Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Omqväde

Ämne: Diktarter, versformer och metrik · Litteratur och antika författare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 238–239 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Omqväde, refräng, en eller flere versrader, som återkomma i slutet af hvarje strof i en lyrisk eller episk-lyrisk dikt. Ej sällan är omqvädet dubbelt, bestående af ett inuti strofen och ett i slutet, Omqvädet förekommer i flere lands folkpoesi, särskildt i flertalet af de äldre skandinaviska folkvisorna. Man återfinner det äfven i forngrekiska yrkesvisor och bröllopssånger. Konstpoesien har ofta med fördel upptagit omqvädet, och framförallt är det utmärkande för den franska visan i nyare tider (fullkomnad af Béranger). I den svenska sällskapsvisan från början af 1800-talet (Valerius, Wallin), liksom hos Thomas Moore o. a. nyttjas det rätt mycket. I mera vulgära alster utgöres omqvädet ofta af ett enda ord, en trall (»fallera», »falivilom», »-san» o. s. v.). Omqvädet torde hafva uppstått ur folkets instämmande i sånger, som föresjöngos vid mera högtidliga tillfällen (kyrko-, krigs- och festsånger, lek- och dansvisor). Omqvädets afsjungande beledsagades fordom af mimiska åtbörder och enkla, rytmiska dansrörelser. Äfven de skandinaviska kämpa- och riddarevisorna synas hafva föredragits på det sättet, att fördansaren sjöng visan och de öfriga under stilla dans jämte mimik stämde in i omqvädet. Dettas konstlösa ord gifva uttryck åt den allmänna stämningston, fasthålla den grundkänsla, som genomtränger en folkvisa, och erbjuda på samma gång en stödjepunkt för sångarens minne, så att han kan öfvertänka nästföljande strofer. Geijer delar folkvise-omqvädet i tre slag: dels kan det återkalla hufvudpersonen (t. ex. »Så kännom vi Ulf»), hufvudhändelsen (»Svika vill hon vännen sin, krämarn lyster hon följa hem») eller någon hufvudsaklig omständighet i berättelsen (»Så väl hon qväda kunde»), dels uttrycker det endast i allmänhet en poetisk sinnesstämning, antingen genom en uppmaning till sång och dikt eller oftare på ett antydande sätt genom sinnebilder (»I midsommarstider»; »Ibland rosor»), dels slutligen kan omqvädet på ett mera bestämdt sätt uttrycka den särskilda känslostämning, som är den rådande i visan (»I år så blir det en sommar»; »Så fröjdelig»; »Blåser kallt, kallt väder ifrån sjön»; »Men jag vet, att sorgen är tung»). Jfr Folkvisor.