Sida 311
Pálffy, Béla
kyrkligt värdig stämning. Försöket uppdrogs åt P., som skref tre mässor och i synnerhet med den sista, kallad Missa Papce Marcelli (efter hans gynnare Marcellus II), vann en så fullständig triumf, att från dess uppförande (1565) den polyfona musiken för alltid var räddad åt kyrkan. P:s lön blef utnämningen till »maestro compositore» i påfliga kapellet. Sixtus V:s önskan att göra P. äfven till kapellmästare derstädes strandade på kapellsångarnas fördomar och ovilja. I stället återtog P. (1571) kapellmästarebefattningen vid Peterskyrkan, hvarjämte han var verksam såsom kompositör för den helige Filippo Neris »oratorio», konsertmästare hos furst Buoncompagni och lärare i den af Nanini stiftade musikskolan. 1576 uppdrogs åt honom af Gregorius XIII att revidera den gregorianska koralsången. Smärtan öfver sin hustrus död (1580) uttryckte P. i en gripande motett: Super flumina Babylonis. Ständigt skapande alltmer högstämda verk, var han outtröttligt arbetsam ända till sin död, d. 2 Febr. 1594. Hans grafsten i Peterskyrkan bär inskriften »Musicae princeps». -- Utom förut nämnda och andra arbeten uppföras ännu i Rom på bestämda festdagar, i synnerhet under påskveckan, hans glänsande mässa Assumpta est Maria, det sublima offertoriet Fratres ego enim accepi, den mästerliga motetten Surge illuminare Jerusalem och det tvåchöriga Stabat mater. P. har skrifvit saker både i enklaste harmoniska stil, såsom hans improperier, litanior och lamentationer, och i den mest konstfulla kontrapunktik, såsom flere mässor, offertorier och hymner. Hans ställning i musikhistorien är ock en dubbel: han både förebådar en ny tid och afslutar en äldre, mest dock det senare. Han egde nederländarnas hela satskonst, men tillade intet nytt deri; hans framsteg var mera ett estetiskt än ett tekniskt. De lärda kanoniska stämflätningarna, som för nederländska skolorna väsentligen varit mål, gjorde P. till blott medel, nämligen för skönheten och uttrycket, och få hafva såsom han förstått »konsten att dölja konsten» (ars artem celandi). Man har sagt, att om Okeghem sammanfogat kontrapunktikens torra ben till ett systematiskt skelett och Josquin beklädt detsamma med kött, så har P. i denna formfulländade kropp ingjutit lif och anda. -- En värdig samlingsupplaga af P:s verk började 1862 utgifvas af Breitkopf & Härtel och är ännu icke afslutad. Band 1--3 redigerades af de Witt, 4--6-af Franz Espagne; efter den senares död öfvertogs redaktionen af Haberl. Breitkopf & Härtels prospekt uppvisar 93 mässor och 179 motetter. Dertill komma i äldre tryck en bok lamentationer, en bok Hymni totius anni, en bok offertorier, två böcker Magnificat, två böcker litanior, två böcker Madrigali spirituali, en samling vesperpsalmer och ytterligare tre böcker madrigaler. Manuskript till otryckta mässor, motetter m. m. finnas på biblioteken i Sixtinska kapellet, Vatikanen, Lateranen, Oratorio, S. Maria Maggiore och Collegium romanum. Af nyare samlare hafva Alfieri, Bellermann, Proske, Commer, Choron, Rochlitz, Tucher, Wiriterfeld m. fl. utgifvit flere eller färre stycken af P. En förträfflig biografi öfver P. är skrifven af Baini (1828) samt öfversatt på tyska af Kandler och Kiesewetter (1834). A. L.
Palestro, by uti italienska provinsen Pavia, på venstra stranden af Sesia, bekant genom den strid, i hvilken italienska divisionen Cialdini d. 30 och 31 Maj 1859 kastade tillbaka österrikiska divisionen Zobel.
Palett (Fr. palette, af Lat. pala, platt trästycke, spade), den skifva, på hvilken målaren vid sitt arbete upplägger sina färger. Paletten är vanligen af oval form, någon gång äfven rektangulär. För att kunna hållas med handen är den försedd med ett hål för tummen och en deremot svarande inskärning i nedre kanten. Den förfärdigas af trä (valnöt, päron) för oljemålning, af porslin för aqvarelloch gouachemålning.
Paletå (Fr. paletot, af Holl. paltsrok, grof klädesrock, af palster, pilgrim, och rok, klädnad), mans-ytterrock, som är vid omkring lifvet.
Paley [peli], William, engelsk teolog af latitudinarisk riktning, f. 1743, tjenstgjorde som universitetslärare i Cambridge 1767--76, beklädde sedan flere presterliga befattningar i den engelska episkopalkyrkan och dog 1805. Han betraktas såsom den främste bland de apologeter, hvilka gent emot den engelska deismen och dess upphöjande af den naturliga religionen till norm och regel för all positiv religion sökte med stöd af historiska grunder, företrädesvis med utgångspunkt från underverken, Kristi uppståndelse eller profetiorna, ådagalägga uppenbarelsens nödvändighet, sanning och möjlighet. P:s förnämsta apologetiska arbete Evidences of christianity (1794: »Bevis för kristendomens sanning», 1852), hvari han följer en historisk metod, har allt intill nyaste tider legat till grund för den teologiska undervisningen i Cambridge. Hans Principles of moral and political philosophy (1785), der han ställer sig på empirismens ståndpunkt och bygger moralen på utilismens grund, användes ock såsom lärobok vid det akademiska studiet. I sina Horae paulinae (1790) söker han ådagalägga Apostla-gerningamas trovärdighet och de paulinska brefvens äkthet genom att jämföra dem med hvarandra. P:s sista arbete var hans Natural theology (1802), deri han på ett populärt sätt genomfört det teleologiska beviset för Guds existens. H. W. T.
Pálffy [palfi], förnäm ungersk slägt, som skrifver sig till sin besittning Erdöd, räknar sin uppkomst hufvudsakligen från Miklós P. (f. 1552, d. 1600), hvilken var styresman på Ungerns vigtigaste försvarspunkter mot turkarna och 1598 från dessa återtog fästningen Raab. Hans afkomlingar uppnådde de högsta ämbeten och hedersposter, och en gren af ätten erhöll 1807 furstlig värdighet.
Pálffy [palfi], Béla, ungersk författare, f. 1821, uppträdde först med romanerna Egy magyar millionair (1845) och A fekete könyv (Svarta boken, 1846), utgaf 1848 det i republikansk anda skötta dagbladet »Március
Källa: Project Runeberg ·
