Sida 198
Orsini ...
dennes lärjunge. Sedan gjorde han studier äfven efter den romerska skolan. Hans arbeten äro kringspridda åt alla håll.
Orsini (Ursini), italiensk fursteslägt, känd sedan slutet af 12:te årh. Under partikampen mellan ghibelliner och guelfer utmärkte den sig på de senares sida och hade ätten Colonna till ständig fiende. Två medlemmar af slägten O. hafva bestigit påfvestolen: Giovanni Gaetani O. (Nikolaus III, 1277--80) och Pietro Francesco O. (Benedikt XIII, 1724--30). Dessutom har ätten att framvisa en rad af märkliga krigshöfdingar, bl. a. Renzo da Ceri, den olycklige försvararen af Rom 1527. Bland slägtens besittningar, hvilka voro belägna i Kyrkostaten, Neapel och Toscana, märktes ett palats i Rom, bygdt på ruinerna efter Marcellus-teatern, och borgen Monte Giordano. Af det särdeles stora antal grenar, i hvilka slägten O. delade sig, qvarlefver nu endast en hertiglig, uppkallad efter sin besittning Gravina i det forna konungariket Neapel. Från slägten härstammar äfven det österrikiska furstliga huset O.-Rosenberg. Ättens mest betydande län i Kyrkostaten var Bracciano, men den slägtgren, som innehade detta, utdog 1698 med hertig Flavio O. Dennes gemål var den historiskt ryktbara »prinsessan Orsini» (se följ. art.).
Orsini, prinsessan O. (Fr. La princesse des Ursins), är den vanliga benämningen på den i Spaniens politiska historia ryktbara franska damen Anne Marie de la Trémoille, född i Frankrike 1643. Hon förmäldes 1659 med Adrien Blaise de Talleyrand, prins af Chalais, följde honom 1663 i landsflykt och vardt enka 1670. År 1675 gifte hon om sig med påflige undersåten Flavio Orsini, hertig af Bracciano, och blef 1698 för andra gången enka. Rikt begåfvad och lidelsefullt intrigant, gällde hon redan då såsom själen i det franska partiet hos kurian, hvilken hon särskildt sökte vinna för Ludvig XIV:s planer i Spanien. Efter Filip V:s uppstigande på spanska tronen blef hon 1701 öfverhofmästarinna hos hans första gemål, den unga Maria Lovisa af Savojen, begagnade sig af drottningens inflytande på Filip och blef snart allsmäktig i Spanien. Detta fortfor, äfven sedan hon 1704 varit nära att alldeles mista Ludvig XIV:s förtroende genom sin under någon tid framträdande böjelse att frigöra Spaniens politik från det franska förmynderskapet. Men efter Maria Lovisas död (1714) förvistes prinsessan O. ur Spanien af Filips andra gemål, Elisabet af Parma, för hvilkens förmälning med konungen hon sjelf verkat i förhoppning om att kunna bruka denna furstinna såsom ett nytt redskap för sin hersklystnad. Död i Rom 1722.
Orsini, Felice, hufvudmannen för mordattentatet mot Napoleon III 1858, föddes 1819 i dåv. romerska delegationen Forli. Han dömdes 1844 såsom republikansk konspiratör till lifstidsarbete på galérerna, men benådades 1846 genom Pius IX:s amnestipåbud. Under de följande åren var han en ifrig befordrare af frihetsrörelsen, fängslades i Dec. 1854 under hemlig agitatorisk verksamhet i Siebenbürgen, men lyckades 1856 fly ur sitt fängelse på Mantuas citadell och kom 1857 till London. Der mognade hos honom beslutet att undanrödja fransmännens kejsare, hvilken tycktes honom vara det största hindret för Italiens befrielse. I förening med några andra italienska flyktingar verkställde han i Paris på aftonen d. 14 Jan. 1858 attentatet, då kejsaren med sin gemål åkte till operan. Tvänne handgranater (»orsinibomber») kastades framför vagnen, men ehuru 141 personer i närheten dödades eller sårades af de kringyrande skärfvorna (äfven O. blesserades), blef kejsareparet oskadadt. En af gerningsmännen häktades genast och O. sedermera, på grund af dennes bekännelser. Den 13 Mars 1858 besteg O. sjavotten, sedan han d. 11 Febr. i ett gripande bref besvurit Napoleon att understödja det italienska frihetssträfvandet.
Orsk, stad i ryska guvern. Orenburg, på högra stranden af Ural, anlades 1735 såsom den förnämsta ryska fästningen mot kirgiserna. Det omgifvande landets fruktbarhet har lockat till inflyttning, och folkmängden uppgick 1880 till mer än 14,000 pers.
Orsova [å'rsjåva], tvänne städer vid Donau i närheten af Jernporten (se Donau, sp. 1372). Gamla O. (T. Alt-O., Valak. Rushava), köping i ungerska komitatet Krassó-Szörény, vid Csernas mynning och jernvägen mellan Temesvár och Bukarest. Omkr. 1,800 innev. -- Omkr. 2 km. längre ned ligger på Donaus högra strand, till en del på en ö, i Serbien, den förfallna, fordom turkiska fästningen Nya O. (Turk. Ada Kale), med omkr. 3,000 innev. 1716 eröfrades fästningen af österrikarna och afträddes till dem i freden 1718, men återtogs af turkarna 1738. Dessa, som vid freden i San Stefano (d. 3 Mars 1878) förbundo sig att utrymma fästningen, öfverlemnade platsen åt österrikisk-ungerska regeringen d. 25 Maj 1878, hvarefter den erhöll österrikisk besättning.
Orsten, egentl. ornesten (af orne, fargalt), lapis suillus, miner. Se Bituminös kalksten. Orstenen var förr officinel samt gifves ännu i dag åt boskap såsom medel mot kolik. O. T. S.
Orstenskalk. Se Kalksten.
Ort, bergsv., en i grufvor utsprängd gång i berget. Orterna i malmgrufvor äro vanligen af något mer än 6 fots höjd samt 5--7 fot breda. I de svenska kolgrufvorna åter äro de mycket lägre, så att man endast krypande eller åkande i låga vagnar kan färdas fram i dem. Orter göras antingen som förberedelse till andra grufarbeten (tillredningsorter) eller för kommunikation i grufvan eller för uppsökande af nya fyndigheter i grufvan. Då man från olika ställen i grufvan utgår med ort-arbeten i afsigt att de skola mötas och sammanslås, kallas dessa orter, innan sammanslagningen skett, för mot-orter. Mynningen af en ort kallas gima, dess botten sula. Orter drifvas numera vanligen af en man i skiftet, när arbetet sker för hand. Men man har vid de större grufvefälten börjat drifva orter med tillhjelp af borrmaskiner, hvarigenom man vunnit mycket i tid, om ock ej ännu så mycket i prisbillighet. Orter, som gå i
Källa: Project Runeberg ·
