Sida 383
Parasjer ...
svampar, hvilkas trådlika, ledade och greniga mycelium lefver inuti och vanligen mellan cellerna i den växt, hvilken gör tjenst som »värd». Deras sporer bildas under värdens öfverhud, som sedermera genombrytes. Hit höra 3 familjer: Uredineae, rostsvampar, Ustilayineae, brand- eller sot-svampar, och Entomophthoraceae, insektsvampar, hvilka äro snyltgäster hos flugor, fjärillarver och äfven andra insekter. Dessa sistnämnda små svampar sända slutligen mycelietrådar ut genom insektens hud, i hvilka trådar sporer afsnöras, som slungas ut och kunna fastna på andra insekter, hvilka då i sin ordning angripas. Man ser ofta på fönsterrutor, gardiner o. s. v., i synnerhet mot hösten, döda flugor fastsittande och omgifna å fönsterrutan o. s. v. af en fläck, som är uppfylld med små fina stoftkorn. Dessa äro de kringkastade sporerna af Empusa muscae, en verklig »flugsvamp», som dödar en mängd af våra besvärliga husflugor. Inom tropikerna lefver en annan hithörande svamp, Entomophthora radicans, i fjärillarver, hvilkas inre delar förtäras med undantag af andningsrören och tarmkanalen. Om »rostsvampar» och »sotsvampar» se Uredineae. -- Till parasitsvamparna höra vidare bland Ascomycetes, underordningen Erysiphei, mjöldaggssvamparna (se Erysiphe), och flere slägten bland underordn. Discomycetes (se Peziza) och bland Pyrenomycetes (se Cordiceps och Mjöldryga). Äfven bland Gymnoasci finnas parasiter, t. ex. Exoascus pruni, som är en snyltgäst å fruktämnena hos prunusarter, i synnerhet hos plommon, hvilkas frukter genom denna svamp förstöras och förvandlas till långsträckta, ofta krökta, ojämna, svampiga och liksom mögliga s. k. »plommonpungar». Slutligen skulle man kunna ställa härintill alla »lafvar», Lichenes (se d. o.), enär hos dem ett svampmycelium lefver parasitiskt tillsammans med alger. O. T. S.
Parasjer (Hebr. perischot, afdelningar, af parasj, söndra, dela). Se Haphtarer.
Parasoll (Ital. parasole, af parare, afvärja, och sole, solen), solskärm. -- Parasollett, liten solskärm.
Parasollfogelslägtet, Cephalopterus, zool., hör till kräffoglarnas familj inom tättingarnas ordning (Passeres) och foglarnas klass. Det igenkännes på en ofvanpå hufvudet befintlig, stor, hvälfd, fram öfver näbben böjd fjäderbuske och en trind, smal, på halsens nedre del nedhängande, befjädrad hudlapp. Parasollfogeln, C. ornatus, bebor östra sluttningarna af Perus Ander och öfre hälften af Amazonflodens område. Han lefver af trädfrukter, insekter och spindlar. Längden är 51 cm. Då fogeln flyger, lägger han de ofvannämnda prydnaderna tätt intill sin öfriga drägt, hvaremot han reser upp tofsen och låter halslappen hänga ned, då han sitter eller frambringar sitt läte. Detta ljuder hemskt och liknar en tjurs bölande, hvarför man, då flere foglar skrika samtidigt, kan tro sig höra en kreaturshjord. C. R. S.
Parasollväxter. Se Umbellater.
Parat (Lat. paratus), beredd, redo, färdig l. rustad till. -- Ad utrumque paratus, Lat., beredd på både det ena och det andra (på seger eller död).
Parataktisk satsförbindelse (af Grek. para, bredvid, och taxis, ställning), satsl., är en sådan förbindelse af satser, der hvarje led är med hänsyn till det språkliga uttrycket sjelfständig gent emot den eller de andra, således en förbindelse mellan hufvudsatser eller mellan bisatser af samma slag. Sådana satser förbindas sins emellan antingen genom blott uppradande efter hvarandra, t. ex. »jag kom, jag såg, jag segrade» (asyndeton), eller genom (mest demonstrativa) pronomina och adverb eller genom koordinerande konjunktioner. I sista fallet brukar förbindelsen kallas en »satsbindning», och satserna sägas vara koordinerade, eller samordnade. Koordinationsförhållandet så fattadt är alltså ett särskildt fall af parataxis. Logiskt taget, kunna i en parataktisk förbindelse båda satserna ömsesidigt bestämma hvarandra: ren parataxis mellan parallelsatser, t. ex. »mannen är hufvudet, qvinnan är hjertat i äktenskapet»; eller den ena satsen är på samma gång sjelfständig och en bestämning till den andra: relativ parataxis, t. ex. i berättande stil: »jag mötte en gosse; han grät», der »han» är = »gossen, som jag mötte», så att tankegången är denna: »jag mötte en gosse» och »gossen, som jag mötte, grät», d. v. s. den första satsen är dels hufvudsats, dels bisats, i denna andra egenskap substituerad af pron. »han». På samma sätt får man ofta i primitiv berättarestil höra »och så», t. ex. »jag gick åt skogen, och så mötte jag en tiggare, och han var halt, och så frågade jag» o. s. v. Parataktisk satsförbindelse är öfvervägande i syntaktiskt mindre utvecklade språk, i allmogemål (i motsats till literaturspråk) och t. ex. i isländskan (i jämförelse med latin och grekiska). Jfr Hypotaktisk satsförbindelse. Lll.
Parataxis, satsl., sidoordnad förbindelse mellan satser. Se föreg. art.
Paravadi l. Pravadi. Se Provadija.
Paravent [-va'ng], Fr. (Ital. paravento, af parare, afvärja, och vento, vind), skärm emot drag; »spansk vägg», en möbel, som är sammansatt af mot hvarandra ledande ramar, vanligen klädda med brokigt tyg.
Parbladiga, bot., kallas de örtblad, hvilka äro sammansatta af parvis ställda småblad, som genom en led äro fästa vid det gemensamma bladskaftet. Blad kunna vara dubbelt, tredubbelt parbladiga o. s. v., såsom t. ex. bladen hos flere arter af slägtena Acacia och Mimosa. Parbladiga blad må icke förvexlas med de till utseendet ofta ganska snarlika parbladigt delade bladen, hvilka äro enkla, icke sammansatta blad, t. ex. bladen hos de flesta parasollväxter (umbellater) och många andra. O. T. S.
Parbleu (-blö; Fr., förvrängning af par Dieu, vid gud), åh kors. för tusan!
Par Bricole (-kå'll; Fr., egentl. »på omvägar», indirekt; se Brikoll), vanligen förkortadt P. B., namnet på ett i Stockholm stiftadt bacchanaliskt ordenssällskap. Första ursprunget till detta är att söka i en liten krets af muntra umgängesbröder (bland dem K. I. Hallman), för
Källa: Project Runeberg ·
