Sida 603
Pettersson ...
Bromma, Död d. 23 Maj 1763. P. var kanske den vältaligaste af 1700-talets predikanter före Lehnberg. Han utgaf bl. a. Nattvardsförhör (1759; 6:te uppl. 1852). Hans Postilla utgafs af J. C. Stricker (1764; flere. uppl.). -- P. var farfader till den såsom framstående talare och predikant kände teol. och filos. doktorn Abraham Zakarias P. (född i Karlshamn d. 17 Nov. 1792, kyrkoherde i Jakobs och Johannes förs. i Stockholm 1830, pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförs. 1843, död d. 16 Aug. 1857). -rn.
Pettersson, Karl Anton, sjöofficer, författare, född d. 8 Febr. 1818, aflade 1837 i Karlskrona sjöofficersexamen och erhöll 1840 officersfullmakt samt tog 1858, såsom kaptenlöjtnant, afsked ur krigstjensten. Han deltog i början af sin tjenstetid i några längre sjöexpeditioner, studerade 1843--46 vid Högre artilleriläroverket å Marieberg samt blef derstädes repetitör i högre matematik och beskrifvande geometri. 1847 fick han anställning såsom lärare vid navigationsskolan i Göteborg, öfvertog 1855 en dylik befattning i Stockholm och förordnades 1858 till inspektör öfver rikets samtliga navigationsskolor. Död i Stockholm d. 23 Juni 1863. -- År 1852 sattes P. i tillfälle att taga närmare kännedom om den engelska navigationsundervisningen, och 1853 representerade han Sverige på den internationella nautiska kongressen i Bruxelles. 1855 gjorde han magnetiska deklinationsbestämmelser utefter Sveriges hela vestkust. Somrarna 1859--62 verkställde han i Lappland astronomiska ortbestämningar för Ekonomiska kartverket i Norrbottens län. Denna sin vistelse i Sveriges nordligaste trakter skildrade han i anteckningar, som efter hans död utgåfvos såsom text till det bekanta planschverket Lappland, dess natur och folk (1864--66; 2:dra uppl. 1871), till hvilket han äfven gjort teckningarna. Till en förtjenstfull Lärobok inavigationskonsten (1853; 3:dje uppl. 1870) utarbetade han äfven Tabeller (1865; utg. af C. Skogman). Han utgaf dessutom en Praktisk afhandling i styrmanskonsten, Sveriges sjöfartidkande allmoge tillegnad (1854) och en Lärobok i trigonometriens elementer (1857). Ett klart hufvud och ett utomordentligt minne kännetecknade P:s vetenskapliga verksamhet. Han var ledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (1848), Örlogsmannasällskapet i Karlskrona (1850) och Krigsvetenskapsakademien (1851).
Petticoatreformen (-kåt-; Eng. petticoat, underkjortel). Se Bloomer.
Pettigrew [-gru], James Bell, skotsk fysiolog, f. 1834, sedan 1875 professor vid S:t Andrews-universitetet i Edinburgh, har verkat berömligt såsom kurator vid medicinska museer och såsom föreläsare. Han har med synnerlig framgång studerat hjertats, munnens, blåsans och lifmoderns nerv- och muskelsystem samt i afhandlingen On the physiology of wings (i Royal society's i Edinburgh »Transactions» 1870) teoretiserat öfver insekternas, fladdermössens och foglarnas flygt. 1873 utgaf han arbetet Animal locomotion, or walking, swimming and flying; with a dissertation on aëronautics, hvilket prisbelönades af franska vetenskapsakademien och öfversattes till flere språk, samt 1874 föreläsningsserien On the physiology of the circulation in plants, in the lower animals and in man.
Petunia Juss., bot., ett af ett- eller fleråriga örter bestående växtslägte, hörande till nat. fam. Solanaceae Endl., kl. Pentandria L. Stjelken är trind. Bladen äro motsatta och liksom växten för öfrigt klibbiga. Blommorna sitta ensamma på tämligen långa skaft och äro sambladiga, vidgadt trattlika, med 5-klufvet bräm, ej fullt regelbundna, i knoppen hopvridna. Frukten är en 2-rummig, mångfröig kapsel. Detta slägte är ursprungligen hemma i Amerikas varmare trakter, men i många arter och afarter odladt i våra trädgårdar å fritt land, i hvilket fall växten blir ettårig, eller i våra växthus och boningsrum, då den blir mångårig. Under trädgårdsnamnet P. hybrida sammanfattas ett stort antal varieteter, som ursprungligen uppstått af P. nyctaginiflora och P. violacea, hvilkas blommor vexla i storlek och färg från renaste hvitt till mörkaste purpurviolett, än enfärgade, än med ränder, flammor och fläckar af mörkare färger i den brokigaste omvexling. O. T. S.
Pétursson, Hallgrim, isländsk psalmförfattare, f. 1614, reste 1628 till Glückstadt för att lära smedsyrket och kom sedan till Köpenhamn, der han erhöll någon undervisning, men återvände till Island med en isländsk flicka, som bortröfvats på ett härtåg och sedan utlösts ur sin fångenskap i Algeriet. P. lefde några år som simpel arbetare och fiskare, till dess biskop Brynjolf Sveinsson, som redan i Köpenhamn tagit sig honom an, 1644 fick honom befordrad till prest. Som sådan verkade han i Saurbae på syd vestra Island 1651--67. Han dog d. 27 Okt. 1674. P. vann stort namn både som talare och som skald. Hans qväden, både andliga och verldsliga, allvarliga och skämtsamma, lefva ännu på hans landsmäns läppar. I synnerhet gäller detta om hans Psalterium passionale, 50 psalmer om Kristi lidandes historia, hvilka utkommo 1660 (32:dra uppl. 1880). 1:sta delen af P:s samlade »Salmar og kvädi» utgafs 1887. E. Ebg.
Pétursson, Pétur, isländsk biskop, född d. 3 Okt. 1808, blef student 1829 och teol. kandidat 1834 samt prest två år derefter och prost på Island 1838. År 1844 vann han doktorsgraden i teologi, blef föreståndare för prestskolan i Reykjavik 1847, erhöll professors titel 1849 och utnämndes till biskop 1866. Äfven var han medlem af alltinget 1849--86 och likaledes 1851 af församlingen för rådplägning om Islands nya författning. P. har skrifvit Historia ecclesiastica Islandiae 1740--1840 (1841) och Commentatio de jure ecclesiarum in Islandia ante et post reformationem (1844), men är mest bekant genom sin huspostilla (1856; 2:dra uppl. 1864) och en del betraktelser till aftonläsning, Hugvekjur til kvöldlestra (flere samlingar 1858--83), hvilka båda uppbyggelseskrifter fått stor utbredning. P. deltog
Källa: Project Runeberg ·
