Sida 423
Pas de Feuquières ...
kanalerna gå från S:t Omer till Calais, från S:t Omer till Aire (förenar Lys med Aa), från Aire till La Bassée, hvarjämte flere floder äro kanaliserade. Departementet är indeladt i 6 arrondissement: Arras, Béthune, Boulogne, Montreuil, S:t Omer och S:t Pol. Hufvudstad är Arras.
Pas de Feuquières. Se Feuquières.
Pasdeloup [padölou], Jules Étienne, fransk musiker, f. 1819, inträdde 1829 i Paris' konservatorium, der han senare (1841--50 och 1855--68) verkade såsom lärare. Hans egentliga kall var emellertid dirigentens, och hans största berömmelse är att hafva i Paris anordnat de s. k. »concerts populaires», eller symfonikonserter för billigt pris. Dessa började 1861 i Cirque d'hiver och framgingo ur den af P. tidigare (1851) stiftade »Société des jeunes artistes du conservatoire». P. var äfven tidtals dirigent för manssångföreningar (»orphéons») i Paris samt 1868--69 direktör för Théâtre lyrique. Död 1887. A. L.
Pasengen, namn på bezoar-bocken (se d. o.).
Pasewalk, stad i preussiska regeringsomr. Stettin (prov. Pommern), vid Uker och jernvägen mellan Stettin och Stralsund. 9,514 innev. (1885). P. är en af de äldsta städerna i Pommern. Det erhöll stadsrättigheter i slutet af 12:te årh. samt var medlem af hanseförbundet. Under trettioåriga kriget brändes staden 1630 af de kejserlige. Med det öfriga Vorpommern kom P. genom westfaliska freden (1648) till Sverige och afträddes 1720 jämte det öfriga Pommern s. om Peene till Preussen.
Pasifaë. Se Minos och Minotauros.
Pasigrafi (af Grek. pasi, för alla, och grafein, skrifva) kallas en skrift, som är så inrättad, att den kan läsas och förstås af alla (som känna systemet), utan hänsyn till att de tala skilda språk. Pasigrafi är en art af ideografi (se d. o.): den ansluter sig till talspråk, men ej till något visst sådant. Hvar och en läser den pasigrafiska skriften på sitt eget språk. Så läses t. ex.
195 2815 104--3899 3406--4 99 3999--04 (Paic's system) af en svensk: »på himmelen se vi månen och stjernorna», af en fransman: »sur le ciel nous voyons la lune et les étoiles» o. s. v. Pasigrafiens princip är den, att hvarje begrepp eller hvarje relation mellan begrepp utmärkes genom ett skriftecken eller en kombination af skriftecken. De flesta förslag gå ut på användningen af siffror, så redan Bechers (1661) och så det i nyaste tid mest bekanta: Bachmeiers (»Grundzüge einer pasigraphie», 1853). Andra bruka mer eller mindre godtyckliga tecken, så t. ex. Wilkins (1668), Berger (1779), Näther (1805, hieroglyfer), Sinibaldo de Mas (1863, notskrift). Andra åter kombinera tecken och siffror, så t. ex. svensken Janne Damm i sin »Praktische pasigraphie» (1876). En sådan skrift af tecken blir mycket besvärlig att lära; en skrift med siffror är omöjlig att lära, utan förutsätter alltid bruket af en ordbok, i hvilken t. ex. en svensk kan finna dels hvilken siffra som motsvarar hvarje svenskt ord och i svenskan bruklig relation, dels hvad hvarje siffertal betyder på svenska. Då emellertid orden i olika språk vanligen ej fullt täcka hvarandra till betydelse, och då relationerna mellan orden i olika språk äro af helt olika slag, så blir en sådan pasigrafi användbar blott för dem, som tala språk med någorlunda likformig byggnad och blott för meddelanden af mycket enkel form. Äfven i detta fall förutsättes emellertid en pasigrafisk grammatik i st. f. den skrifvandes eller läsandes egen. En ryss t. ex., som efter sitt språks lagar sätter objektet i negativ sats i genitiv eller predikativet i instrumentalis, skulle icke genom pasigrafi kunna göra sig begriplig för en tysk eller en finne; och en finne, som konjugerar negationen, skulle äfven i pasigrafi blifva främmande för en vesteuropé. I regeln äro de pasigrafiska språklärarna alltför beroende af sina modersmål (så att t. ex. tysken Bachmeier har fyra kasus, serben Paic naturligtvis sju). I allmänt bruk är emellertid ett pasigrafiskt system i östra Asien. Den kinesiska skriften, som kan läsas icke blott af kinesisk-talande, hvilka till följd af djupt gående dialektsplittring eljest ej förstå hvarandra, utan äfven af grannfolk med nära beslägtade språk eller kultur (i Kochinkina, Tongking, Japan), är pasigrafi. -- Några pasigrafer, t. ex. Wilkins och Berger, hafva kombinerat sin teckenskrift med konstgjorda talbara universalspråk, så att deras skrift skall kunna läsas antingen på universalspråket eller på den läsandes modersmål. Till ett annat slag af pasigrafi höra de i matematik, kemi, lingvistik och andra vetenskaper brukliga skriftecknen. En sats sådan som (a + b)2 = a2 + 2ab + b2 eller
sin 2A = 2sin A . cos A
läser hvar och en på sitt eget språk. Af pasigrafisk natur äro sålunda bl. a. äfven våra siffror. Sådana vetenskapliga pasigrafier, som stanna inom en viss idékrets och efter hand utveckla sig i mån af behofvet, hafva visat sig synnerligen ändamålsenliga och hafva i hög grad främjat det vetenskapliga arbetet. Äfven bland affärsmän brukas för vissa ändamål (som chiffer, för telegrafi) pasigrafiska system med ett inskränkt ordförråd. -- Om pasigrafi se Tegnér: »Universalskrift» (i »Svensk tidskr.», 1876). Lll.
Pasilali (af Grek. pas, all, och lalein, prata), konsten att af allmänfattliga ljud bilda ett för alla folk gemensamt talspråk. Tanken på ett sådant väcktes af Leibniz, och sedermera hafva Condorcet, Stethy m. fl. sysselsatt sig dermed, men ej bragt saken långt. Jfr Volapük.
Pasini, Alberto, italiensk målare, f. i Busseto, studerade i Paris under Isabey och Th. Rousseau, reste i Turkiet, Persien och Arabien samt har målat etnografiska genrebilder med landskap och arkitektur från dessa land, hälst med underlig belysning, såsom Karavan i öcknen, Kurir, som insomnat i Persiens ödemarker, Marknad utanför en moské m. m., af hvilka flere voro att se på utställningen i Paris 1878.
Pasion, en hos de forngrekiske talarna ofta omnämnd rik bankir i Athen, hörande till metoikernas klass, men med anledning af sin frikostighet mot staten belönad med
Källa: Project Runeberg ·
