Sida 749
1. Polhem, Kristofer
kringgnider medelst trästycken, läder eller filt. De brukligaste polerpulver äro: osläckt kalk (med olja till mässing, med sprit till stål), polerrödt (ren jernoxid; nyttjas till nästan alla metaller), tennaska och glödgad lera (till stål), trippel (till mässing, koppar, silfver och guld), benaska (till guld och anlupet silfver; till det sistnämnda nyttjas hälst ammoniak med krita), grafit (till knifstål), kimrök (till slutpolering af guld), träkol (till stål), crocus martis (till stål och glas), magnesia (till silfver), krita och tegelmjöl (för afputsning). Före polering af jern och stål sker en glättning med smergel eller pimsten. Ojämnheternas nedtryckning deremot företages medelst ett för ändamålet formadt hårdt och finpoleradt föremål: ett polerstål, en polersten (blodsten, jaspis m. m.), polerfil, kratsborste af metalltråd eller fina glastrådar. Med stålet polerar man äfven förgyllning å glas och porslin. -- Å träarbeten åstadkommes en spegelglänsande polityr genom en fernissartad beläggning, antingen polervax (med eller utan terpentintillsats och ofta färgadt med ockra; till golf och ekmöbler) eller ock »polityr», en lösning af schellack i sprit. Träpolering är i grunden fernissning, enär träets egen massa ej kan antaga glans. -- Marmor poleras med bl. a. tennaska, granit med polerrödt. -- Glas poleras med skifvor af tenn, kork eller trä, glasperlor genom omskakning bland hvetekli, i påsar. -- Om polering af krut se Kruttillverkning.
Polerskiffer, en af kiselpansaren efter infusorier bestående, gulhvit eller gulgrå, lös och jordartad bergart, hvilken nyttjas som polermedel för glas och metaller. Polerskiffer förekommer såsom ofta flere fot mäktiga aflagringar inom tertiärsystemet, t. ex. vid Bilin i Böhmen. E. E.
Polesien (Podlesien), K. Poljésie (»skogsland»), område tillhörande vojevodskapet Brest i det forna polska riket (storfurstendömet Litaven), sträckte sig på ömse sidor om floden Pripet samt begränsades i v. af Podlachien, i s. af Galizien och Volynien samt i ö. af Ukrajna. Det motsvarar i våra dagar sydöstra delen af guvern. Grodno och södra delen af guvern. Minsk (se d. o.). En skildring af landet meddelar bl. a. Nordberg i »Konung Carl den XII:s historia» (I, 690).
Poleter (Grek. poletai, försäljare, auktionsförrättare) kallades i det forna Athen de ämbetsmän, hvilka på offentlig auktion försålde arrenderätten till tulluppbörden samt till de staten tillhöriga bergverken och andra statsdomäner äfvensom förbruten privat egendom och personer, hvilka af någon anledning blifvit dömda att säljas såsom slafvar. Likaså borttingade de genom entreprenadauktion utförandet af offentliga arbeten. De bildade ett medelst lottning tillsatt tiomannakollegium. A. M. A.
Polevoj [paljevå'j], Nikolai Aleksejevitj, rysk författare, avtodidakt, f. 1796, uppsatte 1825 tidskriften »Moskovskij telegraf», som fortgick till 1834, då den af regeringen indrogs. P. bekämpade med hetta och talang den psevdoklassiska riktningen, särskildt mot Katjenovskij (i »Vestnik Jevropy»). Han var den förste, som på allvar vågade angripa den herskande doktrinen. Han var för öfrigt ytterst mångsidig: novellist, dramatiker, historiker, kritiker och öfversättare. I hans dramer och noveller yttrar sig romantiken i sina vildaste utsväfningar. P:s bearbetning af »Hamlet» blef verkligen uppförd. Hans Öfversigt af den ryska literaturen (1839) var för sin tid ej utan förtjenst. Men en ytlig och oklar kompilation är hans Ryska folkets historia (6 bd, 1829--33). Senare ändrade han ståndpunkt och angrep Pusjkin och Gogol. Under sina sista år förtjenade P. som literär daglönare sitt bröd hos den mestbjudande. Död 1846. Lll.
Polheimer, Anders, bergsmekaniker, föddes d. 31 Aug. 1746 vid Stjernsunds jernbruk, i Husby socken, Kopparbergs län, samt var brorsons son till Kristofer Polhem. Såsom student i Upsala, der han var Torbern Bergmans lärjunge, utbytte han sitt fäderneärfda namn Polhammar mot namnformen P. År 1764 inskrefs han såsom auskultant i Bergskollegium, studerade derefter under några år grufmätning m. m. i Falun samt blef 1770 undermarkscheider och 1773 markscheider, hvilken befattning afsåg alla bergslag i riket. Någon vidare verklig befordran kom honom icke till del, men 1796 erhöll han bergshauptmans fullmakt. Han dog d. 2 Sept. 1811 på Fors i Vester-Våla församling af Vestmanlands län. Han var ledamot af Vetenskapsakademien (1795), Fysiografiska sällskapet i Lund och utländska lärda samfund. -- P. utförde på ett förtjenstfullt sätt åtskilliga enskilda och offentliga uppdrag. Så t. ex. uppdref han betydligt tillverkningen vid Åtvidabergs kopparverk, der han var styresman 1774--76, inrättade derefter i Falun tillsammans med Gahn och Hermelin ett vitriolverk efter ny metod, företog från 1787, på initiativ af dåv. statssekreteraren Ruuth, undersökningar för tillgodogörandet af de skånska stenkolen samt fann 1793 stenkolslagren och de eldfasta lerorna vid Höganäs, hvarefter han ledde anläggningarna af de genom dessa upptäckter föranledda industriella företagen. 1795 undersökte han hafsvattnets sälta i Bohus län i och för frågan om den inhemska produktionen af salt, anlade 1799--1801 för Ruuths räkning ett jerngjuteri i Helsingborg, förbättrade 1802--05 anordningarna vid Gustafs och Karlbergs kopparverk i Jämtland, reste 1806 tillsammans med I. J. Qvensel på allmänt uppdrag genom Pite lappmark för iakttagelser rörande landets uppodling och studium af Nasafjällets silfvergrufvor, gjorde 1808--09 experiment för utrönande af möjligheten att anlägga saltverk i Vestergötland samt utförde 1810--11 en del nya undersökningar vid Sala silfvergrufva. För resultaten af sin lappska resa och sina uppdrag till saltproduktionens fromma redogjorde han i Vetenskapsakademiens publikationer, der han ock beskref sina tvänne vigtigaste uppfinningar: en ny konstruktion af fyrbåkar och en jordborrspump. G. V. G.
1. Polhem, Kristofer, mekaniker, föddes i Visby d. 18 Nov. 1661. Hans farfader hado tillhört en österrikisk friherrlig ätt, men i Pommern sökt en fristad undan religiöst förtryck.
Källa: Project Runeberg ·
