Sida 13
Näring ...
dessa införas i matsmältningskanalen, de måste från densamma öfvergå till blodet. Nu visar erfarenheten, att härvid alltid någon förlust uppstår, ity att en del af födans närande beståndsdelar ouppsugen lemnar tarmen och således icke kommer kroppen till godo. Denna förlust är olika stor hos olika födoämnen och för de olika närande beståndsdelar, som i dem ingå. I afseende å ägghviteämnena gäller, att animalisk ägghvita tillgodogöres i det närmaste fullständigt, under det att deremot af den i vegetabiliska födoämnen befintliga ägghvitan ända till 40 proc. och i allmänhet omkr. 20 proc. bortgå från tarmen, utan att hafva kommit kroppen till godo. Härvid är tillredningssättet af stor betydelse: ju omsorgsfullare de vegetabiliska födoämnena äro beredda, och ju noggrannare deras osmältbara beståndsdelar dervid afskilts från dem, dess mindre blir förlusten. -- Fettet tillgodogöres i regeln ganska fullständigt, men äfven i fråga om detta visar sig skilnad mellan olika födoämnen. Så synes fettet i smör och mjölk tillgodogöras bättre än fettet i fläsk. Om den förtärda mängden fett icke är alltför stor, uppgår förlusten i det förra fallet blott till 2 à 8 proc., under det att den i senare fallet kan stiga ända till 17 proc. -- Kolhydraten tillgodogöras likaså rätt bra, i synnerhet då de förtäras i lämplig form. Under sådana förhållanden stiger förlusten blott till 1 à 7 proc. Vid förtäring af potates uppnår den dock det höga värdet af 11 proc. och stiger vid gröfre brödsorter ännu högre. -- Vid anordnandet af en kostsats och vid bedömandet af födoämnens näringsvärde är det derför alldeles nödvändigt att taga hänsyn icke blott till den kemiska analysen, utan äfven till den större eller mindre fullständighet, hvarmed de närande beståndsdelarna tillgodogöras i tarmen. -- Slutligen bör födan, för att den skall vara en näring, förutom sina verkligen närande beståndsdelar äfven innehålla ämnen, som åt densamma gifva lukt och smak. Om vi i tillräckliga mängder taga ren ägghvita, ren stärkelse, rent fett och alla de salter, som äro nödvändiga för kroppens underhåll, så tilltalar denna blandning likväl icke vår matlust, och vi kunna endast i yttersta nödfall besluta oss till att förtära något af densamma. Och dock finnes der allt hvad vi behöfva, utom ett: något, som ger smak och lukt åt denna föda. Vi kalla dessa smakande och luktande ämnen, som göra, att födan behagar oss, njutningsmedel eller kryddor. Deras fysiologiska betydelse ligger sannolikt i deras förmåga att på lämpligt sätt bringa vår matsmältningsapparat i verksamhet. Att man kan gå för långt i användningen af njutningsmedel, t. ex. genom att begagna för starkt kryddad mat, behöfver knappt anmärkas. Slutligen vilja vi framhålla, att vi till njutningsmedlen, i den mening vi här fatta ordet, icke räkna de sprithaltiga dryckerna, hvilkas betydelse egentligen icke ligger i den retning de utöfva på matsmältningsapparaten, utan fastmera i den inverkan det centrala nervsystemet röner af dem. -- Jfr Assimilation 2, Födoämnen och Matsmältning. -- 2. Växtens näring är en af många olika verksamhetsyttringar sammansatt lifsförrättning hos växten, hvarigenom densamma utvecklas, tillväxer och underhålles. Till det, som rörande växternas näring är afhandladt i artiklarna Andning, Assimilation och Blad, må här följande tilläggas. Näringsverksamhet försiggår i alla de växtdelar, som äro stadda i utveckling och tillväxt; men näringsmedlen upptagas genom rötterna och bladen, hvilka sistnämnda i sina celler ega de laboratorier, i hvilka de, hufvudsakligen genom klorofyllets inverkan under lifvets kommando, upptagna gaserna (kolsyra, kolsyrad ammoniak, syre) bearbetas och de från rötterna uppstigna råa näringssafterna omdanas till nya för växten nödiga ämnen, eller »assimileras». De i jorden befintliga upplösta näringsmedlen upptagas medelst diffusion genom rotöfverhudens och rothårens väggar. Att diffusionsströmningar uppkomma beror på den olika täthet, som innehållet i cellerna och den omgifvande vätskan ega, samt på olikheten i täthet mellan angränsande cellers innehåll hela växten igenom. Denna olika täthet i cellinnehållet åstadkommes dels genom fördunstning af vatten från bladens och växtens öfriga ytor, förorsakad genom luftens torrhet och värme samt genom stark belysning, i det ljuset omsättes i värme. Om icke det afdunstade vattnet ersättes af vätska, upptagen genom roten (eller på annat sätt), så förlora växtens celler sin fyllighet, och växten »vissnar», hvilket lättast inträffar med örtartade plantor. Genom förbrukande af näringsämnen i cellerna uppkommer äfven olika täthet i cellernas innehåll. Näringssafter ur jorden uppstiga derjämte, och kanske i väsentligaste grad, genom den kraft, som utvecklas af det s. k. rottrycket, hvilket åstadkommes genom rotcellernas endosmotiska kraft, som kan vara så stark, att stora mängder af näringsvätskan pressas upp i växten, ofta nog under en lång tid och med mera än 1 atmosfers tryck. -- Så vidt man hittills känner, äro följande ämnen, förutom vatten, alldeles nödvändiga for en växts välbefinnande, nämligen qväfve, svafvel, fosfor, jern, kalium, kalcium och magnesium, hvilka i form af salter upptagas lösta i vatten. Härtill komma kol ur luftens kolsyra samt syre. Mindre nödvändiga, men dock i vissa växter alltid förekommande under normala förhållanden äro: kiselsyra (i gräsens strån), natrium, klor, jod, fluor och mangan. Mera sällan träffas aluminium, lithium, brom, koppar och zink. -- De lösliga salterna af dessa ämnen (med svafvelsyra, salpetersyra o. a.) upptagas lösta i vatten, men vissa salter, t. ex. kalcium- och ammoniumfosfat, förekomma såsom ytterligt tunna, fasta öfverdrag på jordpartiklarna och blifva liksom vissa fasta, mineraliska småkorn påverkade och upplösta medelst en afsöndring från rötterna sjelfva och sedan af dem upptagna. Det första organiska ämne, som bildas genom växtens näringsverksamhet, är stärkelse. Denna hör till de qväfvefria byggnadsämnena, som växten använder, och hvilka också kallas cellulosa-bildare. Hit höra äfven de med stärkelse beslägtade ämnena inulin och
Källa: Project Runeberg ·
