Sida 555
Persigny, Jean Gilbert Victor Fialin, hertig de P.
mäktige Asaf-ed-dáula, som ock mot den mer religiösa uppresningen af babi-sekten (se d. o.). Mot slutet af sin regering afslöt han en handelstraktat med England och dog d. 4 Sept. 1848, 42 år gammal. Hans son Nasr-ed-dîn (»religionens seger»), den nu (1888) regerande sjahen af P., understöddes vid sin tronbestigning kraftigt af England och Ryssland mot flere andra tronpretendenter, men hade redan från början af sin regering emot sig ett allmänt missnöje i landet. Då de utlofvade reformerna -- väganläggningar, skattelindringar och tillfredsställande af statens in- och utländska borgenärer -- uteblefvo, och tvärtom skatterna ökades, alla offentliga byggnader och anläggningar fingo förfalla och väl utländska, men icke inhemska borgenärer erhöllo betalning, utbröt uppror i de flesta af rikets provinser. Farligast var det i Korasan, der Asaf-ed-dáulas son, Salâr, länge försvarade sig i Mesjhed, till dess denna stad efter en 18 månaders belägring intogs genom förräderi (Aug. 1850). Äfven babi-sektens upproriska anhängare, i synnerhet talrika i nordvestra P., kunde blott genom blodiga förföljelser kufvas. Genom medverkan af sjahens utsväfvande moder lyckades det dock de upproriske att få den allmänt, men oförskyldt hatade emîr-nisâm (»generalbefälhafvaren») Mirsa Taki afsatt och dödad, men hans efterträdare Mirsa Aga lät allt förblifva vid det gamla. Snart uppstodo nya förvecklingar med Afganistan eller rättare sagdt med England i Afganistan. Inkallade af Herats beherskare, Saîd Muhammed, som (1851) efterträdt sin fader, Yâr Muhammed, besatte perserna Herat (1852), men måste kort derefter aftåga till följd af Englands protester. Under de följande åren blef förhållandet till England alltmera spändt; och då perserna ånyo inryckte i Afganistan (1855), denna gång på kallelse från Kandahar, der man sökte hjelp mot den mäktige Emiren Dôst Muhammed i Kabul, och underhandlingarna i Konstantinopel ej ledde till något resultat, förklarade England krig (1856). En engelsk flotta eröfrade ön Karah och hamnstaden Busjir, en persisk här blef slagen af general Outram vid Muhámra (nära Sjatt-el-arabs utlopp), och genom fransk inverkan förmåddes Nasr-ed-dîn till freden i Paris (1858). Det af perserna (1856) besatta Herat utrymdes och togs i besittning af Dôst-Muhammeds brorson och måg, Sultan Djân. Gränsen mellan P. och Afganistan fastställdes genom en engelsk-persisk kommission, hvarvid P. erhöll den fruktbaraste delen af den omtvistade provinsen Siktan. Under de följande åren kämpade Nasr-ed-dîn mot turkmenerna, hvilka ständigt gjorde plundringståg i grannprovinserna. Serachs eröfrades (1860), men måste åter uppgifvas, och vid Merv ledo perserna ett grundligt nederlag (1876). Under åren 1873 och 1878 gjorde Nasr-ed-dîn resor till Europa, men de dervid fästa förhoppningarna om reformer i P. i modern riktning hafva icke förverkligats. Flere handelsfördrag hafva afslutits med europeiska makter, men genom saknaden af ordnade kommunikationer hafva de icke kunnat bidraga till landets uppblomstring. I politiskt hänseende intager P. genom Englands och Rysslands rivalitet i Asien fortfarande en vigtig ställning, men hålles också derigenom i ett slags osjelfständig neutralitet. För sina gamla fiender, turkmenerna, har P. erhållit ett dyrköpt lugn, sedan hela den turkmenska steppen från Kaspiska hafvet ända ned till linien Serachs--Anchoi genom successiva annexioner (1873, 1881, 1884) lagts under Rysslands välde. -- Literatur: Malcolm, »History of Persia» (1828); Watson, »History of Persia from the beginning of the 19:th century» (1866); Spiegel, »Eranische altertümer» (1871--78); Nöldeke, »Aufsätze zur pers. gesch.» (Achaemenidernas och sasanidernas historia; 1887); Gutschmid, »Geschichte. Irans ... von Alexander d. Gr. bis zum untergang der arsaciden» (1888). H. A.
Persienne (-ä'nn; Fr., »persisk»), spjäl-jalusi till skydd mot solen, fönsterskärm, som består af parallelt sittande och rörliga träribbor, infogade i en ram.
Persiflera (Fr. persifler), göra narr af, håna, begabba, ironisera, förlöjliga. -- Persiflage [-flasj], gyckel, spe, drift.
Persigny [-sinji'], Jean Gilbert Victor Fialin, hertig de P., fransk statsman, f. 1808, blef 1828 underofficer vid ett husarregemente, men afskedades på grund af sin agitation för de ultraliberala åsigterna. Han blef då 1831 medarbetare i oppositionstidningen »Le Temps», och utbytte sitt fäderneärfda namn Fialin mot titeln vicomte de Persigny, som hans slägt 200 år förut innehaft, men upphört att begagna. Efter att hafva öfvergått till bonapartismen blef han bekant med ex-konungen Josef Bonaparte, som gaf honom introduktionsbref till prins Louis Napoléon, hvilken då residerade på Arenenberg i Schweiz. P. blef snart en af prinsens förtrognaste vänner. Det var på P:s råd och med hans biträde, som Louis Napoléon gjorde revolutionsförsöken i Strassburg 1836 och i Boulogne 1840. Tillfångatagen vid sistnämnda uppror sförsök, dömdes P. till 20 års fängelse. Under sin fängelsetid utgaf han en bok om »Nyttan af Egyptens pyramider». 1848 års revolution återgaf P. friheten. Han verkade nu med framgång för prins Louis Napoléons val till franska republikens president. Till belöning gjorde Louis Napoléon honom till sin adjutant och sände honom sedermera i en hemlig mission till Berlin och Wien. P. var en af de förnämste anstiftarna och ledarna af statskuppen d. 2 Dec. 1851. Den 22 Jan. 1852 utnämndes han till inrikesminister efter Morny och upphöjdes samma år till senator och grefve samt fick af Napoleon III 500,000 francs i bröllopsgåfva, då han gifte sig med prinsens af Moskva dotter, en sondotter till marskalk Ney. P. nedlade posten som inrikesminister 1854, var Maj 1855--början af 1858 och Maj 1859--Nov. 1860 ambassadör i London samt utnämndes derefter å nyo till inrikesminister, men måste afgå till följd af oppositionens framgång vid de allmänna valen 1863. Efter 1863, då han upphöjdes till hertig, förlorade han alltmer sitt förra politiska inflytande, men förblef ända till sin död en af
Källa: Project Runeberg ·
