfva den vetenskap, som sysselsätter sig med samlandet, offentliggörandet och det jämförande studiet af dessa öfverlemningar. Man har definierat denna vetenskap såsom en antropologi, hvilken behandlar den ociviliserade menniskans psykiska lifsyttringar. Såsom benämning på denna vetenskap har man äfven föreslagit demologi och demopsykologi (se dessa ord. Suppl.), medan tyskar och holländare ersatt benämningen med volkskunde (»volkskunde» omfattar emellertid icke blott »folklore», utan äfven vetenskapen om folkets materiella kultur i husbyggnad, bohag, drägt m. m.). I Danmark brukas mest termen »folkeminder». Folklore omfattar I. Folkets praxis (etologi), seder och bruk vid bröllop, barndop, begrafning o. s. v., vid jul. påsk, pingst o. s. v., umgängesvanor, matordning, rättsbruk (»sedvanerätt») o. d. Hit kunna äfven räknas folkmålen (dialekterna). II. Folkets tro och vetande: om an de verlden (mytologi, demonologi), om menniskan i hennes olika faser, t. ex. mara, spöken (antropologi), om växter och djur (botanik och zoologi), om land och folk (geografi och etnografi), om den yttre naturen (kosmologi, väderleksmärken m. m.), om medlen att utforska framtiden (mantik), om helsa och sjukdom (folkmedicin). Folkets praktiska filosofi ligger delvis i ordspråken, dess historiska vetande i sägner, dels mytiska, dels historiska, vanligen fästa vid kända personer, ting eller orter (hit kunna äfven räknas de isländska »mytiskt-heroiska» sagorna, om Ragnar Lodbrok, Orvar Odd o. dyl.). III. Folkets konstverksamhet: historisk-poetisk i hjeltedikter (t. ex. de homeriska dikterna, sägnerna om Karl den store, Nibelungenlied, Helgeqvädena, Kalevala o. d. i bunden stil), historisk-poetisk och lyrisk-poetisk i folkvisan (ballader, romanser, rent lyriska dikter, barnrim, sånglekar, vallvisor), på prosa i folksagan (undersagor, skämtsägner, anekdoter, fabler), i gåtor, i folkmusik (melodier), i lekar och förströelser af olika slag. (Folkets bildande konst faller under den materiella etnografien.) Naturligtvis gå de olika grupperna öfver i hvarandra. — Ordet folklore bildades af fornforskaren Will. J. Thoms (f. 1803, d. 1885), som, under psevdonymen Ambrose Merten, först nyttjade det, i betydelsen »folkets vetande», i en uppsats i »Athenaeum» (1846) och 1878 stiftade Folklore society i London, hvars organ är tidskriften »Folklore». Rörelsen har samtidigt spridt sig snabbt till andra land. I Frankrike utgifvas tre folkloristiska tidskrifter, i Tyskland bl. a. »Zeitschrift des vereins für volkskunde» (sedan 1891, utg. af K. Weinhold), i Amerika »The journal of american folk-lore» (1888), uti Italien hafva de vigtigaste samlingarna gjorts af den sicilianske läkaren G. Pitré i Palermo, och för samma mål arbeta föreningar och tidskrifter i Portugal, Holland, Belgien, Ungern, Rumanien och de slaviska landen. I Finland, der en docent i finsk och jämförande folklore vid Helsingfors universitet utnämndes 1887, hafva Nyländska studentafdelningen och Finska lit. sällskapet offentliggjort stora samlingar. Danmark intager på detta område en framstående plats genom Sven Grundtvigs folkviseeditioner samt E. T. Kristensens rika uppteckningar från de jylländska hedarna. Tidskriften »Dania» (1890) utgör der folkloristernas sammanhållande länk, medan i Sverige landsmålsföreningarna (se d. o.) och fornminnesföreningarna insamla och publicera folklore i sina tidskrifter. — Det folkloristiska studiet fotades på vetenskaplig grund först i Tyskland, af bröderna Grimm, som utgåfvo de epokgörande arbetena »Kinder- und hausmärchen» (1812 o. följ.) samt »Deutsche mythologie» (1835). Grimms efterföljare, bl. a. Max Müller, tolkade till ensidig öfverdrift sagorna säsom förvanskade myter om solgudar o. s. v., hvilkas upplösningsprocess skulle försiggått sjelfständigt hos de olika folken. Benfey sökte deremot uppvisa hurusom hela sagoskatten härstammar från Indien och i historiska tider spridts derifrån till olika, äfven icke-ariska folk. Slutligen hafva engelsmännen E. B. Tylor och Andrew Lang utbildat det »psykologiska» åskådningssättet, som hos nu lefvande vilda stammar påvisar motsvarigheter till de civiliserade folkens myter och sagor m. m. samt hurusom hos den primitiva menniskan samma själsyttringar framkalla samma sedvänjor o. dyl., utan att ras- eller annan gemenskap behöfver finnas. — Folklorist, idkare af vetenskapen folklore. — Folkloristik, en annan term för folklore, i betydelsen af vetenskap. — Folkloristisk, som har afseende på folklore.