Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

menar den reducerade pendellängden, d. v. s. längden af den enkla pendel, som svänger lika hastigt som den sammansatta. Den reducerade pendellängden är lika med afståndet mellan upphängningspunkten eller upphängningsaxeln och en dermed parallel linie inom kroppen, hvars alla materiella punkter svänga såsom enkla pendlar, oberoende af de omgifvande materiella punkternas accelererande eller retarderande inflytande. Denna med upphängningsaxeln parallella linie kallas svängnings- l. oscillationsaxel; dess skärningspunkt med ett vertikalplan genom pendelns tyngdpunkt kallas svängnings- l. oscillationspunkt. Matematisk kalkyl visar, att oscillations- och upphängningsaxlarna äro, reciproka, d. v. s. att, om man låter en sammansatt pendel svänga omkring sin oscillationsaxel, hans förra upphängningsaxel varder oscillationsaxel. Kater har tillämpat detta vid konstruktionen af sin s. k. reversionspendel, medelst hvilken man kan bestämma den reducerade pendellängden hos en sammansatt pendel. Reversionspendeln består af en pendelstång, försedd med tvänne fasta stålaxlar, som hafva eggarna vända mot hvarandra, en större, likaledes fast cylindrisk vigt samt två mindre på stången flyttbara vigter, af hvilka den ena består af två delar, hvilka för finare inställning äro förenade med hvarandra medelst en mikrometerskruf. Har man genom upprepade försök lyckats placera de flyttbara vigterna så, att pendeln gör lika många svängningar på tidsenheten, på h vilkendera af eggarna han upphänges, så är hans reducerade pendellängd på denna ort bestämd; och med tillhjelp af denna pendel och pendellagarna kan man sedan lätt bestämma andra pendlars reducerade pendellängd på samma ställe. -- Galilei anses vara den förste, som upptäckte, att en och samma pendels svängningar äro isokrona; men det är tämligen säkert, att Huygens var den förste, som (1656) tillämpade isokronismen till reglering af gången hos ur.

Pendel-urens drifkraft är antingen en elastisk fjäder eller en fallande vigt (lodet, a; se fig.), som sätter valsen m och derigenom hela urverket i rörelse. Men emedan lodet verkar fortfarande och således förorsakar en i hastighet tilltagande rörelse, måste man använda en hämmande kraft, som inskränker den tilltagande rörelsen inom korta tidsperioder, och dertill användes pendeln, be. Denna är förenad med ankaret, de, hvilket omvexlande ingriper än på den ena, än på den andra sidan i tänderna på det vid valsen m fästa steghjulet nn, så att detta hjul under en dubbel pendelsvängning icke kan vridas omkring längre än 1 tand. Om pendeln på en sekund gör en svängning fram och en tillbaka samt hjulet har 60 tänder, så vrider det sig omkring ett hvarf på en minut. En sekundvisare kan således anbringas vid m och en minutvisare fästas vid valsen af ett annat hjul, som är på det sätt förenadt med nn, att det vrider sig 1 hvarf, under det att nn gör 60 hvarf. Vigten eller vigterna återgifva åt pendeln den förlust i rörelse, som friktionens och luftens motstånd förorsaka. Pendel-urets hastiga eller långsamma gång beror endast på pendelns längd, hvilken kan förändras genom pendelskifvans flyttning.

Pendlar begagnas äfven för flere andra såväl praktiska som vetenskapliga ändamål, t. ex. inom artillerivetenskapen (se Ballistik), för taktmätning (se Metronom), för bestämmandet af jordens form och täthet (jfr Jorden 1) samt till ett noggrant bestämmande af tidslängden af en sekund och tyngdkraftens acceleration (g) på olika orter (se Fall-lagar och Fallmaskin). -- En pendel, som gör en enkel svängning på en sekund, kallar man en sekundpendel. Dess längd måste vara olika vid olika latituder, ty lagen för den enkla pendeln gifver oss, om vi sätta t = 1, l = g/[pi]². Längden är således lika med tyngdkraftens acceleration, dividerad med [pi]². Sekundpendelns längd är derför minst vid eqvatorn och störst vid polerna. På grund af J. Svanbergs och Cronstrands pendelförsök skulle i Stockholm, hvars latitud är 59° 20' 35", g vara 9,8183 m. och sekundpendelns till hafsytan reducerade längd 994,80182 mm. -- Om pendelplanets vridning och detta fenomens användning såsom bevis för jordens rotation se Foucaults pendelförsök. A. Bi-n.

Pendelfotometern. Se Kemiska fotometern.

Pendentiv (Fr. pendentif, af Lat. pendere, hänga ned), svickel, hvalfsvickel, byggnadsk., det buktiga, till sin hufvudform tresidiga fält, som uppstår vid sidan af eller mellan kupor, hvilka skära in i ett hvalf. Pendentivet begränsas uppåt af en horisontal eller buktig linie samt å de båda sidorna af båglinier; spetsen är riktad nedåt. Särskildt kallar man pendentiv de fyra tresidiga, kupiga fält, som uppstå i hörnen af ett fyrkantigt, kupoltäckt rum öfver de bärande pelarna, mellan gördelbågarna och den på dem hvilande horisontala krans, från hvilken den egentliga kupolen tager sin början. Se Hvalf, sp. 135.

Pendjab, Penjab, Pandjab, Panjab, l. Punjab (Pers., »de fem flodernas land», på Pendjabispråket Pantjanada) kallas i geografisk bemärkelse det triangelformiga område i nordvestra Indien, som begränsas af Indus, Satledj och nedre Himalaja, men omfattar såsom administrativ enhet ett vida större område, som i v. sträcker sig till Afganistans gräns och i ö. till Djamna samt in. omfattar vasallstaten Kasjmir i Himalaja. Arealen utgör 368,942 qvkm., deraf 276,176 qvkm. äro omedelbart britisk besittning. Sitt namn har landet af de fem floder, hvilka alla upprinna på Himalaja och slutligen, förenade till en ström, utgjuta sin vattenmassa i Indus. Dessa äro från v. till ö. Djelam l. Behat (forntidens Hydaspes), Tjinab (Akesines) Ravvi (Hydraotes), Vjasa l. Bejas (Hyfasis, Bibasis l. Hypasis) samt Satledj l. Gara (Hesidros). Genom dessa floder delas landet i fem större afdelningar, doáb (af do, två, och ab, vatten) d. v. s. trakter mellan två sammanflytande floder, nämligen Sind Sagar mellan Indus och Djelam, Chadj mellan Djelam och Tjinab, Rechna doáb mellan Tjinab och Rawi, Bari doáb mellan Rawi och den förenade