Sida 723
Poincaré ...
lärare var Daret, hvilken åter var lärjunge af C. Bloemaert, och det var denne mästare, som äfven P. tog till sin förebild. Han utgaf många blad, och många voro hans lärjungar, hvilka jämväl biträdde honom i hans arbete och tillegnade sig hans manér. Egenhändiga äro, enl. Nagler, de första 100 blad han utförde före sin resa till Rom och 33 andra, utförda i Rom 1649--57. Återkommen till Paris, graverade han inemot 100 stick. Nagler upptager såsom de förnämsta 107, hvilka omfatta porträtt af Ludvig XIV, Mazarin, Fouquet o. a., historiska framställningar efter Rafael, Caraccierna, Guido Beni, Dominichino, Bourdon, Mignard, Champaigne m. fl., samt »theser» och statyer. -- Kopparstickare af samma familj voro P:s broder Nicolas de P. (1626--96), dennes son Jean-Baptiste de P. (1869--1728) samt Nicolas Jean Baptiste de P., den sistnämndes son.
Poincaré [påängkare'], Henri, fransk matematiker, född i Nancy d. 29 April 1854, blef 1881 docent i matematik och 1886 professor i matematisk fysik vid Faculté des sciences i Paris. Hans matematiska författareverksamhet har företrädesvis varit egnad åt funktionsteorien samt närliggande delar af den högre algebran och den matematiska fysiken. Bland de många värdefulla resultaten af denna verksamhet torde i främsta rummet böra nämnas hans metod för integration af lineära differentialeqvationer med algebraiska koefficienter. Dessa eqvationer hafva visserligen under de sista årtiondena gifvit anledning till många vigtiga undersökningar, och vissa klasser af dem hafva af andra matematiker blifvit integrerade, men först P. lyckades angifva en generel metod för deras integration. Han införde för detta ändamål ett särskildt slag af funktioner, hvilka han kallat »fuchsiska», och hvilka utgöra en generalisation af de af Hermite behandlade modulfunktionerna. Dessa och närslägtade funktioner har han sedermera i flere afhandlingar närmare undersökt och användt vid behandlingen af olika frågor. -- Också i andra afseenden har han utbildat teorien för differentialeqvationer, t. ex. genom en metod för icke lineära eqvationers integration medelst oändliga serier, och undersökning af formen för de kroklinier, som representeras genom differentialeqvationer. -- Oafsedt de fuchsiska funktionerna har P. äfven i flere andra punkter lemnat vigtiga bidrag till funktionsteorien. Så har han t. ex. visat, att om y är en icke entydig funktion x, så kunna både x och y framställas såsom entydiga funktioner af en tredje variabel, hvarigenom studiet af icke entydiga funktioner återföres till studiet af entydiga sådana. Vidare har han till funktioner af två oberoende variabler utsträckt vissa vigtiga, för funktioner af en variabel bevisade satser, studerat dubbelintegralernas residuer samt lemnat bidrag till kännedomen om de abelska funktionernas egenskaper och metoderna för deras reduktion. Inom algebran har han egnat särskild uppmärksamhet åt teorien för lineära substitutioner, samt åt determinanter med ett oändligt antal element, delvis äfven åt undersökningen af qvadratiska och kubiska former. Slutligen har han i flere afhandlingar behandlat n-kropparsproblemet och sättet att bestämma ett roterande fluidums jämnvigtsfigur, hvarvid han jämte de två förut bekanta ellipsoidiska figurerna uppvisat tillvaron af ett obegränsadt antal andra sådana, bland dessa äfven en stabil. -- P:s författareverksamhet har i rent qvantitativt hänseende varit synnerligen betydande. Under mindre än tio år har han utgifvit mer än 100 afhandlingar eller uppsatser, af hvilka mer än hälften visserligen utgöres af kortare notiser i franska vetenskapsakademiens »Comptes rendus». De öfriga äro till största delen införda i franska tidskrifter och i »Acta mathematica», några äfven i tyska och amerikanska journaler. G. E.
Poinsot [påängså'], Louis, fransk matematiker, f. i Paris, 1777, blef 1809 professor i matematik vid École polytechnique i Paris, var sedan 1843 medlem af Bureau des longitudes och dog i Paris 1859. P. författade åtskilliga arbeten i mekanik och ren matematik. Till mekanikens utveckling bidrog han väsentligen genom den rent geometriska metod, som han angaf för lösningen af frågor rörande kroppars rotation, samt genom att vid härledningen af mekanikens grundläggande satser utgå från teorien för kraftpar. Inom den rena matematiken behandlade han företrädesvis talteorien samt teorien för polygoner och polyedrar, hvilken sistnämnda teori af honom utbildades genom införande af de s. k. stjernpolyedrarna (se Polyeder). Bland P:s skrifter må nämnas Théorie nouvelle de la rotation des corps (i »Journal des mathématiques pures et appliquées», 1834) och Elements de statique (1804; 11:te uppl. 1872), en lärobok, som i många årtionden ansågs såsom klassisk. G. E.
Ppint [påä'ng], Fr., egentl. punkt; öga på en tärning; enheten för vinst- och förlustberäkning i spel. -- Point d'appui [-pyi], understödspunkt för en häfstång, stödjepunkt. -- Point de vue [dö vy], synpunkt. -- Point d'honneur [dånnör], hederskänsla. -- Pointe [påä'ngt], egentl. spets, udd; udden i en qvickhet, det pikanta i en anekdot. -- Pointera [påä'ngt-], tillspetsa, uttala med pikant tonfall.
Point de Galle [påä'ng dö gäll; af Singal. galla, klippa], befäst sjöstad på sydvestra kusten af britiska ön Ceylon. Omkr. 50,000 innev. Staden har en rymlig, säker hamn och är en vigtig station på ångbåtslinierna mellan Kalkutta och Australien samt mellan Sues och Singapur. Förnämsta exportvarorna äro kokosolja, kanel, bly och kokosfibrer (coir).
Pointe-à-Pitre [påä'ngt a pitör], folkrikaste staden och förnämsta handelsplatsen på franska ön Guadeloupe i Vestindien, ligger på sydvestra kusten af Grande-Terre och har en af de bästa hamnarna på Antillerna. Omkr. 18,000 innev.
Pointelin [påängtölä'ng], Auguste Emmanuel, fransk målare, f. i Jura-trakten 1839, egnade sig först åt vetenskapliga studier, men öfvergick 1866 till måleriet såsom lärjunge af Maire i Paris. Han målar landskap med poetisk uppfattning, och i synnerhet är han mästare
Källa: Project Runeberg ·
