Sida 154
Oran. 2. Hufvudstad i nämnda departement
Orakel (Lat. oraculum, af orare, tala, således egentl. en plats, der det talas, d. v. s. der gudomen låter sin röst förnimmas; Grek. manteion l. chresterion) kallades inom den klassiska forntiden dels vissa tempel och heliga platser, hvarest man under iakttagande af vissa former kunde erhålla uppenbarelse om gudarnas vilja eller andra för mensklig uppfattning förborgade ting, dels äfven de derifrån utgående gudasvaren. Dessa förmedlades i allmänhet genom de vid orakeltemplen anställde presterna, men sättet för deras vinnande var ganska olika. I många fall skedde detta genom sakkunnig tydning af vissa yttre tecken, t. ex. i Dodona (se d. o.) genom aktgifvande på vissa källors sorl, trädens susande i den heliga lunden eller de på deras grenar upphängda kopparbäckenas klingande, eller ock gaf sig gudarnas mening till känna genom beskaffenheten af offerdjurens inelfvor eller andra under offerhandlingen förekommande tecken. Af detta slag var Zevs-oraklet i Olympia. I andra fall berodde orakelsvaret af direkt inspiration hos någon mensklig individ. Detta torde i allmänhet hafva sammanhängt med lokala förhållanden, i det att vissa källors vatten eller ur jorden uppstigande dunster voro egnade att framkalla ett ekstatiskt tillstånd. Till denna klass hörde i främsta rummet det berömda Apollo-oraklet i Delfi (se d. o.) äfvensom åtskilliga andra orakel, t. ex. Abai i Fokis, Hysiai i Beotien, Argos, Aidepsos på Evbea, den Klariske Apollons orakel vid Kolofon i Mindre Asien. Af lägre rang voro de s. k. »döds»- och »drömoraklen» (nekromanteia, nekyomanteia, psychopompeia), vid hvilka man medelst offer och besvärjelser framkallade de aflidnes vålnader för att af dem erhålla önskade upplysningar, ofta i form af drömmar, sedan man efter fullbordadt offer inslumrat på det slagtade offerdjurets hud. Sådana orakel, ofta helgade åt någon bland forntidens visa siare (Amfiaraos, Amfilochos, Kalchas, Teiresias m. fl.), funnos vid Oropos i Beotien, Garganos i Apulien m. fl. st. Hos romarna var det vid bestämda helgedomar bundna orakelväsendet mindre utveckladt än hos grekerna, hvaremot romarna redan tidigt begagnade sig dels af de grekiska oraklen, dels af den egyptiske Jupiter Ammons orakel. De vigtigaste romerska eller italiska oraklen voro lottningsoraklen (sortes) i Caere och Praeneste, der gudasvaren erhöllos medelst lottdragning med små stafvar, på hvilka vissa tecken voro inskurna, samt Sibyllaoraklen i Cumae och Tibur (se Sibylla och Sibyllinska böckerna). En vigtig rol spelade de af särskilda prestkollegier (augures, haruspices) ombesörjda, men icke vid några bestämda orter fästa, teckentydningarna (se Mantik). Oraklen åtnjöto, i synnerhet under äldre tider, det största anseende och rådfrågades vid alla maktpåliggande tillfällen såväl af staterna som af enskilda. Otvifvelaktigt är äfven, att de under ledning af ett insigtsfullt presterskap och i förbindelse med nationens ädlaste och visaste män mången gång gagnat genom välbetänkta råd, om än orakelsvaren med hänsyn till den alltid i någon mån ovissa utgången, af lätt begripliga skäl måste inklädas i det dunkla och tvetydiga språk, för hvilket de blifvit ökända. De voro för öfrigt oupplösligt förbundna med den gamla gudatron. Med dennas förfall råkade oraklen i misskredit, hvartill äfven orakelpresternas egennytta och besticklighet bidrogo. Genom ett påbud af kejsar Theodosius den store (d. 395) upphäfdes slutligen de hedniska orakeltemplen. Inrättningar, mer eller mindre liknande de ofvan beskrifna oraklen, funnos hos de flesta forntida folk. -- I de moderna språken har ordet orakel fått den skämtsamma betydelsen af en person, som anses så vis och klok, att man blindt kan lita på hans råd eller förutsägelser, liksom »orakellik» och »orakelmässig» betyda gåtfull, dunkel, tvetydig. A. M. A.
Oral (af Lat. os, gen. oris, mun), som hör till eller frambringas med munnen; muntlig. -- Orala språkljud kallas sådana språkljud, för hvilkas bildning talströmmen passerar endast genom munnen, till skilnad från nasala och naso-orala språkljud, som gå antingen endast genom näsan (t. ex. m, n) eller genom både mun och näsa (t. ex. nasalvokalerna). Till de orala språkljudens grupp höra de flesta af våra vanliga språkljud: p, b, t, d, k, g, j, s, l, r och de svenska vokalerna. -- Uttrycket oral har äfven blifvit användt i samma betydelse som apikal eller koronal om sådana språkljud, som bildas med tillhjelp af tungans främre kant (Lat. ora, kant), och står då i motsats till »dorsal» och »lateral». Lll.
Oron. 1. Det vestligaste departementet i franska Algeriet, omfattar utom departementets andel af algeriska Sahara 159,815 qvkm., deraf 24,643 qvkm. på civil- och 135,172 qvkm. på militärterritoriet. Den bördiga norra delen, Tell, omfattar 13, steppregionen i den höga centrala delen 22 och Sahara 65 proc. af hela arealen. Befolkningen uppgick 1886 till 963,439 pers., deraf 752,554 på civil- och 210,885 på militärterritoriet. Departementet är indeladt i 5 arrondissement: O., Maskara, Mostaganem, Sidi-bel-Abbes och Tlemsen. -- 2. Hufvudstad i nämnda departement, ligger vid en vik af Medelhafvet, på ömse sidor om Oued-Rekhis djupa dalgång. Vester om denna ligger hamnen och derofvanför den gamla spanska staden med det gamla citadellet. På östra sidan ligga det moderna fästet och den nya franska staden amfiteatraliskt, och der ligga också de moriska husen i judeqvarteret. Vallar och fästen äro hufvudsakligen af spansk konstruktion. Det moderna fästet var fordom säte för bejerna af O. och bebos nu af befälhafvande generalen. Det gamla citadellet var de muhammedanske herskarnas residens före den spanska eröfringen. Omedelbart bakom reser sig Djebel Mur-djadjo till en höjd af 580 m. I den spanska staden äro gatorna branta, stundom försedda med trappor, i den franska deremot breda och farbara med vagn. Husen der äro, trots faran för jordskalf, byggda i fransk stil, flere våningar höga; endast i judeqvarteret hafva de ett egendomligt utseende. O. hade 1886 58,545 innev., deraf 2/3 européer, de fleste af spansk
Källa: Project Runeberg ·
