Sida 539
Persbergs odalfält, gammalt grufvefält i Fernebo socken, Värmlands län
d. i Paris 1656, son till en guldsmed, egnade sig tidigt åt måleriet och studerade i Rom under Lanfranco. Efter en ganska lång vistelse i Rom återkom han till Paris och målade der efter Vouet. Men han vände snart tillhaka till Italien och stannade der i 10 år, hvarefter han äntligen 1645 slog sig ned i Paris, der han målade galleriet i hotel de la Yrillière (nu hotel de la Banque), hans betydligaste arbete. P. var en af de förste 12 professorerna i den 1648 stiftade konstakademien. I Louvre finnas 3 mytologiska bilder af honom. Han var dessutom en flitig och ganska skicklig kopparstickare. Bland hans lärjungar namnes den berömde Lebrun. C. R. N.
Perrin [-rä'ng], Dame. Se Labé, Louise.
Perrin [-rä'ng], Émile César Victor, fransk teaterledare, f. i Rouen 1814, studerade målarekonsten under Gros och Delaroche samt utställde 1840--48 historiska genretaflor, men vann en mer afgjord framgång såsom konstkritiker. Han skötte med smak och framgång direktörskapet vid Opéra comique 1848--57 (var 1854 direktör äfven för Théâtre lyrique), återkallades 1862 till Opéra comique, men vardt s. å. direktör för Grand opéra, hvarest han bl. a. uppsatte »Afrikanskan». Sedan han i Sept. 1870 begärt sitt afsked, utnämndes han 1871 till direktör för Théâtre français och förestod denna konstanstalt till sin död, 1885. P. visade stor förmåga både vid iscensättning af pjeser och vid skötseln af teaterns ekonomi. Han frångick Théâtre français' ensidigt klassiska traditioner, i det han gjorde det moderna dramat och högre lustspelet (V. Hugo, Augier m. fl.) bofasta derstädes. Af den äldre repertoaren gaf han hvarje tisdag och fredag särskilda föreställningar. P. var äfven skaparen af den starka sammanhållning, som numera råder mellan denna teaters artister.
Perrone, Giovanni, italiensk teolog, f. i Chieri 1794, blef 1850 rektor vid Collegium romanum. Död 1876. Hans skrifter, som öfversatts på flere språk, afspegla synnerligen klart den romersk-katolska teologiens syftning. Särskildt märkas Praelectiones theologicae (9 bd, 1835; 31:sta uppl. 1866), De immaculato B. V. Mariae conceptu (1847) och Il protestantismo e la regola di fede (3 bd, 1853).
Perrong (Fr. perron, beslägtadt med pierre, sten), egentligen det öfversta, stenlagda planet på en framspringande fritrappa; sedermera äfven afstigningsplanet utmed ett jernvägsspår. Det gamla svensk-lågtyska namnet var bislag.
Perry [pe'rri], Matthew Calbraith, nord-amerikansk sjömilitär, f. 1794, d. 1858, deltog i kriget mot England 1812--14 samt förde under kriget mot Mejico 1846--48 befälet öfver Förenta staternas eskader i Mejikanska viken. 1852 utsågs han att leda den expedition, som skulle förmå Japan att öppna sina hamnar för den nord-amerikanska handeln, och d. 21 Mars 1854 lyckades han afsluta fördraget i Kanagava, hvarigenom nord-amerikanerna fingo tillträde till hamnarna Simoda och Hakodadi, fri rätt att handla i Japan m. m. -- En äldre broder till P., Oliver Hazard P., f. 1785, d. 1819, vann berömmelse för sin seger öfver engelska flottan i vestra änden af Eriesjön d. 10 Sept. 1813.
Persano, Carlo, grefve di Pellione, italiensk amiral, f. 1806, utmärkte sig för djerfhet och företagsamhet och utnämndes 1860 till Viceamiral, sedan han åren 1859 och 1860 utfört flere lyckade företag med den sardinska flottan. 1862 var han marinminister och 1866 öfverbefälhafvare öfver Italiens flotta i striden emot Österrike. Stora förhoppningar voro fästa vid denna välutrustade flotta, men de svekos genom P:s oduglighet. Efter en tid af overksamhet och planlösa kryssningar i Adriatiska hafvet anföll han österrikiska flottan vid ön Lissa, men led ett grundligt nederlag d. 20 Juli 1866. Den allmänna harmen sökte ett lättfunnet offer; P. anklagades inför senaten och dömdes 1867 från rang och värdigheter, Han dog i Turin 1883.
Persante, kustflod i preussiska prov. Pommern, upprinner 7,5 km. n. v. om Neu-Stettin samt faller ut i Östersjön 2 km. nedanför Kolberg, hvars hamn ligger vid flodmynningen. Längd omkr. 200 km.
Persbergs odalfält, gammalt grufvefält i Fernebo socken, Värmlands län, ligger på vestra sidan af en i sjön Yngen från norr utskjutande halfö. Den äldsta beskrifningen öfver detta fält träffas i en bergmästarerelation 1658, i hvilken Storgrufvan omnämnes såsom en urminnes gammal grufva. Märkliga grufvor inom fältet äro Stor- och Stretegrufvorna, Karlsgrufvorna och Kåfven, sammanbrutna med Storgrufvan, Sandels- och Alabamagrufvorna, Krangrufvan, Skärstötegrufvan, Gustaf Adolfsgrufvan och Hällgrufvan. Utom dessa finnas flere nu ej bearbetade större och mindre grufvor. Den djupaste grufvan, Gustaf Adolf, har uppnått ett djup af 210 m. Den malm, som brytes i grufvorna, förekommer å ett till form och mäktighet i hög grad varierande lager af en granit- och epidotförande pyroxen bergart (»skarn»), som slingrar sig omkring och mellan vissa i den i trakten allmänt förekommande hälleflintgneisen inlagrade, oregelbundna partier af dolomit och kalksten. Skarnet öfvergår genom upptagande af magnetit i jernmalm, svartmalm; i Alabamagrufvan är dock malmen åtföljd af talkig bergart. -- Grufvornas länshållning beredde i äldre tider stora svårigheter för brytningen inom detta fält. I början hade man endast menniskokraft. I Storgrufvan inrättades först år 1719 körvindar för hästkraft; grufvan var redan då 53 m. djup. 1751 byggdes de första konsterna, näml. från Yngshytteelfven 1,2 km. från fältet, och småningom ökades vattenkraften genom kanaliseringar från högre belägna sjöar. Numera disponerar fältet öfver en användbar fallhöjd af 32,4 m. och en vattenåtgång af 0,53 kbm. i sekunden, gifvande 224 hästkrafter, hvilka drifva 13 vattenhjul. Odalfältet eges af Persbergs grufveaktiebolag, som jämväl eger flere andra grufvefält och grufvor i trakten. Malmen är af bästa beskaffenhet, och det deraf tillverkade jernet anses vara af högsta rang. Malmuppfordringen ur odalfältets grufvor under åren 1877--86 utgjorde 450,268
Källa: Project Runeberg ·
