Sida 48
Octavius. 2. Cajus O.
motståndares antal i England, och 1841 måste den vika för Peels kabinett. Följden blef, att O'C. med större ifver än någonsin öfverlemnade sig åt agitationen för upplösande (repeal) af 1800 års union. Hvad på 1820-talet hans katolska association varit, det vardt hans »repeal»-association på 1840 talet. 1843 uteblef han fullständigt från underhuset och höll, biträdd af de katolske presterna, hvilka han fortfarande behärskade, en mängd massmöten. På dem icke blott talade han om den parlamentariska unionens upplösning, utan lofvade äfven en förbättring i böndernas usla vilkor genom införande af fasta arrenden. Hans afsigt med dessa »monstermeetings» var endast att skrämma England till eftergift, icke att framkalla ett borgerligt krig. Han var i allmänhet ingen vän af våldsamma medel. Väl gillade han motstånd mot tiondeindrifning, men han brukade på det bestämdaste fördöma både uppror och agrariska brott. Ehuru han väl kände konsten att nalkas lagbrottets gräns utan att öfverskrida den, fällde han likväl under sin agitation yttranden, som tydligen voro förgripliga, och ställdes med anledning deraf för rätta samt dömdes 1844 till böter och ett års fängelse, en dom, som öfverhuset s. å. upphäfde på grund af formfel. O'C:s stora politiska rol var nu i följd af hans brutna helsa och andra orsaker utspelt. Under sin krafts dagar hade han jämte striden för Irland fört äfven en annan för frihet och rätt i allmänhet. Ehuru ifrig katolik, var han mycket liberal. Så uppträdde han redan 1830 för judarnas tillträde till parlamentet, 1831 för den stora representationsreformen, 1833 för negerslafvarnas frigörelse och så tidigt som 1840, på ett möte i Manchester, för spannmålstullarnas afskaffande. Stundom gick han till radikalism, såsom då han 1830 föreslog allmän politisk rösträtt och en annan gång yrkade på öfverhusets omdaning till en folkvald kammare. Han dog på resa till Rom d. 15 Maj 1847 i Genua. -- Såsom folkledare förvånar O'C. mindre genom sin hänförande vältalighet än genom sin skarpa blick och sin ovanliga förmåga att tygla de lidelser, som han uppväckt. Han var en stor debattör i parlamentet, och äfven i advokatens kall röjde han sin öfverlägsenhet. Men en verkligt ädel karakter kan han ej kallas. Väl var han uppriktigt religiös och hyste en varm kärlek för sitt olyckliga folk. Men han kunde i sina tal både till löjlighet smickra anhängare och på det hänsynslösaste sätt angripa motståndare, visade sig hvarken så sanningskär i sina påståenden eller så följdriktig i hela sitt uppförande, som man kunnat fordra, och hade icke mycket stränga begrepp om oegennytta. E. B.
O'Connor [åkå'nnör], Feargus, engelsk agitator, f. på Irland 1796, kom 1832 till parlamentet såsom representant för grefskapet Cork, men utestängdes 1835. Då han tillika i sin hembygd gjort sig mindre populär genom att söka träda i O'Connells ställe såsom ledare af den irländska oppositionen, öfverflyttade han till England, der han blef själen i den chartistiska rörelsen (se Chartism) och uppsatte en folktidning, »The Northern star», hvilken vann en utomordentlig spridning. 1843 återvände han till Irland, der repeal-sträfvandet åter tagit fart, samt invecklades 1844 i O'Connells process. Han återinträdde 1847 i parlamentet, såsom ombud för Nottingham, och ledde 1848 års stora chartistiska demonstrationer. Då de reformförslag han väckte i underhuset icke hade någon framgång och samma öde drabbade ett hans försök att på grund af aktieteckning bilda ett slags kommunistiskt samhälle, tog han sig så nära deraf att han 1852 måste intagas på ett hospital för sinnessjuka, hvilket han lemnade först tio dagar före sin död. Han afled 1855.
Ocotea. Se Kryddböna.
Octandria l. octandria (af Grek. okto, åtta, och andreios, manlig), »åttamänningar», bot., namnet på åttonde klassen i Linnés sexualsystem. Till denna klass förde Linné alla de växter med tydliga befruktningsorgan, som hafva 8 fria ståndare. Ordningarna inom denna klass benämnas efter pistillernas antal: Monogynia, Digynia o. s. v. Till O. höra bl. a. många af fam. Ericineae, Polygvneae och Oenothereae. O. T. S.
Octava, öppet flöjtverk i orgeln, klingande en eller flere oktaver högre än principalen. Jfr Oktav. A. L.
Octavia, tvänne romarinnor af slägten Octavius. 1. O., Cajus Octavius' och Atias dotter, var förmäld först med C. Marcellus och sedermera, efter dennes död, med triumviren Antonius. Hon var en skön, ädel och godhjertad qvinna, som på allt sätt sökte underhålla godt förstånd mellan sin broder triumviren Octavianus (Augustus) och sin man, mot hvilken hon var kärleksfull och öfverseende. Men Antonius insnärjdes alltmer i den egyptiska drottningen Kleopatras nät, och slutligen försköt han O., 32 f. Kr. Hon egnade sig det oaktadt med kärlek och trohet åt uppfostran af hans barn. Hon dog 11 f. Kr. I minnet gällde O. nästan som en typ af en maka i äkta fornromersk mening. -- 2. O., dotter af Claudius och Messalina, blef år 52 e. Kr. förmäld med kejsar Nero. Denne vårdslösade henne, och, då han gjort bekantskap med Poppaea, lät han, för att blifva fri, anklaga henne för äktenskapsbrott. Med denna orimliga anklagelse mot den dygdiga qvinnan uträttade han intet. Det oaktadt försköt han henne, till folkets stora missnöje, och slutligen blef hon på Neros befallning aflifvad. R. Tdh.
Octavianus, Cajus Julius Caesar. Se Augustus.
Octavius, namn på en fornromersk slägt. Bland dess medlemmar märkas: 1. Marcus O., Tib. Gracchus' ämbetsbroder i tribunatet, motsatte sig dennes lagförslag och blef derför på hans tillskyndelse afsatt från sitt ämbete. -- 2. Cajus O. tillintetgjorde år 62 f. Kr. lemningarna af Catilinas anhang och afled år 58 f. Kr. Han var gift med Julius Caesars systerdotter Atia och hade med henne sonen Cajus O. (se Augustus) och dottern Octavia (se denna). R. Tdh.
Källa: Project Runeberg ·
