Sida 123
Ommeganck ...
för att i sin bana tillryggalägga ett helt hvarf. I egentligaste mening afses den tid, som förflyter från ett visst ögonblick, tills den de båda verldskropparna sammanbindande linien åter intager samma riktning i förhållande till en oändligt aflägsen punkt eller fixstjerna (siderisk omloppstid). Men man räknar ock tropisk omloppstid med afseende på den i långsam rörelse på himmelssferen stadda vårdagsjämningspunkten, drakonisk omloppstid med afseende på banans nodlinie och synodisk omloppstid, som är lika med tiden mellan på hvarandra följande oppositioner eller konjunktioner. -- Angående den sideriska omloppstiden se Keplerska lagarna. -- 2. Skogsh., den tidrymd, som förflyter från ett skogsbestånds uppkomst till dess med återodling förenade afverkning. Alltefter hushållningens ändamål skiljer man mellan fysisk, teknisk, ekonomisk (forstlig) och finansiel omloppstid samt omloppstiden för den högsta skogsräntan. Den fysiska omloppstiden låter, liksom motsvarande huggbarhetsålder, skilja sig i tvänne underavdelningar, nämligen: a) den omloppstid, som under gifna förhållanden bäst lämpar sig för beståndets naturliga föryngring, och b) den omloppstid, som sammanfaller med trädens naturliga lefnadsålder. -- Den tekniska omloppstiden sammanfaller med den tekniska huggbarhetsåldern, eller den ålder, vid hvilken beståndet lemnar det lämpligaste virket för bestämda, omloppstiden betingande ändamål. -- Den ekonomiska (forstliga) omloppstiden, vid hvilken skogen lemnar den största årliga medelafkastningen i virke, sammanfaller med det år, då den löpande tillväxten blir lika med medeltillväxten. -- Den finansiella omloppstiden är så afpassad, att beståndet eller skogen lemnar den högsta nettovinsten eller den högsta jordräntan. -- Omloppstiden för den högsta skogsräntan sammanfaller med den tidpunkt, då beståndet eller skogen lemnar den högsta penningafkastningen, beräknad efter aritmetiskt medeltal. 1. E. J. 2. C. G. Hz.
Ommeganek, Balthazar Paul, belgisk landskapsmålare, f. i Antwerpen 1755, d. derstädes 1826, studerade vid akademien i sin födelsestad, der han också sedan blef professor. Hans arbeten beteckna ett försök att vända tillbaka till det nationella landskapet från de historiska landskap, som tillverkades af Poussins imitatörer. Han blef äfven högeligen berömd af sin samtid, som kallade honom »le Racine des moutons», på grund af hans korrekta, slickade framställning af fåren. För öfrigt egde hans arbeten flere goda egenskaper, i teckning och perspektiv; deras svaga sida utgjordes af koloritens tunga och kalla ton.
Omne (plur. omnia), Lat., allt. -- Omne nimium nocet, Lat., all öfverdrift är skadlig. -- Omne simile claudicat, hvarje liknelse haltar. -- Omne tulit punctum, qui miscuit utile dulci, allas bifall skördar den, som vet att förena det nyttiga med det angenäma (Horatius »De arte poetica», v. 343). -- Omne vivum ex ovo, »allt lefvande (kommer, utvecklas) ur ägg (frö)». Denna fysiologiska hypotes kallas »ovarism».
Omnia ad majorem Dei gloriam. Se Jesuit-orden, sp. 1200, och O, sp. 51.
Omnia mea mecum porto, Lat. Se Bias.
Omnia vincit Amor, »kärleksguden (kärleken) besegrar allting». Yttrandet förekommer i Virgilius' »Ecloga», 10: 69.
Omnibus (Lat., »för alla»), en rymlig och med längdsitser försedd täckvagn, som gör regelbundna turer inom en stad eller dess omgifningar, och i hvilken det står en hvar fritt att emot en billig afgift medfölja. Idén till detta trafikmedel gafs af den berömde B. Pascal (d. 1662), och ett kortvarigt försök med carosses à cinq sous gjordes i Paris i början af 1660-talet. Det moderna omnibusväsendet uppstod först 1823, i Paris, hvilken stads exempel följdes af London 1829, af Stockholm 1835. Spårvagnen har numera väsentligen undanträngt omnibusen.
Omnipotens (Lat. omnipotentia), allmakt.
Omnivora, Lat., »allätare», sägas de djur vara, som lefva af både vegetabilisk och animalisk föda.
Omodéo, G. A. Se Amadeo.
Omohyoideus (musculus omohyoideus), anat., en smal, tunn, bandlik och i midten af sin längd senig muskel, som sträcker sig från främre delen af skulderbladets öfre kant, snedt öfver halsen, upp till tungbenskroppens nedre kant. G. v. D.
Omphalodes Tourn., bot., ett litet, från Cynoglossum afsöndradt örtslägte, som hör till nat. fam. Boragineae Juss., kl. Pentandria L., och kännetecknas af de 4 små, nedtryckta, af en inviken och hopdragen hinnkant omgifna nötterna, hvilka äro med ryggsidan fastvuxna vid stiftet. I våra trädgårdar odlas ofta O. verna för sina små, prydliga, blå eller hvita blommors skull. Örtståndet har förr användts såsom ett kylande och lösande medel. O. T. S.
Omphyma, paleont., fossilt korallslägte af cyatofyllidernas familj, som har enkel polypstock af tämligen betydlig storlek, med 4 tydliga septalgropar. O. förekommer hufvudsakligen i öfversiluriska systemet såväl i Sverige (Gotland) som annanstädes. B. L-n.
Omqväde, refräng, en eller flere versrader, som återkomma i slutet af hvarje strof i en lyrisk eller episk-lyrisk dikt. Ej sällan är omqvädet dubbelt, bestående af ett inuti strofen och ett i slutet, Omqvädet förekommer i flere lands folkpoesi, särskildt i flertalet af de äldre skandinaviska folkvisorna. Man återfinner det äfven i forngrekiska yrkesvisor och bröllopssånger. Konstpoesien har ofta med fördel upptagit omqvädet, och framförallt är det utmärkande för den franska visan i nyare tider (fullkomnad af Béranger). I den svenska sällskapsvisan från början af 1800-talet (Valerius, Wallin), liksom hos Thomas Moore o. a. nyttjas det rätt mycket. I mera vulgära alster utgöres omqvädet ofta af ett enda ord, en trall (»fallera», »falivilom», »-san» o. s. v.). Omqvädet torde hafva uppstått ur folkets instämmande i sånger, som föresjöngos vid mera högtidliga tillfällen (kyrko-, krigs- och festsånger, lek- och dansvisor). Omqvädets afsjungande beledsagades
Källa: Project Runeberg ·
