Sida 197
Ornamentik ...
båge. Först i en långt senare tid, på 1700-talet, kommo skjutgevär något allmännare i bruk vid fogeljagt. Vanligen skötos orrarna dels på lekplatserna om våren, dels vid s. k. lockning i Augusti, när ungfogeln blifvit någorlunda matnyttig. Nu för tiden är det vanligaste jagtsättet att skjuta orre för stående hund (rapphönshund), då foglarna fällas i flygten. Ett ej ringa antal skjutes ock för »bulvan». Orrjagt för stående hund är företrädesvis en herremannajagt, under det att allmogen oftast använder de mera primitiva jagtsätten (jämte fångst). -- De största sammanhängande orrmarkerna i Sverige finnas f. n. i Sunnerbo härad, Kronobergs län. De bestå mestadels af ljunghedar, i orten benämnda ryar. Jagten derstädes är af jordegarna mot arrende upplåten åt inhemska och utländska idrottsmän samt skötes väl. Af gammalt välkända äro ock orrmarkerna å flere af Vestgötabergen. Någon större tillförsel till marknaden i de sydligare orterna kommer dock ej från nämnda eller andra med dem jämförliga smärre jagtområden, utan förskrifver sig hufvudsakligen från de norrländska skogarna, mossarna och myrarna så långt norrut som till de nordligare delarna af Vesterbotten. De öfver ofantliga vidder om hösten skjutna eller fångade massorna af orre och andra vilda hönsfogelarter, som hopsamlas af uppköpare, forslas söderut och afyttras i hufvudstaden jämte andra städer. -- Ehuru tjäderjagten i det stora hela idkas efter samma metoder som orrjagt, företer den dock vissa egendomligheter. Till följd af tjäderns benägenhet att »slå till» i träd, sedan han blifvit uppjagad från marken, blir hönshundsjagt å denna fogel vanligen ej så gifvande som å orre. Deremot är tjädern mer än orren åtkomlig genom jagt med skällande hund, hvilket jagtsätt användes i synnerhet i Norrland, hvarest den för ändamålet mest lämpliga hundrasen har sitt hem. Likaså är tjädern mer än orren föremål för det skytte med kulgevär af finare kaliber, hvilket framgångsrikt kan bedrifvas på senhösten och under vintern, när tjädertupparna samlat sig i flock och om dagarna sitta högt uppe i tallkronorna. Detta skytte, sedan äldre tider vanligt i Norrland, har på sista tiderna tagit fart äfven i mellersta Sverige, i synnerhet sedan tillverkning af lämpliga fogelstudsare kommit till stånd inom landet. Ännu mer egendomligt i fråga om tjäderjagt är det s. k. bloss-skyttet, hvilket mest bedrifves i Småland. Det är ett nattskytte och i likhet med de flesta sådana föga prisvärdt. Såsom namnet angifver försiggår detta skytte vid skenet af fackla eller brandjern, med hvars tillhjelp de i träden sittande tjäderfoglarna upptäckas.
Enligt nu gällande lagbestämmelse äro tjäder och orre för all jagt och fångst, utom i djurgård eller hägnad jagtpark, fridlysta inom Norrbottens och Vesterbottens län fr. o. m. 16 Mars t. o. m. 20 Aug. samt i öfriga delar af riket fr. o. m. 15 Febr. t. o. m. 10 Aug.
Tjädertillgången äfven inom de mera bebyggda landsdelarna har under de sista årtiondena bättre än orrtillgången hållit sig uppe. Den senare har märkbart aftagit; den förra befinner sig inom flere trakter i ökning. Då någon statistik öfver den årliga skörden af nyttigt vildt ännu ej kommit till stånd i Sverige, kan man ej med någon visshet afgöra huru stor den årliga jagten och fångsten af orrar är. Enligt »Svenska samlingar» (1766) infördes till Stockholm af orrar 52,027 stycken 1760, 71,109 st. 1761 och 88,523 st. 1762 samt af tjädrar resp. 11,718, 22,630 och 36,972. M. H. Brummer uppgifver 1789, att vid den tiden årligen infördes till Stockholm ungefär 60,000 stycken orrar, samt anser såsom sannolikt, att i hela riket årligen dödades omkr. 200,000 foglar af denna art. Att årliga summan f. n. ej uppgår till nämnda tal kan man med tämlig säkerhet antaga. J. W. L.
Orsa. 1. Socken i Kopparbergs län, Orsa tingslag. Areal (med inräkning af Skattunge kapell) 1,763 qvkm. 4,139 innev. (1886). O. bildar med nämnda kapell ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Vesterås stift, Rättviks kontrakt. -- 2. Tingslag i Kopparbergs län, omfattar Orsa socken och Skattunge kapell. Areal 1,763 qvkm. 5,086 innev. (1886).
Orsak, filos., grund, såvidt dess följd (»verkan») faller i tiden, till skilnad från en grund, hvars följd äfven är gifven i begreppet. Orsaken kan i sin ordning antingen vara evig, d. v. s. gifven oberoende af all tid (i hvilket fall den är realgrund till sin verkan), eller ock utgöra ett i förhållande till sin verkan, i tiden föregående moment (framkallande orsak). En orsak af det förra slaget är en egentlig orsak, ty endast ur en sådan kan sakens väsende förklaras, under det den senare endast kan tjena till förklaring af dess framträdande i tiden, för hvilket den utgör ett vilkor och en förutsättning. (Se Grund.) Till orsaker af det förra slaget höra ändamålsorsaker. En ändamålsenlig verksamhet får nämligen sin förklaring ur det ändamål, till hvars förverkligande den syftar. Men detta ändamål är ej något i tiden föregående i förhållande till verksamheten, utan kommer fastmer till stånd just i och genom verksamheten. Rörande sammanhanget mellan en i tiden föregående orsak och en i tiden följande verkan se Kausalitet. L. H. Å.
Orsel [årsä'll], Victor, fransk målare, f. i Lyon 1795, d. i Paris 1850, åtnjöt först undervisning i sin födelsestad, men begaf sig sedan till Paris, der han blef Guérins lärjunge. Redan 1822 uppträdde han med en bild af Caritas (den kristliga kärleken), och 1823 begaf han sig till Rom, der han under en följd af år utförde flere verk. Det första, som väckte uppseende, var Moses och Faraos dotter (1830). Omsider återvände han till Paris, der hans förnämsta verk utgöres af målningar i kyrkan Notre Dame de Lorette.
Orselj. Se Cudbear.
Orsi, Lelio, italiensk målare af lombardiska skolan, äfven kallad Lelio da Novellara, f. i Reggio 1510 eller 1511, d. i Novellara 1587, utbildade sig under inflytande af Correggio och var en af hans lyckligaste efterföljare, hvarför han äfven, ehuru utan bevis, ansetts vara
Källa: Project Runeberg ·
