Sida 156
Oranjefloden, största floden i Kaplandet och en af de längsta floder i Afrika
gamle hannarna äro större an honorna samt hafva rikare skäggväxt äfvensom tätare och längre hår än dessa. De yngre djuren sakna skägg, men äro rikare hårbevuxna och mörkare än de gamla. I ungdomen liknar orang-utangens hufvud ett barns; men med ålderns tilltagande förlängas käkarna, och det djuriska uttrycket framträder. -- Denna apa var känd för européerna redan i forntiden. Det är dock först i våra dagar, som man genom Wallaces forskningar blifvit närmare bekant med hennes lefnadssätt. Orang-utangen bebor Sumatra och Borneo samt vistas uteslutande i lågt belägna och sumpiga skogar. En större, oafbruten sträcka af jämnhög urskog är ett hufvudvilkor för denna arts trefhad. Med stor skicklighet klättrar orang-utangen i trädens kronor och hinner på grund af sina armars längd fort framåt, ehuru han aldrig springer eller hoppar. Djuret bygger sig bon af qvistar 8 till 15 m. öfver marken för att i dem tillbringa nätterna och morgnarna, tills den på bladen befintliga daggen torkat. Orang-utangens föda utgöres nästan uteslutande af frukter, tillfälligtvis af blad, knoppar o. s. v. Han förstör mången gång mera, än han förtär, och plundrar ofta infödingarnas fruktträdsplanteringar. Ned på marken kommer han ytterst sällan. Fullvuxna djur synas icke följas åt, men hanne eller hona i sällskap med halfvuxna ungar påträffas stundom. Orang-utangen går aldrig upprätt, såvida han ej angripes eller kan hålla sig fast i högre upp sittande grenar. För menniskan synes han icke hysa fruktan, men inlåter sig icke i strid med henne, om icke till sjelfförsvar. Infödingarna uppgifva, att orang-utangen icke angripes af andra vilda djur än af krokodilen och tigerormen, men att han är i stånd att besegra dem båda. Ofta hafva orang-utanger blifvit förda till Europa och visat sig ganska läraktiga i fångenskapen. C. R. S.
Oranien. 1. Furstendöme. Se Orange. 2. Den ryktbaraste grenen af tyska huset Nassau (se d. o.). En medlem af detta, grefve René, ärfde 1530 efter sin morbroder, Fili-bert af Châlon, furstendömet Oranien (Orange), och från honom öfvergick 1544 värdigheten prins af O., jämte tillhörande furstendöme och nassauitiska besittningar i Brabant, Luxemburg, Flandern och Holland, till hans kusin grefve Vilhelm d. y. (1544--84), den frejdade hjelten i Nederländernas frihetskrig. Vid Vilhelms död ärfdes värdigheten af hans son i första giftet, Filip Vilhelm (f. 1554, i spansk fångenskap 1567--95, d. 1618), kom från denne till en son i andra giftet, Morits (1618--25), faderns efterträdare i ledningen af den nederländska frihetskampen och redan 1585 kallad »född prins af O.», samt stannade slutligen hos en son af Vilhelms fjerde äktenskap, Fredrik Henrik (1625--47), som efter Morits öfvertog ledningen af kampen mot spaniorerna. Dennes son, Vilhelm II (1647--50), efterträddes af sin posthume son, Vilhelm III (1650--1702), hvars egenskap af furste till det under Ludvig XIV:s krig af fransmännen besatta O. förbleknade för glansen af hans värdigheter såsom vald arfståthållare i Holland och Zeeland (sedan 1672) samt konung af England, Skotland och Irland (sedan 1689). Då Vilhelm III aflidit utan att efterlemna bröstarfvingar, uppstod tvist om hans fäderneärfda besittningar, det s. k. oraniska arfvet. Detta skulle enligt äldre bestämmelser vara ett fideikommiss och borde såsom sådant hafva tillfallit Vilhelms närmaste frände, konung Fredrik I i Preussen, en son af hans faster Louise Henriette, men Vilhelm hade till sin universalarfvinge utsett en aflägsnare slagtingp Johan Vilhelm Friso af Nassau-Dietz. Då hvarken konungen i Preussen eller Frankrikes herskare -- den ursprunglige länsherren öfver Orange -- ville finna sig i denna anordning, grep en hvar hvad som låg honom närmast, och utgången blef en bestämmelse i fredsslutet i Utrecht 1713, enligt hvilken Frankrike införlifvade med sig sjelfva furstendömet, under det att preussiska konungahuset, förutom med arflåtarens furstetitel och vapen, tillgodosågs med några den oraniska landkomplexens områden inom Tyska riket (Lingen och Mörs) samt med Neufchâtel, på hvilket familjen O. haft gamla anspråk. Johan Vilhelm Friso fick dock jämte det oraniska husets nederländska besittningar behålla titeln »prins af O.-Nassau», och inom hans ättelinie, den sedan 1815 med kunglig värdighet regerande dynastien i Nederländerna, har titeln »prins af O.» tillhört hufvudmannens äldste son.
Oranienbaum. 1. Stad i ryska guvern. S:t Petersburg, ligger omkr. 40 km. från Petersburg, med hvilket det är förenadt genom jernväg, på södra stranden af Finska viken, midt emot Kronstadt. Staden har omkr. 4,000 innev, och är bekant företrädesvis genom sitt kejserliga lustslott. Detta byggdes 1714 af furst Mensjikov, konfiskerades 1727 och blef kejserligt residens. Det tillhör nu storfurstinnan Jekaterina Michailovna. På O. nödgades kejsar Peter III att 1762 afsäga sig kronan. 2. Slott i tyska hertigdömet Anhalt, 13 km. ö. om staden Dessau.
Oranienburg, stad i preussiska regeringsområdet Potsdam vid Havel och Oranienburg-kanalen, en fortsättning af Ruppin-kanalen, samt vid jernvägen mellan Berlin och Stralsund. 4,666 innev. (1880). Staden har sitt namn efter kurfursten Fredrik Vilhelms första gemål Louise Henriette af Oranien, som gerna bodde der.
Oranjefloden (Holl. Oranje rivier, Hottent. Kai Garib, stora floden), största floden i Kaplandet och en af de längsta floder i Afrika, uppstår af två källfloder: en sydlig, Nu Garib (Svarta floden) l. Oranje, hvilken betraktas som hufvudflodens öfre lopp, och en nordlig, Hai Garib l. Vaal rivier, hvilka båda med en mängd källarmar upprinna på vestra sidan af Katlambabergen och förena sig under 29° 10' s. br. samt 24° 18' ö. lgd. Den förstnämnda (i sitt öfversta lopp kallad Noka Sinku) upprinner på Kathkin peak, flyter igenom Basuto-land, bildar under en stor del af sitt lopp gräns emellan Oranjeflodsrepubliken och Kaplandet, hvarunder den fr. h. upptager Caledon l. Mogokara, som under en del af sitt öfre lopp
Källa: Project Runeberg ·
