Sida 373
Paradise lost ...
tarserna framtill försedda med otydliga plåtar. Hannarna bära vanligen knippen af liksom upprispade fjädrar, hvilka äro fästa i ett under första vingleden beläget hudveck samt medelst en särskild muskel kanna utbredas och sammanläggas efter behag. De båda mellersta stjertpennorna äro ofta utomordentligt förlängda och deras fan endast antydt. Dithörande foglar vexla mellan nötskrikans och lärkans storlek. De lefva i skogar, äta bär och insekter, äro mycket rörliga och gömma sig i täta trädkronor vid det minsta buller. Om aftnarna samlas de i flockar för att tillbringa natten i toppen af höga träd. Redan före soluppgången äro paradisfoglarna vakna och sysselsatta med att söka sin föda. Parningstiden beror af monsunen. I små flockar, på 10--20 stycken, samla hannarna sig då i vissa, vanligen mycket höga träd med utbredda grenar och tunt löfverk, flyga under stark upphetsning från gren till gren, sträcka på halsarna, lyfta och skaka på vingarna, vrida stjerten hit och dit, öppna och slå i hop fjäderbuskarna på kroppens sidor och låta höra ett qväkande ljud, hvarvid honorna infinna sig. Bona och äggen äro ännu okända. Foglarna sägas rufva icke i fritt byggda bon, utan i håligheter mellan grenarna i de högsta skogsträden, hvilka äro obestigliga. Dessa foglar bebo Nya Guinea, Aru-öarna och några få andra, närbelägna öar samt nordöstra Australien. Sedan flere århundraden tillbaka hafva derifrån utförts fogelskinn med afskurna fötter, hvilken stympning gifvit anledning till de besynnerligaste sagor. Man kallade de foglar, af hvilka ifrågavarande skinn erhöllos, för paradisfoglar, emedan man ansåg dem härstamma från paradiset, vistas i luftkretsen och lifnära sig under flygten, endast då och då hvilande sig några ögonblick på trädens grenar genom att hänga sig fast vid dem medelst sina långa, smala stjertfjädrar. Sedan under Magalhães' verldsomsegling upplystes dock huru det förhöll sig med paradisfåglarnas fötter, men folket behöll sin tro orubbad, ja man menade t. o. m., att dessa arters honor lade sina ägg på hannarnas rygg, der dessa kläcktes ut, medan foglarna flögo omkring i luften. Papuaerna skjuta paradisfoglarna med pilar och fånga dem med fogel-lim eller snaror, flå dem, skära bort bakre delen af bukhuden, rycka ut de stora vingpennorna och torka skinnet. Sådana skinn uppköpas af handlande på de indiska öarna och bringas ut i marknaden, der de afyttras till Kina och Europa.
Paradisfogelslägtet, Paradisea, har näbben lika lång som hufvudet och lindrigt böjd. Fjädrarna på kroppens sidor äro mycket förlängda och liksom upprispade på sidorna. Stjertens båda mellersta pennor äro ovanligt långa och trådformiga samt sakna fan. Paradisfogeln, P. apoda, har hufvudet ofvan, tinningarna, nacken och halsens sidor mörkgula, pannan, hufvudets sidor, hakan och strupen mörkt guldgröna, kroppens öfriga delar, vingarna och stjerten mörkt sammetsbruna, sidornas fjäderknippen orangegula och mot spetsen mera hvitaktiga. Honan är brunaktigt blekgrå ofvan, undertill blekgul. Längden utgör 45 cm. Arten förekommer endast på Aru-öarna. -- Röda paradisfogeln, P. rubra, som blir 33 cm. lång, finnes endast på öarna Vaigeu och Batanta. -- På Nya Guineas nordliga halfö samt öarna Mysol och Jobie förekommer papua-paradisfogeln, P. papuana, som blir ungefär 38 cm. lång. Äfven de båda sistnämnda äro praktfullt färgade.
Kungsparadisfogelslägtet, Cicinnurus, har kroppens sidofjädrar föga förlängda och de båda mellersta, långa stjertpennorna utan fan till nära spetsen, men i densamma försedda med rundadt fan samt skrufformigt vridna och hopsnodda. Dit hör kungsparadisfogeln (se d. o.). -- Kragparadisfogelslägtet, Lophorhina, har nackens, framryggens och bröstets fjädrar förlängda till en krage, hvaremot sidornas fjädrar och de mellersta stjertpennorna icke äro förlängda. Dit föres kragparadisfogeln (se d. o.). -- Strålparadisfogel-slägtet, Parotia, har på hvardera sidan af hufvudet bakom örat tre långa, blott i spetsen med fan försedda fjädrar, fjällartade fjädrar på nacken och bröstet samt förlängda, dock ej mjuka eller dunlika fjädrar i sidorna. Stjerten är graderad, med de mellersta pennorna hvarken förlängda eller trådformiga. Sexfjädrade paradisfogeln, P. sexpennis, är svart, med praktfull, grön och blå metallglans, på framhufvudet en hvit, atlasglänsande fläck, öronfjädrarna med gulgrönt ändfan och kroppssidornas fjädrar hvita. Honan är ofvan mörkbrun, på hufvud och nacke svartbrun, under hvitaktigt brun. Längden utgör 30 cm. Den förekommer i Nya Guineas bergstrakter, troligen talrikt. C. R. S.
Paradise lost [-dejs låst], »Det förlorade paradiset», och P. regained [rigäned], »Det återvunna paradiset», titlarna på tvänne berömda skaldeverk af Milton (se denne).
Paradisenkan (paradisvidan), Vidua paradisea, zool., hör till enkefoglarnas familj (Viduidae) inom tättingarnas ordning och foglarnas klass. Näbben är kort, kägelformig och spetsig. De medellånga vingarna hafva första pennan lika lång som handtäckfjädrarna samt den tredje och fjerde längst. Tårna äro försedda med starka klor. Under fortplantningstiden hafva hannarna vanligen fyra bland stjertpennorna utomordentligt förlängda och egendomligt formade. Denna prydnad är hannarna till åtskilligt besvär. De vistas derför mera i träden och låta stjerten hänga rakt ned, då de sitta, hvaremot de måste bära honom högt, då de gå på marken. Under flygten utgör stjerten ett hinder för alla snabbare rörelser, och vid någorlunda stark blåst är han dem till stort men. Till färgen är hannen svart, med ett bredt halsband. Halsens sidor och kräfvan äro kanelfärgade och anstrukna med kanelgult, öfriga undre delar blekt rostgula, vingpennorna mörkbruna med bleka kanter. Honan är gråaktig som en hussparf, med blekt hufvud och två svarta strimmor på hjessän. Fogelns längd utgör 15 (med de långa stjertpennorna 30) cm. Arten är hemma i mellersta Afrika, företrädesvis i glesare skogar. C. R. S.
Källa: Project Runeberg ·
