Sida 118
Olynthos ...
mellan de forna landskapen Mysien, Frygien och Bitynien. Äfven i Lydien, Lycien, Lakonien och Elis samt på Eubea och Cypern finnas berg, som burit detta namn. A. M. A.
Olynthos (Lat. Olynthus), forngrekisk stad på den från Macedoniens kust utskjutande halfön Chalkidike vid nordliga änden af Toronaiska hafsviken. Genom att med sig förena åtskilliga af de mindre städerna på Chalkidike höjde O. sig till betydande makt och lyckades vid flere tillfällen tillbakaslå såväl macedoners som spartaners och athenares angrepp. Slutligen tvangs det dock genom det s. k. olynthiska kriget (382--379 f. Kr.) att upplösa sitt vapenförbund och inträda i det spartanska förbundet. Då O. 30 år senare hotades af konung Filip II, som sträfvade att underlägga sig alla de grekiska städerna på Macedoniens kust, sökte det i ett förbund med Athen skydd mot den gemensamme fienden, men blef efter tappert motstånd intaget och förstördt (347), sedan Demosthenes förgäfves uppbjudit all sin förmåga att medelst de berömda »olynthiska talen» elda sina landsmän till energiska åtgärder för O:s räddning. O. blef sedan aldrig mera uppbygdt. På dess plats ligger nu byn Hagios Mamas. A. M. A.
Omagh [åmä'k], Ir. Oigh magh, hufvudstad uti irländska grefskapet Tyrone (Ulster), vid floderna Cloghfins och Drumraghs förening till Strule river samt vid jernvägarna till Dundalk och Londonderry. 3,661 innev. (1881).
Omagra (af Grek. omos, skuldra, och agra, jagt, fångst), med., gikt i skuldran. Se Gikt.
Omaguas, indianstammar i Syd-Amerika. Se Indianer, sp. 522.
Omaha, största staden i nord-amerikanska staten Nebraska, ligger på högra stranden af Missouri, midt emot Council Bluffs, och vid östra ändpunkten af Union-pacificbanan samt O.--Northwestern och O.--Southwestern-banorna. Staden anlades 1854 och blef 1855 hufvudstad i territoriet Nebraska (men är ej hufvudstad i staten Nebraska). Öfver 50,000 innev. Bland undervisningsanstalter i staden må nämnas Creighton college, Brownell hall (för unga damer), ett medicinskt college och en slöjdskola. Staden har de största smältugnar i unionen samt stora maskinverkstäder, oljebruk m. m.
Omajjaderna. Se Kalif, sp. 54--55.
Omalius d'Halloy [åmaliy'ss dallåa'], Jean Baptiste Julien d', belgisk naturforskare, f. 1783, gjorde efter 1801 mycket vidsträckta forskningsresor, verkade för vaccinationens utbredning i Belgien, beklädde vigtiga ämbeten och var bl. a. guvernör i provinsen Namur, men drog sig 1830 tillbaka från det offentliga lifvet för att uteslutande egna sig åt vetenskapen. Död 1875. O. var en mycket lärd naturforskare. Hans arbeten hänföra sig hufvudsakligen till geologien och etnologien.
Oman. Se Maskat.
Oman-hafvet kallas dels hela Arabiska hafvet, dels den del deraf, som ligger utanför Oman l. sultanatet Maskat, och som genom Ormus-sundet står i förbindelse med Persiska viken.
Omar. Se Kalif, sp. 53 och 55.
Omar Alchaijami, persisk matematiker och skald, f. i midten af 11:te årh., sysselsatte sig företrädesvis med eqvationsteorien och var den förste, som klassificerade de kubiska eqvationerna, enligt samma indelningsgrund som för de qvadratiska. Han ansåg dem dock vara algebraiskt olösbara, så att rötterna blott genom geometrisk konstruktion kunde erhållas. Deremot trodde han de biqvadratiska eqvationerna icke ens vara geometriskt lösbara. Han synes äfven hafva haft kännedom om binomialteoremet för hela exponenter. -- I egenskap af kunglig astronom i Bagdad verkställde han 1079 den persiska kalenderreformen (se Kronologi). Hans förnämsta matematiska arbete är öfversatt på franska: »L'algèbre d'Omar Alchayami» (1851). -- Såsom skald var O. företrädesvis satiriker. I sina berömda dikter Rubaiyát (öfvers. till engelska senast 1885) hånar han skarpt de religiösa trosdogmerna och begabbar särskildt mysticismen. G. E.
Omasum. Se Mångfållan.
Ombaai, en af de Små Sundaöarna i Ostindien, ligger n. om Timor, från hvilken ö den skiljes genom Ombaai-sundet, och har en areal af omkr. 2,500 qvkm. Befolkningen består uteslutande af infödingar, en blandning af malajer och papuaer, som stå på en låg kulturgrad och ännu i början af 1800-talet voro menniskoätare. Ön tillhör Nederländska Indien.
Omberg, bergshöjd i Östergötland på Vetterns östra strand, ligger inom Väfversunda socken af Dals härad och Vestra Tollstads socken af Lysings härad. Berget, som i n. och s. har en längd af 10 km., och hvars största bredd är 3 km., har på midten en höjd af omkr. 240 m. öfver hafvet, men den längre söderut belägna högsta toppen, Hjessan, når 262,s m. öfver hafvet och 174,7 m. öfver Vettern. Omgifvet på ena sidan af vatten, på den andra af slättland, synes O. vidt omkring samt erbjuder sjelf vidsträckta utsigter öfver hela Vettern och delar af de omgifvande landskapen. Mera framstående delar af bergets sluttningar hafva särskilda namn, såsom Alvastra branter längst i s. samt vidare mot n. åt landsidan: Klintebergen, Makersbergen och Blanksbergen. Åt sjösidan stupar O. merendels brant, på vissa ställen med tvära stalp, stora kringvräkta klippor och en mängd grottor. På denna sida träffas, från n. räknadt: Måkbergen, Vestra väggar, Mullskräerna, Grytsbergen, Oxbåsebergen och Rödgafvel. O. var förr kunglig djurgård, sedan 1805 till betydlig del kronopark (denna omfattar 1,284,44 har), och är i allmänhet beväxt med skog, mest af barrträd. Dock finnes äfven löfskog, deribland bok. Dess flora erbjuder för botanisten mycket af intresse, och dess geologiska förhållanden äro högst märkvärdiga. O:s hufvudmassa utgöres af grofkornig granit; vid sydvestra delen finnes dock äfven något gneis. På den mot Vettern vända sidan af berget anstår vid Elfvarums udde sandsten, derifrån, norrut till Mullskräerna, brant uppresta lager af skiffer. Dessa båda bergarter tillhöra den geologiska formation, som efter Visingsö blifvit
Källa: Project Runeberg ·
