Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

folket gjorde rätt snart slut på hans liberala och demokratiska ansatser; han blef konservativ och aristokrat. I sina poetiska berättelser -- Gaweda szlachecka, d. v. s. »adligt samspråk», heter den nya, af P. införda genren -- idealiserar han den polska adelns sjelfsvåld och sjelfviskhet samt den gamla ordningen i det hela, så i trilogien Benedikt Winnickis memoarer (1840--53), Mohort (1855) och en hel rad af senare arbeten, med alltmera retrograd riktning. P. var för öfrigt en af de få polske panslavisterna. Naturligtvis tänkte han sig den slaviska helstaten som katolsk under polsk ledning. Mot slutet af sitt lif blef han blind. P. afled i Krakov 1872. Hans samlade arbeten, Dziela, äro utgifna i Lemberg i 8 band, 1875--77. Lll.

Pola (rättare »påla»; Eng. to pole, af pole, stång, stör), vid koppar-raffineringen omröra den smälta metallen med färska björkkäppar (se Koppar, sp. 1331), hvarigenom den under garningen bildade kopparoxidulen reduceras till koppar. C. A. D.

Pola, stad och fästning i österrikiska markgrefskapet Istrien, på södra änden af halfön Istrien, vid en mycket rymlig och säker hamn och vid österrikiska sydbanan, omskapades efter 1850 till Österrikisk-ungerska monarkiens förnämsta krigshamn, med fästningsverk, stor marinarsenal, dockor, varf och öfriga för ändamålet nödiga inrättningar, hvarigenom befolkningen ökades från 1,100 år 1851 till 25,173 pers. 1880 (i sistnämnda summa ingår garnisonen med omkr. 5,000 man). Hamnen delas i två bassänger genom en rad af tre små öar, och den inre bassängen är ytterligare delad i krigshamnen och handelshamnen genom ön Scoglio Olivi. Den egentliga staden ligger midtför denna ö, omkring foten af en höjd, som fordom kröntes af ett romerskt kapitolium och nu bär ett kastell från 17:de årh. Jämte detta äro katedralen (från 15:de årh.), ett franciskankloster (från 13:de årh.), de stora infanteribarackerna samt teatern de förnämsta byggnaderna. I s. v. längs kusten sträcker sig marinarsenalen, som i sina stora verkstäder och magasin sysselsätter omkr. 2,000 arbetare. Bortom arsenalen ligger förstaden San Policarpo, med marinkaserner, ett stort hospital och vackra, marinen tillhöriga boningshus, grupperade omkring en vacker park med en staty af kejsaren af Mejico, Maximilian, som en tid var marinkommendant i P. Mellan den egentliga staden och San Policarpo ligger Monte Zaro, med observatorium och en staty af amiral Tegetthoff. P. är näst Trieste, Fiume och Rovigno monarkiens förnämsta handelshamn. Exporten består hufvudsakligen af fisk, trävaror, qvartssand (för Venezias glasbruk) och byggnadssten, importen af manufakturer och kolonialvaror. Af stort intresse äro stadens många romerska fornlemningar. Den förnämsta är den ovala amfiteatern, 137,4 m. lång, 110,5 m. bred och 24 m. hög, af hvilken yttermurarna stå qvar fullständigt, hvaremot inredningen försvunnit, ehuru anordningarna för naumachier kunna skönjas, ty teatern var afsedd äfven för sådana. Andra fornlemningar äro tvänne små tempel, det ena tämligen väl bibehållet, en triumfbåge, rester af en annan teater, flere portar m. m. -- Stadens grundläggning tillskrifves af sagorna kolcherna, som förföljde Jason och argonavterna. Med all sannolikhet var det en tracisk koloni. Dess historia börjar först med dess eröfring genom romarna (178 f. Kr.). Augustus förstörde staden, emedan den tagit parti för Pompejus, men han återuppbyggde den snart och gaf den namnet Julia Pietas. Sitt största välstånd hade den under Septimius Severus (193--211 e. Kr.), då den var en vigtig krigshamn. Senare blef P. hufvudstad i markgrefskapet Istrien och intogs flere gånger af venezianerna, som slutligen gjorde sig till herrar öfver halfön. Med Istrien kom den 1813 (1797) till Österrike.

Polabiska, ett utdödt slaviskt språk, talades af polaberna (d. v. s. »folket vid Elbe», Slav. Laba) ännu så sent som i förra årh. De siste polabiske slaverna, en qvarlefva af medeltidens obotriter (eller lutitier?), bodde på Lüneburg-heden omkring Jeetze, som från söder faller in i Elbe, skilda från sina tyska grannar genom hedar och moras. Den kännedom, som vetenskapen nu eger om polabiskan, beror på uppteckningar från 1600- och 1700-talet, vigtigast Mithofs meddelanden hos Leibniz (1691), Pfeffingers ordlista (från 1698), en tysk-polabisk ordbok af Kr. Hennig (kyrkoherde i Wustrow, d. 1719) samt bonden Parum Schultzes uppteckningar (dat. 1724--25). Polabiskan står bland lefvande slaviska språk närmast polska, så t. o. m. att man kan uppställa polabiska och kassubiska som en vestlig afdelning af »lechiska», medan polska är »östlechiska». Urspr. dj och tj representeras i polabiskan af dz, ts, och nasalvokaler finnas med samma ställning som i polskan, s, z, c för polskt sz, z, cz påminner om polskans mazuriska dialekt. Accenten är (på samma sätt som i kassubiska) icke bunden vid en viss stafvelse. Mot polskt mróz, Fornslaviskt mraz o. s. v. svarar Polab. och Kass. morz. Ordförrådet är i hög grad uppblandadt med tyska. Äfven i syntaxen och t. o. m. i ljudläran visar sig ett starkt tyskt inflytande. Polabiskan är bearbetad af Jugler (ordbok i handskrift, 1809), Hilferding (1856) och Pfuhl (1863--64), slutligen af Schleicher: »Laut- und formenlehre der polab. sprache» (Petersburg 1871). Lll.

Polacca. Se Polonäs.

Polacker. Se Polen.

Polacker (Fr. polacre, Ital. o. Sp. polaccra), ett större, råtackladt Medelhafsfartyg med två eller tre master, hvilka, liksom bogsprötet, hvar för sig utgöras af ett enda trä. De äro hvarken försedda med mars, esselhufvud eller stängvant. Derigenom vinnes fördelen af en lätt tackling, äfvensom att vid bergandet af ett öfre segel dettas rå löper ända ned till den derunder varande, hvarigenom seglet genast dämpas; men olägenheten är den att, om masttoppen bräckes, hela masten måste ersättas med en ny. Denna tackling, som mycket nyttjades på de chapmanska skärgårdsfartygen, men nu för tiden mindre ofta förekommer, kallas polackertackling. R. N.