Sida 333
Palmus ...
Palmus, Lat., tvärhand, handsbredd; fornromerskt längdmått, som motsvarade 0,074 m. Tre gånger större var palmus major = 0,222 m. -- Längdmåttet palmo har länge bibehållit sig i romanska land, vexlande efter olika trakter; det har t. ex. i Spanien räknats till 0,209 m. (s. k. »stor palmo»), i Nizza till 0,201 m. -- Af samma härledning är måttet palm, som i Holland är = 0,094 m., i England 0,076 m. Den svenska palmen, som nyttjades vid mätning af vidden af master, timmer o. dyl. (måttet taget på ett bestämdt afstånd från trädets storände), var = 4 verktum = 0,099 m. (»Underrättelser till 1818 års Tulltaxa»).
Palmvax. Se Ceroxylon andicola och Corypha.
Palmvin kallas en af vissa palmers sockerhaltiga saft (malajernas toddy) genom jäsning beredd rusdryck, som hos olika folkslag är känd under olika namn, såsom malafou, hos Kongonegrerna, cogal i Central-Amerika o. s. v. Jfr Borassus, Mauritia, Nipa. O. T. S.
Palmyra (»palmstaden»), Syr. Tadmor, stad i en oas i den syriska öcknen midt emellan Damaskus och Eufrat, skall hafva blifvit anlagdt af konung Salomo med bestämmelse att utgöra karavanstation på vägen mellan Medelhafvet och Eufrats område. Men först ungefär samtidigt med romarnas eröfringar i Syrien tyckes den hafva kommit till verklig blomstring (1:sta årh. f. Kr.). Samhället var icke till fullo införlifvadt med det romerska väldet, utan stod i ett slags lydnadsförhållande till Rom, för hvilket det utgjorde en utpost mot parterna. En inhemsk styresman, hvilken tillika tjenstgjorde såsom kejserlig prokurator, hade högsta ledningen af folkets angelägenheter. Språket var syriskt (se Palmyrenska språket), och P:s område bildade ett eget tulldistrikt. -- Karavanhandeln gaf staden dess betydelse och förblef källan till dess välstånd; dock synes man jämväl hafva försökt att odla jorden med tillhjelp af vattenledningar. P:s korta storhetstid inföll under senare hälften af 200-talet. Då kejsar Valerianus i slutet af år 259 eller början af 260 blef tillfångatagen af perserna och desse derefter öfversvämmade Syrien och Mindre Asien, sökte P:s herskare Odenathus att uppehålla efterträdaren Gallienus' makt och blef derför af honom belönad med värdigheten af »imperator» i Orienten. Han kämpade med kraft och framgång mot perserna. Ställningen till de romerske kejsarna var ej fullt klar; till namnet skulle Odenathus vara ställföreträdare för kejsaren, men i verkligheten blef han ett slags medkejsare. Tydligare framträdde den palmyrenska herskarefamiljens anspråk efter Odenathus' mord (omkr. 270), då hans sköna, kloka och kraftfulla maka, Zenobia, tog regeringen för sin unge son. Hon utsträckte sitt välde öfver Mindre Asien och Egypten, men blef snart anfallen af kejsar Aurelianus, som ej längre ville fördraga P:s ställning såsom en stat i staten. Besegrad vid Emesa (272) och instängd i P., sökte hon fly, men blef tillfångatagen jämte sin son. Hon gick 274, fjättrad i gyllne kedjor, i Aurelianus' triumftåg framför segrarens vagn, men behandlades sedermera mildt. Enligt Athanasius tillhörde Zenobia den judiska bekännelsen. P. hade, innan Aurelianus hann fram till Rom, gjort uppror, men kejsaren vände om och förstörde i grund staden (273), som under den senaste tiden hade smyckats med härliga byggnadsverk, bland hvilka särskildt märktes ett åt solguden helgadt tempel. Kejsar Justinianus (527--565) sökte återupprätta staden, men den förföll snart och är nu en arabisk by, som har betydelse endast genom sina storartade ruiner. R. Tdh.
Palmyra-palm. Se Borassus.
Palmyrenska språket, ett endast genom de inskrifter, som talrikt pryda Palmyras praktfulla fornlemningar, kändt språk, tillhör de sydvestliga eller s. k. palestinska dialekterna af det arameiska språket (se d. o.). Inskrifterna, hvilka ofta nog äro affattade både på palmyrenska och grekiska, blefvo bekanta först genom Wood's »The ruins of Palmyra» (1753). Sedan dess hafva ständigt nya inskrifter upptäckts, hvilka publicerats och tolkats af Levy, Mordtmann, Nöldeke och Sachau i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.» samt af grefve de Vogüé (i »Syrie centrale», 1868 o. ff.). Den största samlingen af palmyrenska inskrifter, hvilka alla äro skrifna med ett särskildt, ålderdomligt alfabet, finnes i Eutings »Corpus inscript. semitic.» II och omfattar tiden från 9 f. Kr. till 270 e. Kr. De flesta inskrifterna äro korta, enformiga och af ringa historiskt värde, men år 1882 upptäckte furst Lazarev i Palmyra en af de största och vigtigaste semitiska inskrifter, som någonsin funnits. Dess palmyrensk-grekiska text, offentliggjord och öfversatt af de Vogüé (i »Journ. asiat.» 1883), innehåller en utförlig kungörelse af Palmyras senat, daterad 18 Nisân 448 (seleuc. aera, = d. 18 April 137 e. Kr.), rörande tull- och skatteuppbörden, och kastar ett nytt ljus öfver de sociala förhållandena i Roms orientaliska provinser. Det nyaste betydande fyndet af inskrifter har gjorts af nuv. svensk-norske vicekonsuln i Beirut, Löytved (1885), och tolkats af Schröder i ofvannämnda »Zeitschrift». H. A.
Palnatoke, dansk sagohjelte, var en höfding på Fyen. Han uppfostrade Harald Blåtands son Sven Tveskägg och eggade i sin ifver för den gamla hedendomen denne till strid mot fadern, som stupade för P:s hand omkr. 986. P. drog derefter till Jomsborg, gaf lagar åt vikingasamfundet derstädes och dog kort derpå. Så förtäljer Jomsvikingasagan. Denne P. är hjelten, i Öhlenschlägers sorgspel »Palnatoke». -- Andra sagor, anförda af Saxo, om en utmärkt skytt vid namn Toke, hans strid med konungen och hans nedskjutande medelst pilskott af ett äpple från sonens hufvud samt hans skidlöpning utför en bergbrant återfinnas i något afvikande gestalt hos andra germanska folk (England, Holstein) och ligga till grund äfven för sagan om Vilhelm Tell. Jfr F. Schiern: »Et nordisk sägns vandringer» (1840). E. Ebg.
Palne Eriksson. Se Helgeandsholms beslut.
Palomino y Velasco, Don Antonio, spansk målare och författare, f. 1653, d. 1726, idkade
Källa: Project Runeberg ·
