Sida 568
Perubalsam ...
(jern var dem dock obekant) och krukmakare ådagalade peruanerna stor duglighet, medan de som landtbrukare och ingeniörer öfverträffade sina europeiska besegrare. (Se vidare Amerikanska fornlemningar, sp. 622.) Då spaniorerna under Pizarro först landade vid kusten af P., 1527, regerade der Atahualpa (se denne). Denne bragtes om lifvet, Pizarro intågade i Cuzco 1533, anlade staden Lima 1535, men mördades 1541 af Almagro d. y., som lät utropa sig till generalkapten öfver P. Den af kejsar Karl V utsände Vaca de Castro besegrade och aflifvade Almagro (1542) samt återställde ordningen. Landet fördelades nu åt spaniorerna i stora län, och infödingarna förpligtades att betala en bestämd skatt samt lemna visst, också noga bestämdt, arbete åt länsinnehafvarna. Efter dessas död öfvergingo länen till kronan. Blasco Menez de Vela utsändes som förste vicekonung till P. för att gifva de nya lagarna gällande kraft. Deras offentliggörande väckte en storm af ovilja hos segervinnarna. Gonzalo Pizarro reste sig och intågade i Lima d. 28 Okt. 1544. Vicekonungen flydde till Quito, men blef förföljd och dödad i drabbningen vid Anaquito d. 18 Jan. 1546. De nya lagarna återkallades, och Pedro de la Gasca, den förste presidenten i P:s öfverdomstol, fick i uppdrag att återställa ordningen. Han besegrade d. 8 April 1548 Pizarro på slätten Xaquixaguana nära Cuzco och gjorde en fördelning af förläningar till de trogne spaniorerna, hvilken förorsakade stort missnöje. Efter åtskilliga oroligheter stadgades kronans makt och myndighet fullständigt af don Andreas Hurtado de Mendoza, som var vicekonung 1555--61. Han skaffade infödingarna goda prester, inrättade skolor och anlade städer, införde odling af hvete, vin och oliver samt införskref europeiska husdjur. Vicekonungen don Francisco de Toledo bestämde den tribut, som skulle betalas af indianerna, och fritog alla under 18 och öfver 50 år derifrån. Indianerna styrdes direkt af infödda chefer, som samlade skatterna och egde administrativ myndighet. Chefsbefattningen blef ärftlig, och dess innehafvare åtnjöt flere privilegier. En sjundedel af den manliga befolkningen i hvarje by nödgades utom tributen utgöra tvångsarbete i grufvor, fabriker och på landtgårdar, men erhöll derför betalning och kunde icke föras utöfver ett bestämdt afstånd från sina hem. Detta system fortfor att vara gällande i tvåhundra år, ehuru folket led af tjenstemännens rofgirighet och laglöshet samt decimerades genom tvångsarbetet. Vicekonungen var den förnämste ämbetsmannen, men icke allena styrande, ty vid hans sida stodo en öfverdomstol, ett finansielt och två administrativa ämbetsverk. -- I P. herskade lugn och fred, till dess en ättling af inka, Tupac Amaru, 1780--83 gjorde uppror. Dettas grymma undertryckande afskräckte emellertid icke folket att än ytterligare flere gånger resa sig. Sedan Chile och Buenos Aires afkastat Spaniens ok, landade 1820 på en af lord Cochrane anförd flotta en argentinsk armé, förstärkt af några chilener, under befäl af den ar gentinske generalen San Martin på kusten af P. Mottagen med hänförelse, intågade San Martin i Lima och proklamerade d. 28 Juli 1821 der P:s oberoende. Landets styrelse öfvertogs af en kongress, som d. 26 Febr. 1823 till P:s förste president utsåg don José de la Riva Aguero. S. å. kallades Columbias president Bolivar till hjelp. Han efterträdde Aguero såsom republikens högste ämbetsman och slog raiorerna vid Junin (d. 5 Aug. 1824). Sedan de d. 9 Dec. s. å. besegrats af general Sucre vid Ayacucho, var det slut med deras makt i P. Bolivar sökte nu gifva P. en konstitution och sjelf blifva dess president för lifstid, men han misslyckades och lemnade P. 1826. Sedan alla kolumbiska trupper i Mars 1827 lemnat landet, följde inbördes oroligheter, till dess presidenten general Ramon Castilla (1845--51) återställde freden. Han utvecklade landets hjelpkällor, införde ångbåtskommunikation längs Stilla hafvet och byggde en jernväg mellan Callao och Lima. Den nuvarande konstitutionen antogs 1856, enligt hvilken bl. a. slafveriet och den indianska tributen afskaffades. Under Baltas presidentskap, 1868--72, byggdes ett storartadt jernvägsnät, men statsskulden steg ock till 49 mill. pund. I April 1879 invecklades P. i ett olycksbringande krig med Chile, emedan det understödde staten Bolivias försök att till Chiles förfång monopolisera salpeter- och guanohandeln i det omtvistade Atacamaområdet (mellan 24° och 23° s. br.). Chilenerna bemäktigade sig den peruanska provinsen Tarapaca, som var värderik på grund af sina guano- och salpeterlager, sedan de redan förut vunnit obestridt herravälde på hafvet. Presidenten Prado flydde till Förenta staterna, men general Pierola lät i början af 1880 utropa sig till diktator och yrkade på ett energiskt fortsättande af kriget. Den 26 Maj 1880 segrade chilenerna emellertid vid Tacna och togo d. 7 Juni hamnstaden Arica, ödelade derpå hela kuststräckan, vunno ytterligare tvänne drabbningar (vid Chorrillos och Miraflores d. 13 och 15 Jan. 1881) samt intågade i Lima (d. 17 Jan. s. å.), hvilken stad icke utrymdes förr än d. 22 Okt. 1883. Under denna tid förde general Caceres med vexlande framgång ett modigt försvarskrig i bergstrakterna. En provisorisk styrelse under general Iglesias undertecknade äntligen ett fredsfördrag, d. 20 Okt. 1883, deri bestämdes, att provinsen Tarapaca skulle afträdas till Chile, att städerna Tacna och Arica skulle af chilenerna hållas besatta i 10 år, hvarefter en folkomröstning skulle afgöra, om de skulle tillhöra P. eller Chile. Salpeterlagren behöllos af Chile. Sedan d. 3 Juni 1886 är den ofvannämnde general Andrés Avelino Caceres republikens president. A. B. B.
Perubalsam, Balsamum peruvianum, b. indicum nigrum, farmak., erhålles af Myroxylon Pereirae Klotzsch (Myrospermum Royle), ett träd af omkr. 16 m. höjd, som redan ett par meter från marken börjar utsända spridda, uppstigande grenar. Trädet hör till nat. fam. Papilionaceae L., kl. Decandria L. Grenbarken är tjock, askgrå och besatt med korkvårtor. Bladen äro
Källa: Project Runeberg ·
