Folkvisor, sådana visor, som uppkommit hos sjelfva folket, af detta ofta och gerna blifvit sjungna samt genom muntlig tradition förts vidare och hållits vid lif. Med ordet "folk" får här icke förstås den obildade, kroppsarbetande klassen, utan nationen, en helhet af menniskor af samma härstamning, språk och plägseder. Ännu mindre menas här med folk det s. k. sämre folket: "folk betyder icke pöbeln på gatorna; den diktar och sjunger aldrig, utan skriker och stympar", säger Herder. -- Att folket såsom folk skulle diktat visor, och att "en folkvisa diktar sig sjelf" (W. Grimm) äro ohållbara satser. Hvarje folkvisa är diktad af en enskild, poetiskt begåfvad person. Men den rätte folkskalden tillhör genom hela arten af sin bildning och sitt åskådningssätt folket; han sjunger blott sådant, som alla lätt fatta, och som anslår alla. Har skalden lyckligt träffat den ton och den stämning, i hvilka alla igenkänna något ur sitt eget väsende, så lära tusenden hans visor och sjunga dem. Om i en dylik visa möjligen ett uttryck, en vändning, en bild icke äro fullt lyckligt valda eller icke allmänt begripliga, gör folket ändringar enligt sin smak. På detta sätt blifver folket den ursprunglige skaldens medarbetare, och detta medarbetareskap befordrar i icke ringa grad folkpoesiens objektiva karakter. -- Om folkvisornas melodier gäller här vid lag ungefär det samma som om deras texter. Äfven de äro produkter af enskilda, som haft bildning och talang eller åtminstone gehör nog att skapa mer eller mindre konstnärliga former. I förbigående må anmärkas, att fogelsången haft en omisskännelig inverkan på folkmusiken. Så t. ex. igenkännes i första anslaget till "Neckens polska" taltrastens sång; den lilla visan "Vackra flickor ä' vi allihopa" är tydligt föranledd af bofinkens drill, och den gotländska "allevalsen" ingafs enligt en sägen en spelman af allornas (alfogeln, Fuligula glacialis L.) sång.
Ordet folkvisa är bildadt efter det tyska volkslied, hvilket först nyttjades af Herder. Under medeltiden sade man carmen barbarum (vulgare, triviale, rusticum o. s. v.), till skilnad från den lärda latinska versus eller carmen. Såsom karakteristisk för folkvisan, i motsats till konstdikten, må nämnas naiveteten, eller hennes okonstlade, naturliga sätt att uttrycka hvad som rör sig i det oförvillade menniskosinnet. Folkvisan är omedelbar; aldrig kan man på henne tillämpa Göthes ord: "man märker afsigten och blifver förstämd". Också håller folket sjelf icke mycket på dessa visor; äfven när det med lust och glädje sjunger dem, har det svårt att tro dem kunna ega något värde för "lärdt folk". Vidare utmärkes folkvisan, i motsats till den subjektiva konstsången, af sin objektivitet. Folkskalden uttalar icke sin personliga stämning och mening, icke sin verldsåsigt, sina individuella sorger och fröjder, utan blott hvad som anslår hans omgifning och väcker dennas medkänsla, hvad som är allmänt menskligt och af bestående värde. Karakteristisk är äfven uteslutningen af enstaka led i berättelse- och tankegång. Folkvisan håller sig hufvudsakligen blott till pointerna, liksom minnet; och blifver derigenom mera ett uttryck för en själsfunktions allmänna förfarande än för någon viss skaldeindividualitet. I t. ex. "Den bortsålda" (n:o 14 i Geijers och Afzelius' samling) heter det: 1. "Min fader och min moder de hafva lidit nöd, Då sålde de mig för en liten beta bröd Allt intill det hedniska landet, att förödas." 2. Och krigsman han kastar sina åror till att ro; Skön jungfrun lilla vrider sina händer uti blod: "Och trösta den, som skall komma till det hedniska landet att förödas!"
Här är icke så litet att ifylla för att erhålla en normal berättelse. En flicka -- synes det -- är, följd af en "krigsman", på väg till stranden, der en båt väntar dem. Under deras gång berättar hon sin sorgliga historia; men den beveker icke mannen, hvilken under hela förloppet är stum och förblifver känslolös, tills omsider en öfverväldigande lösen gifves. Skalden inbjuder med dylika sammandragningar sina åhörare att blifva hans medarbetare, att ur sin egen fantasi fylla tomrummen; och han gör dem mera uppmärksamma, då han fordrar, att de ur sammanhanget, från det föregående eller det efterföljande, skola taga hvad som behöfves att ifylla med. Icke sällan likna dessa sammandragningar yttringar af en förfinad konst, såsom när i visan om "Drottning Damma" (Arwidsson: "Svenska fornsånger", 2; n:o 154) konung Valdemars snabba ridt sålunda skildras:
14. Konungen han rider från Skåneborgs slott, Honom fölgde 500 svenner, När som han til Redby kom fram, Så rider då den Herren allena.
När deremot rena obegripligheter följa af sammandragningarna, hafva dessa merendels -- man kunde nästan säga alltid -- uppkommit genom någon återgifvares försumlighet.
Ett fjerde kännetecken är skaldens anonymitet. Han diktar icke för att göra sig ett namn, utan drifven af ett själens behof; hans omgifning fäster sig icke mycket vid att han är författaren, och åhörarna i andra och tredje led bry sig ännu mindre om det. För öfrigt skulle ett författarnamn föga eller intet betyda, då folkvisan icke egentligen blifvit författad, utan genomgått en lång bildningsprocess, innan den blifvit hvad den är. Folkvisorna förskrifva sig icke från vitterlekare till yrket, utan från allahanda godt folk, gesäller och djeknar, munkar och soldater o. s. v., den eller den visan måhända från någon, som blott en gång i sitt lif var skald. Emellertid händer det, att skalden i sista strofen -- ej sällan med en skälmsk vändning -- omtalar hvilken som "visan hafver gjort"; men efter regeln förblifver den verklige folkvisdiktaren obemärkt. -- Såsom ett femte kännemärke må nämnas: upprepanden af enstaka uttryck eller hela verser i en och samma dikt och typiska vändningar, som återkomma i många olika visor. I den nyss anförda visan, "Den bortsålda", upprepas fem gånger orden "och kära min krigsman, ni vänten liten stund!"; flickans tal till sin fader m. m. och slutligen till sin fästman äro alla formulerade på samma sätt, liksom också frändernas svar. I flerfaldiga visor heter det, att han eller hon "klappade på dörren med fingrarna små", "mitt halfva kungarike det vill jag gifva dig" o. s. v. Något af "naturens sparsamhetslag", enligt hvilken hon med så få medel som möjligt åstadkommer sina verkningar, synes återfinnas hos folkdikten. -- Ett sjette kännemärke är en viss otymplighet eller, efter Geijers ord, "en rörande oskicklighet" i uttryck, rim och meter, hvilken, hälst hvad de två senare angår, emellertid ej särdeles framträder, när visan sjunges, och, såsom man anmärkt, ofta förenas med en naturlig välklang. Äfven folkskalden vill hafva stafvelsemått och rim, men han låter sig leda blott af sitt gehör och besväras icke af en stafvelse för mycket eller för litet. Finner han icke ett godt rim, nöjer han sig med ett mindre godt, t. ex. ett, som blott har samma vokal (strand och sam), och i nödfall kan han undvara rim. Rytm och assonans äro äldre än meter och rim, och understundom träffas blott de förra. Med uttryckens oriktigheter försonar man sig lätt nog; de kunna t. o. m. hafva sin poetiska betydelse, såsom "ta mig fram" i följande visa -- fragment från Upland --:
Lycklig är den ungdom, som slipper ut och tjena, Men som får vara hemma hos sin hulda far och mor; Men jag är en af dem, Som sjelf får ta mig fram -- Gud låte mig med äran få bära mitt namn! Sångaren synes här så upptagen af sin personliga öfvergifvenhet, att han släpper den allmänna reflexion, som skulle ligga i ett "ta sig fram", och kastar sig in på sitt eget öde. I allmänhet bruka folkvisorna "följa med sin tid"; men i enstaka uttryck qvarstannar en viss ålderdomlighet, som ej alltid är språkenlig. Öfver hufvud hafva de sitt minsta värde som språkliga minnesmärken.
Dessa kännetecken, hvilka för öfrigt icke alltid finnas förenade hos hvarje äkta folkvisa, kunna likväl mer eller mindre eftergöras, hvarför ej sällan händt, att dikter af konstskalder fått gälla för folkvisor. Den bekanta lilla visan "Fjorton år va' ja' i Felpesta", hvilkens melodi är från Tyrolen, och som till författare har Henrik Lilljebjörn (enligt hans uppgift i "Ett och annat", 1873), brukar sålunda kallas "svensk folkvisa". Flere svenska skalder hafva förträffligt lyckats dikta i folkvisans tonarter, t. ex. Atterbom ("De lindar stå under borgatorn"), Hedborn ("Den lilla skön jungfrun hon drömmer en dröm") och Sehlstedt ("Och far min salig, han var en skeppare, han, han"). Det finnes dikter af kända författare, som blifvit folkvisor.
Omqväde (refräng) är icke uteslutande karakteristiskt för folkvisorna, enär det ej sällan saknas i dem och ofta finnes i konstpoesi. Men väl hemmastadt är det i folkpoesien och detta ej endast i den germanska. Dess uppgift synes vara att lemna den reciterande tid att besinna sig på det följande samt att genom symboliska antydningar gifva en poetisk-musikalisk relief åt den visa, som föredrages. Omqvädet är antingen dubbelt, det ena inuti strofen, det andra vid dess slut, eller enkelt, i strofens slut.
Folkvisornas meter företer en ganska rik omvexling, och den konstpoesiens föryngring, som följde af den före Percys och Herders framträdande försmådda folkpoesiens literära erkännande, visade sig bland annat äfven i de mera lyriskt musikaliska versformer, som snart derefter började klinga. Jamben ([tecken][tecken]) är i den germanska folkdikten förherskande, mera sällan förekommer trokéen ([tecken][tecken]). I motsats till de romanska och slaviska visorna börja de flesta germanska visor med upptakt, möjligen till följd af att begynnelse-stafvelserna så ofta äro tonlösa. -- Folkvisorna, närmast de nordiska, äro dels episka, t. ex. kämpavisor och riddarevisor, dels lyriska, som blott återgifva känsloutbrott, t. ex. kärleksvisor. Naturligtvis finnas mellan dessa två grupper inga så bestämda gränser, att man utan vidare kan föra den eller den "sjömansvisan", den eller den "skämtvisan" o. s. v. till antingen episka eller lyriska visor. Af de historiska visorna går en del öfver till rimmande krönikestycken, liksom en och annan andlig visa flyter öfver till psalm.
Folkvisornas uppkomst är ett ännu icke utredt ämne. Hos alla kulturfolk kan en tvåfaldig poesi, en folklig och en "lärd" iakttagas, och så till vida har hvarje historiskt folk egt sin folkpoesi. En sådan skönjes hos både greker och romare (jfr K. Zell, "Ferienschriften", samml. 1,2; 1826, 29). För att emellertid endast hålla oss till hvad som numera allmänt afses med "folkvisor", leda dessa icke osannolikt sina anor från den katolska kyrksången, från hvilken de först i Frankrike torde hafva lösgjort sig. Uppteckningen började likväl i England. Thomas Percy (1728--1811) hade från den samtida torra och nyktra engelska vitterheten vändt sig till den isländska literaturen, då han, möjligen vägledd af några antydningar af Addison, fick sigte på de fornengelska visorna och balladerna. En frukt deraf voro de ryktbara "Reliques of ancient english poetry" (1765), som inledde ett nytt tidehvarf i Englands literatur och sedan inverkat på hela den europeiska vitterheten. Denna samling och Macphersons (ända till förfalskning bearbetade) "Ossian" fäste Herders uppmärksamhet på folkdikten, och hans "Volkslieder" (1778--79) samt "Stimmen der völker in liedern" gåfvo en signal åt hela Europa att tillvarataga de länge okända eller missaktade skatterna i traditionen. Nyromantiken tog sig med ifver saken an, och två af dess tyska korförare, Achim von Arnim och Clemens Brentano, uppträdde med "Des knaben wunderhorn", som på Tysklands lyrik haft ett stort inflytande (jfr Heine, "Die romantische schule"). I Tyskland har efter "Wunderhorn" flerfaldiga samlingar utgifvits, såsom af L. Erk, Büsching och von der Hagen. F. L. Mittler, K. Simrock, F. Böhme och L. Uhland. Af dessa samlingar äro de två senares de vigtigaste. I synnerhet berömma tyskarna Uhlands samling, ehuru den hvarken till omfattning eller hvad lärdom och kritisk skärpa angår mäter sig med hvad dansken Grundtvig skänkt sitt fädernesland. Erlachs samling är blott ett stort, oordnadt magasin. Holländska samlingar utgåfvos af Hoffmann von Fallersleben och J. F. Willems m. fl. Bland engelsmän och skottar efter Percy märkas D. Herd, E. Jamieson, W. Motherwell, J. Pinkerton, J. Ritson och W. Scott; vidare W. E. Aytoun, P. Buchan, J. H. Dixon, J. Gilchrist, A. Whitelaw m. fl.; i Amerika F. J. Child. I England har nyligen ett sällskap, "The folk-lore society", blifvit stiftadt för traditionernas tillvaratagande. Frankrike har ännu icke företett något
omfattande verk öfver sina folkvisor, men väl några specialverk för särskilda landsändar, såsom D. Arbauds (för Provence), J. Bujeauds (Poitou etc.), E. de Coussemakers (franska Flandern) m. fl. De öfriga latinska folken hafva icke häller ådagalagt något synnerligt nit för sin folkpoesi. De bästa spanska samlingarna äro utgifna af tyskar (F. Wolf och C. Hofmann m. fl.); portugisiska folkvisor äro samlade af Bellermann; italienska af G. Widter. Nygrekiska folkvisor äro upptecknade af C. Fauriel. De keltiska landen lära ega en utomordentlig rikedom af såväl folkpoesi som folkmusik, om hvilken Th. de la Ville-Marqués samling för Bretagne, som för närvarande genomforskas af Bourgault-Ducoudray, endast gifver en svag föreställning. Om Irlands folkpoesi jfr J. Rodenberg: "Die harfe von Erin" (1864); om Wales och dess "penillioner" (smådikter) se samma författares "Ein herbst in Wales" (1857). Äfven den slaviska folkpoesien synes vara mycket rik; berömda äro de serbiska visorna, som först samlades af Vuk Stephanovitj Karadshitj (1824); de ryska hafva blifvit samlade af P. von Goetze, J. Altmannvoch W. R. S. Ralston; de böhmiska af F. L. Celakovsky; de vendiska af L. Haupt och J. E. Schmaler. G. H. F. Nesselmann och L. J. Rhesa hafva samlat litaviska folkvisor. Om den finska "Kalevala" har Elias Lönnrot, hvilken äfven utgifvit samlingen "Kanteletar", everldeliga förtjenster. H. Neus har samlat estniska visor, och L. Aigner ungerska.
Den första samlingen af danska folkvisor, "Et hundrede utvaalde danske viser", utgafs 1591 af Anders Söfrinssön Vedel, på uppmaning af Fredrik II:s gemål, drottning Sofia. Denna "de hundra visornas bok" blef af en djupt ingripande betydelse i Danmarks nationella lif och har verkat vida utöfver måttet af ett blott literärt alster. Vedel gjorde sedermera ännu en samling "Ägteskabs- eller elskovsviser", utgifven 1657 under titeln Tragica. Mot slutet af 1600-talet utgaf den lärde Peter Syv "de hundra visornas bok", förstärkt med ännu ett hundra nummer. En mindre samling "Levninger af middelalderens digtkunst" utgafs (1780--84) af B. C. Sandvig och R. Nyerup. 1812--14 utgaf den sistnämnde tillsammans med H. W. F. Abrahamson och K. L. Rahbek en samling "Udvalgte danske viser fra middelalderen", och 1821 offentliggjorde Nyerup tillsammans med P. Rasmussen "Udvalg af danske viser fra midten af det 16:de århundrede". -- 1853 började utgifningen af Svend Grundtvigs ännu oafslutade "Danmarks gamle folkeviser", ett verk, som på sitt område är oöfverträffadt, vare sig att man afser den ojämförliga samlarekraft och den hemmastaddhet i hela den äldre nordiska och allmänna literaturen, om hvilka arbetet öfverallt bär vittne, eller de skarpsinniga utredningar och sammanställningar, med hvilka författaren leder sig fram till nya resultat. En annan betydande dansk samling är E. T. Kristensens "Gamle jyske folkeviser" (1871--75), hvilka till största delen äro af den renaste och mest äkta tradition. Äfven färöiska (Hammershaimb) och isländska folkvisor hafva samlats. -- I Norge började man jämförelsevis sent tillvarataga folkvisor. Den första större samling, som der utkom, är af Landstad (1853), hvilken i kritik och lärdom ojämförligt öfverträffas af S. Bugge (1858). Lindeman har mest sökt folkmelodier och har funnit en betydande mängd.
I Sverige utfärdade redan Gustaf II Adolf, 1631, ett påbud att bland andra "monumenter" skulle, genom, presterskapets försorg, äfven folkvisor uppsökas och räddas undan förgängelsen. Så vidt vi känna, blefvo inga sådana visor samlade af presterna, och saken låg fullständigt nere till detta århundrade. 1814--16 utgåfvo E. G. Geijer och A. A. Afzelius sin bekanta samling "Svenska folkvisor från forntiden", för hvilken de begagnat de uppteckningar, som L. Rääf af Småland dels sjelf, dels genom bröderna Wallman verkställt, äfvensom några af dem sjelfva samlade visor och en del skillingstryck. Denna samling har betydelse såsom den till tiden första i sitt slag i Sverige, men dess värde i och för sig har blifvit öfverskattadt. Den utgör icke något sannt uttryck af den svenska folkpoesien, hvilken derför icke träffas af Runebergs stränga ord (i en recension af Samlade dikter af Euphrosyne, 1832, då Geijers och Afzelius' arbete var det ända i ämnet), att de svenska folkvisorna "äro så matta, färglösa och obetecknade, att icke ett enda land med oberoende cultur producerat något med dem i svaghet jemförligt". 1834--42 följde A. I. Arwidssons samling "Svenska fornsånger". äfven denna till stor del byggd på Rääfs uppteckningar. Atterbom meddelade i "Poetisk kalender" (1816) några folkvisor, och 1848 utgaf Afzelius "Afsked af svenska folksharpan med bidrag till svenska folksångernas historia". 1880 utkom en, af R. Bergström och L. Höijer utgifven, betydligt tillökad upplaga af Geijers och Afzelius' ofvannämnda samling. Öfver hufvud har folkvisan blifvit försummad i Sverige, och anledning finnes till det antagandet att hvad som blifvit upptecknadt är litet mot det, som kunnat eller ännu kan upptecknas (enl. hvad Dybecks och Wiedes uppteckningar låta antaga). En gryning till ett bättre har likväl på senaste tid visat sig.
Folkvisan har haft sin tid och kan i viss mening icke få den åter. Nutidens menniskor tillfredsställas icke af hennes elementära känslolif, och den mystifikation, som ligger deri att folkskalden icke framsjunger sin stämning omedelbart, anstår icke den moderne lyrikern, som lefver ett medvetet personligt lif. Icke häller vilja vi i en lång följd af strofer dröja vid och fördjupa oss i ett helt enkelt episkt ämne; vi behöfva omvexling, rörelse och fart äfven i poesien. Och huru stor musikens skuld än är till folkmelodien, blifver denna för våra vid genomkomponerad sång vana öron lätt monoton i sin knappt tillmätta form. Allt detta hindrar icke, att folkvisan är värd all pietet, och att forskningen bör uppbjuda hela sin förmåga att berga hennes bortdöende återstoder, både för hvad hon eger af ovansklig skönhet och derför att ingen folkandes historia blifver fullständig, der man gått henne förbi. R. B.